Det har hänt tidigare, fast inte lika allvarligt. Då trodde vi att det var blodtrycket som sjönk. För ungefär ett år sedan började han klaga över att armarna plötsligt skakade okontrollerat, men det var alltid hemma hos hans pappa när han hade spelat mycket dataspel så jag trodde att det hängde ihop med det. Jag skällde på hans dåliga hållning, skyllde på att nerver säkert hamnat i kläm och visade honom olika stretchövningar.
Det där äter upp mig nu. Att jag försökte bota min sons symtom på epilepsi med att stretcha. Att jag inte tog det som antagligen var det första anfallet på allvar. Att jag sa till ambulansen den där gången i september att det inte var någon fara, att de inte behövde komma.
Jag borde ha gjort saker annorlunda.
Men du, så får du inte tänka. Man kan bara gå på det man vet och ser i stunden, du får inte sparka på dig själv för sådant du vet nu men inte visste då. Klart att skakande armar hade kunnat bero på dataspelandet! Och nu vet ni, nu kan han få medicin mot epilepsin och de kan hålla koll på hjärtat. Pacemaker? (killgissar). Han kommer vara så mycket säkrare nu än tidigare. Det kommer sluta väl!
SvaraRaderaMan vet aldrig och man bedömer alltid situationen efter vad man "vet" då och vad man ser då, i stunden. Det är inte lätt att bedöma och det bästa är väl att säga till t ex larmcentralen vad personen har för symtom och så får de bedöma. Hade de bedömt det som superallvarligt så hade de kommit även om du sagt att de inte behövde komma, tror jag. Du ringde ju ändå ambulansen!
SvaraRaderaDet är bra att detta utreds nu så ni förhoppningsvis får veta vad det är och vad man kan göra då. Jag själv hjärtopererades två gånger som bebis på åttiotalet och det gick bra. Sedan dess har det alltså gått ca 35 år av hjärtforskning och utveckling av hjärtvården, så jag har mycket gott hopp för din son! Sedan kanske det inte är hjärtat ens och om det är det så behövs det kanske inte ens någon operation. Det vet vi inte heller och det är väl det som monstret också göds av: den där ovissheten.
Jag förstår att du är orolig. Försök ta en dag i taget som någon annan skrev och lägg din tillit till vården.
Hoppas ni får en lugn och fin fredag!
Med facit i hand osv... Men du kunde ju inte veta, fanns ingen chans att du kunde det. Var snäll mot dig själv.
SvaraRaderaJag förstår att det känns som att du borde gjort annorlunda men som alla säger ovan: du agerade inte orimligt utefter vad ni hade framför er då. Tvärtom. Reaktionen på det ni såg låter väldigt rimlig och som någon skrev, hade inte larmcentralen gjort samma bedömning som dig hade ambulansen kommit ändå.
SvaraRaderaFörsök vara din egen bästa vän nu och svara dig själv vad du hade svarat någon som sa dessa saker till dig. Stor kram.
Håller med de andra. Alltid lätt att vara efterklok, men då visste ni ju inte det ni vet nu. Dessutom så hände det ju inget som är så allvarligt att han har fått några men av det. Han verkar ju må bra nu, och då spelar det ju ingen roll egentligen om det upptäcktes nu eller då. Om symtomen dessutom var mycket mildare då är det inte säkert att de hade gjort en lika grundlig undersökning och upptäckt det.
SvaraRadera