Det känns som att jag har haft hjärtklappning sedan telefonen ringde på tisdagsförmiddagen. Hjärtat sitter i halsgropen och vägrar komma ner. En kund klagar på någonting och jag blänger på datorn, vill kasta den in i väggen. Vilken annan dag som helst hade jag förstått kunden, idag vill jag bara fråga vad fan han gnäller för, förstår han inte hur skört livet är?
Barnet kom hem igår. Jag kramade honom hårt. Han säger att han inte är särskilt orolig över allt som händer, men han kramade mig väldigt hårt tillbaka. Jag läste hans journal på 1177 förut. Nu önskar jag att jag inte hade gjort det.
Jag har fokuserat på epilepsispåret, inte hjärtat, för epilepsi kan medicineras. Förstå mig rätt, det gör mig livrädd, men jag kan hantera det. Men när jag läser om avvikelserna på hans EKG och de vidare undersökningarna av hjärtat, nej dit kan inte mina tankar ta mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar