Egentligen inte så dumt som lördag.

På den tredje dagen går det inte längre. Jag kan inte vara inne mer. Det gör för ont i kroppen, höfterna värker efter allt sittande. Hostan och hesheten är nästan helt borta, men istället har näsan börjat rinna. Jag läser att det verkar vara mer förkylning än corona.

Ute skiner solen men i luften bor det en kyla. Jag virar halsduken flera varv om halsen. Vi promenerar längs de trottoarer som är mest folktomma, låter det styra oss framåt. Står en stund mot en husvägg och andas in det kalla men känner det varma mot ansiktet.

Efteråt lägger jag mig under en filt på sängen och sover bort en timme. Jag vet inte om det är sömnen eller luften, men efteråt känns det inte lika farligt längre. Och nu sitter jag här i soffan, dricker te och tittar på barnet som lagar en rotsakspytt med halloumi. Funderar på om han ska få springa och köpa lördagsgodis åt oss sen.