Det behövs tre olika mataffärer för att handla så att vi klarar veckan. Då planerar vi ändå att beställa vår middag nästan hälften av dagarna, för att stötta restaurangerna och hjälpa mota undan samhällskollapsen som jag har blivit så rädd för.
Imorse vaknade jag för första gången sedan allt det här började med en riktig ångest i maggropen. Det är inte viruset som skrämmer mig längre, eller det är inte det som skrämmer mig mest, det är samhället som jag är rädd för ska rasa. Jobben, ekonomin, liven.
Jag tänker att livet måste fortsätta pågå, men så tar vi en promenad och det är horder med människor som rör sig samma promenadsträcka runt Karlberg och jag tänker att det kanske inte heller är rätt. Men jag tror inte heller på nedstängningar och förbud. Jag tror att vi måste hålla samhället rullande, men det får ju inte vara på bekostnad av hälsa och liv. Och samtidigt blir det ju det oavsett om vi stänger ner eller håller öppet, hur vi än gör.
Tur att det inte är mitt beslut att fatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar