Jag sitter skräddare i sängen. Har datorn i knäet, en kopp te på sängbordet och telefonen inom räckhåll. Ute i vardagsrummet sitter min man vid matbordet med sin dator. Barnet är den enda som är symtomfri och som får röra sig därute.
Jag frågade 1177 om han borde vara hemma, särskilt efter att min man började känna sig dålig igår. Nej, vi har skolplikt och så länge som han inte har symtom ska han gå till skolan, sade de. Jag tycker nog att det är lite konstigt. Hela hans studiematerial finns i hans dator, med anvisningar från sina lärare skulle vi alla tre kunna arbeta från vårt matbord.
Jag tänker att det skulle vara lite mysigt, men så är det ju typiskt mig att romantisera allting. Fast jag är inte säker på att det är rätt att romantisera en pandemi. Men tänker ändå att det skulle vara mysigt, att få maten levererad till utanför dörren, sitta vid matbordet och arbeta, baka en kaka, tända ljus, höra regnet mot rutan, inte få lämna lägenheten.
Ja, ett tag kanske det är mysigt... Du får återkomma med rapport sedan om detta blir verklighet.
SvaraRadera