När jag vaknar till lördagen är det efter tio timmars sömn, och innan dess sex timmar under en filt i soffan. Feberkänslorna är borta, det onda i halsen likaså. Det känns fortfarande i örat, men så gick jag också från att vara öronbarn till att bli öronmänniska. Så jag biter ihop, försöker tänka bort det. Det fungerar ganska bra.
Vår diskmaskin drar sin allra sista suck och vi spenderar vad som känns som timmar med att titta på nya. Tittar, klämmer, känner. Går hem och beställer en för hemleverans, sedan kommer vi på att ingen av oss kan vara hemma och ta emot den i veckan.
Snörar på springskorna och hittar ut igen. Efter fem kilometer känns det som att hjärtat ska explodera. Går långsamt den sista kilometern hem. Och nu sitter jag här i soffan, fortfarande i träningskläderna, och skriver det här. Snart ska jag duscha och byta om, hälla upp ett glas rödpang och göra mig redo för middag ute med min man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar