Tisdagen kommer och går. Jag känner mig trött och skruttig, som om huden är grå och tunn, som att det blåa som rinner därunder lyser igenom. Överallt pratas det om coronaviruset. Jag nyser och känner mig hängig, märker hur andetagen fastnar i halsen och blir till hosta, tänker att kanske borde jag vara hemma.
Jag hade inte tänkt så om det inte varit vad det är. Jag är inte sjuk nog att vara hemma, jag är inte sjuk alls, jag är bara hängig. Kanske på väg att bli sjuk. Och samtidigt, hade jag träffat någon som varit i ett drabbat område så hade jag inte tvekat. Men sen tänker jag på det när jag trängs på tunnelbanan, att vi nog är drabbade nu.
Imorgon är en ny dag, en ny presentation. Sedan kommer torsdagen och ännu ett tåg, ännu en ny stad, ännu en dag och ännu en ny presentation. Jag tänker att jag ska dricka en kopp te och sova minst åtta timmar och sedan, sedan får vi se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar