Onsdag. Klockan är fortfarande tidig när vi träffas på kontoret. Är du redo? frågar jag och hon nickar. Det ser ut som att hon sväljer också, som för att svälja ner sina känslor. Det är hennes första presentation, men det är nog min tusende.
Femton mil senare är vi framme. Hon övar på presentationen, blundar och drar djupa andetag. Människor börjar strömma in och snart är alla trettio där. Så börjar vi och hennes nervositet syns inte alls. Orden flyter, rinner ur henne och in i åhörarna, landar i dem som något som känns gott i magen.
Torsdag. Jag känner de båda glasen rödvin och nattens för få timmar, men det göms bakom makeup och en hotellfrukost. Blir stressad över förseningar i programmet. Åtta timmar senare skrattar hon och jag pustar ut. Äntligen över, säger hon. Nu åker vi hem, säger jag.
Köper ett fång rosa franska tulpaner innan jag går hem, men det är att kasta pärlor för svin. Hemma är det stökigt och rörigt och jag orkar ingenting. Gör tusen saker men ingenting som syns och plötsligt är klockan sen.
Fredag. Jag vaknar av att det gör ont i ena örat. En timme senare sitter jag i dagens första möte och känner hur det sprider sig till ena sidan av halsen. Ännu en timme senare sitter jag i dagens andra möte och känner mig febrig. Jag skickar ett meddelande till min man. Ska vi ringa 1177? skriver han. Jag svarar att jag inte tror att corona sätter sig på öronen.
Går hem och lägger mig på soffan. Ligger där i ett par timmar, läser lite i en bok, sedan går jag upp och tar tag i stöket. Det tar inte särskilt lång tid och nu ligger jag här igen, äter riesen och tittar på tulpanerna som inte längre känns helt onödiga och väntar på att min man ska komma hem med thaimat till oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar