Om nyår, champagne och en fantastisk klänning.

Det är det sista av tjugohundraarton som sker just nu. Vi har hunnit städa och köpa mer choklad. I kylskåpet ligger champagneflaskorna på rad och väntar på att poppas, en efter en. Nyårsmakeupen är lagd och håret ligger i mjuka vågor. Naglarna är målade och tills de torkat kan jag bara sitta här. Säga hej till er, önska er ett gott nytt år.

Och berätta om min fantastiska klänning. Den är verkligen fantastisk, jag tror att jag är kär. Tänk er långa ärmar med lite vidd, tänk er samma vidd runt bysten och så slagen på en smokingkavaj. Tänk er att den har decimeterbreda band som knyts samman i en stor rosett i midjan, tänk er sen en kjol som slår ut i mjuka vågor ner längs benen och slutar halvvägs ner på vaden. Den är i ett svart tyg, glansigt men inte på något vis lätt eller tunt. Jag känner mig som en jäkla prinsessa, och det är ju ändå en ganska fin känsla.

Nyårsafton och allt. Det bor inget vemod i mig den här nyårsaftonen. Det har varit ett fint år som har gått, och jag vågar hoppas att det är ett lika fint år som väntar. Det finns inget sorgligt den här nyårsaftonen, inga spillror av någonting. Om en liten stund kommer de första gästerna börja komma och jag känner mig så glad, så förväntansfull. Som att jag verkligen längtar efter att få starta vår nyårsafton.

Gott nytt år, fina ni. Jag hoppas att tjugohundranitton behandlar oss alla väl.

Trettionde december.

Vi har bokat bord för nyårssupé imorgon. Vi är ett sällskap om fem och efteråt ska vi fortsätta hem till oss, ta emot ännu några fler, hemmafesta uppklädda till tänderna och dricka champagne och äta choklad. Fast vi har precis ätit upp nästan all choklad som vi har köpt hem, jag måste komma ihåg det imorgon.

Vi har haft en städdag idag, fast det är en lögn för den där städningen som vi har ägnat oss åt idag, den har resulterat i att saker är mer framplockade än bortplockade. Mot slutet av städningen som aldrig skedde fick jag den eminenta idén att testa vilket läppstift som satt bäst när man läppjar på en drink (klockan var efter fem) och sen var jag tvungen att se om sotade ögon var för mycket till läpparna (det var det) och vid drink nummer två blev jag så irriterad på vår frostiga frys att jag började avfrosta fanskapet, iförd tights och min mans skjorta, en klassisk nyårsmakeup och en dry martini.

Det var inte enligt planen. Och nu sitter vi här, klockan räknas nog som sen och vi orkar inte städa mer. Det är synd, det vore så skönt att hinna sova middag imorgon för jag vill festa till de tidiga morgontimmarna. Nej, jag ska dra upp oss i ett ryck. Det blir ingen riktigt nyårsfest utan en middagslur.

Nyårstipset.

Här kommer ett oombett tips, varsågoda. Börja med den dyraste champagnen på nyårsafton och arbeta er neråt på tjusighetsskalan. Ingen människa står ju på tolvslaget och verkligen smakar på champagnen, och ännu mindre efteråt. Då handlar det ju bara om att skåla och vråla och så.

Drick det finaste ni har först, när ni verkligen hinner smaka och njuta och dutta med tungan och allt det där. Vår tolvslagschampagne kostar 229 kronor och jag kommer njuta lika mycket av den som av champagnen som kostar det trippla eftersom fyrverkerier och nyårspussar och allt det där ju pågår.

Den sista fredagen i år.

Fredag. Jag vaknade vid åtta av att något slags skypemöte hände ute i vardagsrummet. Vi är lediga, men min man är först i ledet för krissituationer och nu var det en sådan. En liten stund senare hängde barnet sin ryggsäck över ryggen och åkte till sin far över helgen.

Startade således dagen i soffan, med kaffe och smörgås och tidningen. Klädde på mig och gick ut, började på Åhléns och köpte nagellack, läppstift och band att knyta upp håret i för nästan inga pengar alls. Fortsatte till systembolaget och köpte årets nyårschampagne.

Och så hem och en klocka som plötsligt var sexton, utan att något vettigt alls skett. Lade oss i sängen, med bara stjärnan i fönstret tänd, och slumrade i en god timme. Nu har vi tvingat upp oss igen. Jag ska bättra på läppstiftet och ta min man i handen, dricka rödvin och ha lite datenight.

Många ord om väldigt lite.

Jag tar den här julledigheten på stort allvar. Sitter fortfarande i nattlinne och morgonrock fast klockan är eftermiddag och så vidare. Har slutat plocka så det är mysigt stökigt hos oss. Det känns mysigt just nu iallafall, kanske för att stöket inte stressar någon. Och för att det är mer stökigt än skitigt, om ni förstår skillnaden.

Mitt barn är hos min mans syster och fikar och hänger, bara de två. Han är väl hemma om någon timme eller så och då ska vi träna danspass framför youtube. Vi har samma problem, han och jag, att vi inte gillar träning. Jag försöker hitta träningsformer tillsammans med honom som inte är dödstrista och just nu är det tydligen afrodans som fungerar.

Efter det ska jag både duscha och klä på mig riktiga kläder, även om det är lite mot min vilja. Det är så satans skönt att ha nattlinne och morgonrock, så mjukt och oskavigt. På tal om det så konstaterade vi vid frukosten att ingen har något som de vill ha på sig på nyårsafton. Spenderade således ett par roliga timmar på webben och nu är tre nyårsoutfits hemklickade och levereras med bud under morgondagen. Det var skoj.

Annars händer det inte så mycket här. Jag har läst två böcker och vi har varit på bio. Dukat fram och dukat bort julmat. Det är bara en halv julskinka och en jäkla massa grönkål kvar nu. Jag tänker att de får gifta sig i en paj idag. Jag har för övrigt druckit en dry martini om dagen sedan jag fick glas och virke i julklapp, känner mig så elegant och vuxen. Igårkväll drack jag den i nattlinnet och det gjorde verkligen inte känslan sämre.

Att bota uttråknad med galenskap.

Jag låg i soffan sent igårkväll och hade läst ut alla böcker, läst ut internet och hade inga fler ord i mina fingrar. Sa till min man att jag kände mig uttråkad och han tittade på mig och frågade om jag kunde minnas när jag senast hade tråkigt. När jag... var barn? svarade jag. Jag har inte haft tid att ha tråkigt sen jag blev vuxen.

Det måste ju vara något att eftersträva, tänker jag. Att ha tråkigt oftare. Jag tror att det är ett sundhetstecken. Fast idag kommer inte bli tråkig, för jag och barnet ska åka till Mall of Scandinavia och köpa jeans. Det är löjligt hur fort hans ben växer, de håller på att ruinera mig. Så vi ska mellandagsshoppa i Sveriges största galleria. Det kommer inte bli tråkigt, det kommer bli svettigt och hysteriskt och alldeles, alldeles underbart.

Långsamt.

Så kom juldagen. Vår julafton var verkligen långsam, men vår juldag är ännu långsammare. Jag fick min julaftonspromenad igår. Sju minusgrader, snöiga trottoarer och solsken över hustaken. Det var iskallt och skitfint. Och sen Kalle Anka, julbord och julklappar.

I julklappen från min man fanns två kristallglas för Dry martini, finsprit och oliver. Det blev ett fint komplement till Trivial Pursuit och julchokladen. Ännu ett glas julmust till barnet och varsin drink till modern och fadern. Efter att jag vunnit var klockan tjugotrenågonting och alla sov med ett öga. Kallade det för en dag och knöt oss innan midnatt.

Och nu har vi juldag och klockan är snart tretton och jag har fortfarande pyjamas. Jag tänker att det ska få fortsätta vara så tills det är dags för juldagsbio när eftermiddagen går över i kväll. Då ska jag kliva i en klänning, dra en borste genom håret och applicera en gnutta makeup, men inte ännu. I år är vår juldag långsam, långsam.

Önskningarna.

Jag önskar mig inte särskilt mycket av den här julen. Har inte önskat mig några julklappar, men jag vet att både min man och min son har köpt varsin ändå. Jag har inte några förväntningar, annat än att bara få vara. Det har snöat i två dagar nu. Stora flingor som dalat ner eller små lätta som virvlat runt, jagat varandra genom luften.

Det skulle kunna vara en önskan för vår julafton. Att promenera med snön knarrande under stövlarna. Att äta gröten som vi kokade tidigare idag till frukost, det nybakade sirapsbrödet med julskinka och senap på. Och sen den där promenaden. Bilda en hög i soffan efteråt, med röda kinder och trötta ben, lagom till Kalle Anka. Saffransbullar och glögg. Duka fram ett julbord, sen duka fram hundra olika sorters choklad. Öppna julklappar, spela brädspel.

Jag har förresten en önskan till. Det är att ni får en god jul, vilka ni än är som läser här. Jag hoppas att ni får en fin kväll idag, den tjugotredje december, och en fin julafton efter det. Jag ska avsluta det här nu, ta kväll med de mina. Det är dags för den allra sista pusselbiten innan vi är helt redo att vänta in vår alldeles egna, lugna julafton. Julklapparna ska tas fram från sina gömmor och rim ska skrivas. Det är en av de bästa sakerna jag vet med julen.

Om en saffransbulle eller fem.

Vi har ju en grej för sötsaker, jag och mitt barn. Vi gillar dem. Att fika är vår favoritgrej att göra tillsammans. Varje år har vi ett semmeltest, som visserligen mest är en lam ursäkt för att få äta semlor två gånger i veckan under februari, men det är fan även en bra grej att göra tillsammans med sin tonåring.

Hursomhelst. I år har det utökats till ett saffransbulletest också. Det är alltid de där snurrbullarna som är bäst, ni vet de som är tvinnade som ett nystan. Och med mandelmassa i. Mmm, mandelmassa. Nåväl, om ni inte har förätit er på saffransbullar än så varsågoda för resultat samt tips här nedan. Löp och köp!

Espresso House
Fluffig bulle, mycket luftigare än förra årets saffransbullar. (Ja, jag kommer ihåg deras saffransbullar från förra året, så skjut mig.) Mycket mandelmassa i, mycket saffran, mycket pärlsocker ovanpå. Det blir lite för mycket av allt, men framför allt för mycket luft och för mycket socker. Jag vill ha bullen smörigare och kompaktare.

Betyg: 2/5

Fabrique
Knäckig och mycket god bulle. Perfekt att bryta loss i mindre bitar, man kan liksom dra loss trådarna som den är tvinnad i. Mandelmassan har smält in i bullen och det är sparsamt med socker ovanpå. Jättegod bulle!
Betyg: 4/5

Bröd och Salt
Även den här bullen är smörig och god. Fyllig saffranssmak med inslag av mandel. En pytteliten aning torr, men så smet jag också in tio minuter innan stängning och norpade de sista bullarna, så de kanske hade några timmar på nacken.
Betyg: 4/5

Mellqvist
Saffransbullen är häpnadsväckande torr och dessutom lite för bränd. Jag gillar ju knäckiga och välgräddade bullar, men inte svarta. Det här är ovanligt för Mellqvist. Bullen blir inte god förrän ganska långt ner (botten är alltid godast i knutbullar) när smörsmaken blir tydlig. Även om bullen bara får en trea i poäng så väger den varma chokladen upp. Åh, den varma chokladen! (Man får ett rejält lass chokladsmet i botten av ett stort glas och skummad mjölk ovanpå och så rör man ut chokladen själv.) Och stämningen! Vi norpade de sista uppvärma uteplatserna, man sitter på fårskinn och har ljusslingor och grankvistar över huvudet och julmusik som spelas högt, allt till en vintervit trottoar under skorna. Helt jävla magiskt.
Betyg: Bulle 3/5, allt annat 5/5.

Systrarna Andersson

Det här är mitt favoritcafé, jag är där så ofta att det har hänt att de använt mina bilder på instagram. De har Vasastans vackraste och bästa bakverk och även saffransbullarna är förstås perfekta. En kompakt knut, mängder av mandelmassa och smaken är himmelrike. Om himmelrike smakar smör, saffran, knäck och mandel iallafall. Bullen är bäst. Systrarna Andersson (som inte längre drivs av systrarna Andersson) är bäst.
Betyg: 5/5

Lillebror
Äh vad fan. Det här, mina damer och, har vi några herrar i läsarskaran? Skit samma. Vi har två vinnare i årets saffransbulletest. Lillebror öppnade förra året och ligger en liten bit ner på Rörstrandsgatan, efter Mellqvist (och runt hörnet från Systrarna Andersson). Det är samma grej här, granar och ljus och sånt utanför och så mysig stämning. Vi smet in igår och köpte med oss ett lass bullar att lägga i frysen till julhelgsfikat och kunde förstås inte låta bli att beställa varsin bulle att äta direkt (eftersom de fortfarande var varma) och jag trodde fan att jag skulle trilla död ner på marken av ren njutning. Jag kan inte ens berätta mer om bullen för jag var för upptagen med att äta den för att känna efter. Bara gå dit, bara gör det.
Betyg: 5/5

Så. Hoppas att det smakar. Och just det, alla bullarna kommer från våra egna hoods mellan Odenplan och Birkastan men jag är öppen för saffransbullerelaterade utflykter till andra delar av stan i mellandagarna, så om någon sitter på ett tips berätta för all del.

Om att inte ha någon fart.

Det är bara vi i jul. Hösten och vintern har varit så lång, det har varit så tunga uppdrag och så många resor. Så när december var runt hörnet och fylld med pusslande kring vem som skulle åka vart när så bestämde vi att julhelgen blir helig. Allra tydligast var faktiskt barnet, det var han som bad om en jul hemma för bara oss.

Den har börjat nu, vår jul. Vi har bestämt att vi ska äta det som vi tycker är gott från julbordet på julafton och att vi ska spendera helgen med att rulla köttbullar och griljera julskinka och baka sirapslimpor. Men att vi ska göra allting mycket långsamt, i långkallingar och håret på ända och att vi får tjuväta hur mycket julskinka och choklad vi vill. Och när julafton kommer så kanske det inte gör så mycket om det inte är skinande rent, bara det är mysigt.

Igårkväll gick vi och handlade allt som vi vill äta under de här dagarna. Det var nog den mysigaste storhandlingen som vi har gjort, både för att det var på kvällen och för att det var julinspirerat men kanske allra mest för att ingen var hungrig. Idag ska min man rulla köttbullar och jag ska baka sirapslimpor och barnet saffranskakor. Vi ska även smita ut en snabbis på stan för den sista julklappen till barnet, och kanske för ett litet glas cava i shoppingvimlet, bara min man och jag.

Känslor och sånt.

Fredag. Vi har precis kommit in, mina ben är frusna och jag har satt mig i soffan med en filt över benen och datorn ovanpå det. Det allra sista ska arbetas färdigt. Jag har tänt ljusen i adventsljusstaken på matbordet och värmeljusen på soffbordet, för nu har vi snart jul på riktigt. Den är bara några få timmar bort.

Det var barnets skolavslutning som satte stämningen imorse. Efteråt promenerade vi hem, han och jag, pratade om alla de där barnen vars namn jag hört under terminen men aldrig träffat. Om klasskompisen som under sina första tretton år var en Judith men som när sjuan började i höstas kom dit som Max, för det var nog snarare så det skulle vara när han kände efter. Om hur det enda som är lite svårt är att komma ihåg att säga rätt namn, men att det annars mest bara är en axelryckning.

Och om hon som precis upptäckt att hon tycker om tjejer också. Han frågade om det, om vad det kallas och hur det känns. Jag svarade att det är en svår fråga, samtidigt som den ju är enkel också. Att man kan bli kär i en kompis men att det inte behöver betyda att man är homo- eller bisexuell eftersom det kanske inte är sexuella känslor med. Att det kanske är det som är svårast med att vara tretton, fjorton, femton. Att man känner alla de där känslorna för första gången och därför inte vet exakt vad man känner, för man känner inte igen det. Man vet inte vad det är. Och att det kanske inte är så viktigt att ha en etikett på det, att man helt enkelt bara känner det som man känner och så är det okej.

Han tittade på mig, barnet. Sa att han bara förstod ungefär hälften av vad jag försökte förklara, frågade om vi kunde ta just det samtalet om ett år eller så. Så blir han tyst en liten stund, sen säger han att han tror att jag har lite, lite fel. Att vi kanske måste ha etiketter på det eftersom de håller på att bli den som de ska vara sen, och då är det ju bra om man vet vad man faktiskt är. Och det är ju faktiskt väldigt sant.

Jag tror att min son håller på att bli en väldigt klok, liten person.

Dagarna före.

Så går en onsdag och en torsdag och den årliga, stora konferensen ligger mot min rygg. Om fyra dagar är det julafton och jag är så väldigt redo för det. Jag vill inte tänka på jobbet, vill inte stressa. Jag vill rulla köttbullar och griljera julskinka, äta choklad och dricka glögg. Ligga i soffan med en filt över benen och titta på julgranen.

Jag har bestämt mig för att inte tänka på jobbet alls under helgerna, för jag tror att jag behöver fundera på vad jag vill. Jag tänker att jag bäst funderar på det genom att inte tänka alls och sen känna efter i magen hur det känns att starta upp tjugonitton. Jag inser att det är fegt, men det är fan läskigt att nå slutsatser om att något kanske måste förändras.

Nej, det här var ett sidospår. Det som jag skulle säga var att jag har bakat saffranssnittar och barnet har strukit sina kläder. Imorgon har han skolavslutning och efteråt ska vi fika i hans klassrum. Och sen, sen ska vi ta jullov.

Nedräkning.

Jag kommer säkert få äta upp det här, men jag tror att jag sedan ett par timmar tillbaka har klivit in i någon slags nedtrappning inför jul. Vi har konferens imorgon och på torsdag, och på fredag har barnet skolavslutning på förmiddagen samt julgodistillverkning i vårt kök på eftermiddagen. Min plan är att bara svara i telefon och på mail på fredag. Det innebär att jag precis har arbetat klart alla mina måsten och borden för året, allt är klart.

Det finns inget kvar som jag behöver göra. Jag har en prydlig liten lista som väntar på mig den andra veckan i januari, men det kommer inte ens vara några brännande punkter. Och nu precis runt hörnet är alltså det allra sista eventet, eller vad man nu ska säga, i december. En sista konferens bara, men inga fler julbord, inga fler familjemiddagar, inga fler mingel. Det är det här och sen ledighet. Inga planer, bara ett julfirande i all sin enkelhet i vår lilla kärnfamilj, helt i enlighet med hur vi alla vill ha det i år.

Stört.

Så min kollegas telefon ringde idag. Nu ringer min fru, säger han glatt och lämnar kontoret samtidigt som han svarar. Hallå där lilla mamsen, säger han med telefonen mot örat. Vem fan kallar sin fru för lilla mamsen? Det är stört, det är inte okej. Det kan inte vara okej? Förlåt men den som kallar sin fru för mamma i en direkt dialog med henne måste vara lite störd.

Om att rätt inte alltid är lätt.

Jag står i köket när han lägger sina armar om mig. Han placerar ansiktet i skåran mellan min hals och mitt nyckelben. Tänk att du blev min till sist, andas han mot min hud. Det var väl ingen kamp alls, säger jag. Jag vänder ansiktet mot honom och hans näsa gnider mot min kind. Jag hade kämpat på samma sätt om det var idag, säger han och jag tänker att det hade nog inte jag.

Inte för att han inte är värd det, eller för att vi inte är värda det. Men vi kämpade så mycket för varandra båda två. Vi kämpade, gav upp och kämpade igen. Ibland tänker jag att jag vek ner mig för mycket. Jag är inte säker på att jag hade gjort det likadant om det hade varit nu. Jag tror att jag har lärt mig för mycket om mig själv under de här åren.

Det första året innan vi blev tillsammans var så svårt. Vi var så röriga, så otydliga med vad vi ville ha eller förväntade oss av varandra. Det tog ett år och ett nej, jag kan inte mer innan vi hittade rätt. Men det gör ju inte oss sämre idag. För lika mycket som jag vek ner mig, lika mycket gjorde han det. Det har gått mer än tio år sen dess och jag tänker att vi kanske är hårdare bundna till varandra just för att det aldrig var enkelt.

När jag tänker efter så hade jag kanske kämpat på samma sätt om det var idag.

Kompletta.

Jag sitter hemma i soffan. Åkte aldrig in till kontoret idag, av två anledningar. Den första, som var förutbestämd, är för att min man kom hem idag. Hans mamma var ju här och hjälpte oss tidigare i veckan och hade därför fått hans nyckel, så jag var tvungen att hålla mig hemma. Det passade ganska fint, för jag vaknade snuvig och dan.

Så nu sitter jag i soffan, med benen utsträckta och datorn balanserande mot låren och julgranen rakt framför mig. Lite till vänster, vid matbordet, sitter han. Han är vänd mot mig och tittar så ofta upp från sin dator och berättar om något från de senaste dagarna. Det är så skönt att han är hemma igen. Vi har haft det bra, barnet och jag, men det är bäst så här.

Jobbet ska få ett par timmar till av oss, sen ska vi stänga ner och sjunka ner i soffan. Bara vara nära, somna tidigt och ha en helg helt utan planer. Barnet åker till sin andra pappa för att tjuvstarta julen. Han köpte tre böcker igår - en till sin pappa, en till sin pappas flickvän och en till sig själv, för då kan han ge dem en läskväll tillsammans i julklapp. Så bra grej ju.

Om en julgran.

Jag stannar till vid torghandeln på väg hem. Fem amaryllis, två mörkröda och tre som är randiga i vaniljvitt och mörkrött. Det virvlar runt små lätta, nätta snöflingor i luften. De försvinner så snart de nuddar marken, vilar endast mot slaget på min kappa.

Kommer hem, ställer blommorna i en vas på matbordet. Säger åt barnet att det är hög tid för middag. Vi promenerar runt hörnet, in på Primo ciao ciao. Varsin pizza, ett glas vin för mig. Och så ut i kylan igen. Jag har klackar och tunn rock och mockahandskar. Det är inte rätt klädsel för ett julgransköp, men det bryr vi oss inte om.

Vi promenerar längs Vasaparken, mellan rader av julgranar och marschaller. Jag pekar och försäljaren plockar fram gran efter gran, vi hummar och tittar från sidorna och skakar på huvudet. Till sist hittar vi den, vår julgran. Han bär den hem, barnet. Ställer den i sin fot i hörnet som vi redan bestämt.

Jag värmer glögg och tar fram en Aladdin-ask. Traditioner är traditioner. Och så börjar vi. Lampor och glitter, julgranskulorna som vi samlat under alla hans år och änglar som han har skapat under sina första skolår. Han sätter spiran i toppen. Nu står den där, i det stora rummet som är både vardagsrum och kök, och är det finaste jag nånsin sett.

God natt.

Onsdag. Jag möter barnet hemma vid fem. Vörtbröd med julskinka och grovkornig senap, risgrynsgröt och varm choklad. Efteråt går vi upp på vinden och letar fram lådan med alla våra julgranskulor och julgransfoten som min man gjorde till mig för nio jular sedan.

Jag springer över till gathuset och fyra våningar upp för styrelsemöte i föreningen. En timme senare är jag hemma igen, barnet har duschat och krupit i det närmaste han äger en pyjamas och ner under en filt i soffan. Jag byter om till pyjamasbyxor och en stickad, ful tröja med julgranar på. Jag köpte den till ett julmingel med klädkod för ett par jular sedan.

Vi ligger under varsin filt i soffan och tittar på The Christmas Chronicles och jag både skrattar och gråter. Så bra film, så perfekt tillsammans med en trettonåring. Och nu är klockan redan tjugotvå och barnet sover. Jag sitter lutad mot min sänggavel och skriver det här. Tittar ut ibland, jag har inte dragit ner rullgardinen ikväll heller. Det enda som lyser är julstjärnan i fönstret och lamporna runt balkongerna på gården mittemot.

Det är lika vackert som imorse.

Om en man i Taiwan.

Det slog mig imorse att jag inte riktigt har börjat sakna än. Jag har varit så upptagen med annat, så fokuserad på nästa steg. På nästa tågresa, på nästa stad, på nästa kontor och på nästa presentation. Och så kom jag hem igår och slappnade av. Var så trött att jag somnade när huvudet nuddade kudden, fast klockan bara var lite över nio.

Jag vaknade en timme innan alarmet imorse. Så där slö i kroppen, men med ett långsamt vaknande sinne. Låg länge under täcket, tittade ut på de kala trädgrenarna, på balkongens lampor mittemot, på vår egna mörka julstjärna i fönstret. Det var så stilla. Så mjukt och vackert. Och då kom saknaden.

Hemma är bäst.

Det är så obegripligt skönt att vara hemma igen. Jag rullade in på perrongen bara tio minuter försenad, det räknas knappt. Kom hem till en svärmor som gräddat ett ton plättar och till ett barn som just kommit hem från träningen. Vi kramade svärmor hej då och vinkade av henne, sen knäppte barnet igång Kalle och chokladfabriken på Netflix och så sjönk vi ner i soffan med varsin tallrik i knäet. Jag är så glad för människorna som är de mina.

Och nu står barnet i duschen och jag är redo att kalla det för en dag. Jag har bäddat rent i sängen igen och packat upp min lilla väska. Det är bara jag och barnet i några dagar nu. Det är också fint. Jag tänker risgrynsgrötsmiddagar och fler mysiga filmer, jag tänker pepparkakor och jag tänker julgran.

Elite Hotel Savoy.

Tidigare ikväll checkade jag in i det kanske vackraste rummet som jag nånsin bott i. Stort och högt, välvda tak med utsmyckningar och en kristallkrona i mitten. Och ett burspråk, mitt hotellrum har ett burspråk! Jag har dragit bort gardinerna och sitter i en fåtölj i burspråket och tittar ut över hustaken. Det är vackert. Faktiskt sagolikt vackert.

Men det är kallt. Det här enorma, vackra rummet är iskallt. Jag har dragit upp värmen till max, duschat så varmt att huden blivit alldeles röd och sitter nu under dubbla täcken i mitt nattlinne och morgondagens yllestrumpbralla. Jag får klara mig med dagens strumpbyxa imorgon också, för det kommer behövas en heltäckande pyjamas inatt.

Jag börjar bli sömnig, men jag vill inte sova. Jag vill fortsätta sitta här. Bara ha en av de stora lamporna på sängbordet tänd, sitta under alla varma lager och titta på de gamla byggnaderna. Kanske drömma lite. Jag undrar om det går att sova i fåtöljen. Det skulle vara så fint att somna till det här, exakt så som det är nu.

Snart nedräkning.

Så gick ännu en helg. Runt hörnet väntar vecka femtio. Om exakt två veckor planerar jag att vara i en total nedvarvning, ha ingenting annat än en julhelg i pyjamas framför mig. På ett ungefär, iallafall. Men där är vi inte riktigt än, så vi kämpar väl på.

För en timme sedan vinkade vi av mina föräldrar. Det var bara jag och barnet, för ännu några timmar tidigare åkte min man till Taiwan. Han har ju ett sånt jobb, flänger lite hit och lite dit. Men åter till idag. Vi har ätit julbord på Skansen och promenerat hem genom ett julklätt Stockholm. Det var fint. Gott. Väldigt mättande.

Nu sitter jag i soffan, måste försöka hitta ner i varv. Jag har packat en väska, bäddat en uppsättning sängkläder rena och skrivit en liten lista om hur lampor släcks och sånt. Imorgonbitti åker jag till en annan stad, presenterar det där projektet och sen direkt vidare till nästa stad, så min svärmor är en räddare i nöden som flyttar in hos barnet ett par dagar.

Nej, jag måste börja läsa mig sömnig, alarmet står på en timme tidigare än vanligt och tidiga mornar är inte min grej. Och så ska jag sova utan min man bredvid. Jag är en tönt, för jag gillar det inte. Sover aldrig särskilt bra utan honom.

Minuterna innan en julfest.

Om nitton minuter måste jag vara på väg. Jag har duschat och fönat håret med rundborste, lagt nytt smink och klivit i en klänning. Bara stövlar och kappa, handväska och läppstift kvar. Ikväll ska vi ha julfest med jobbet.

Vi ska vara på en restaurang i gamla stan, äta en julinspirerad trerättersmeny, och sen säger mina kollegor att det ska dansas ut i natten, men jag vet inte det jag. Det låter ju så alldeles lagom att promenera hem när de andra försvinner ut, somna innan midnatt. Mmm, somna innan midnatt. Men vi får se, ikväll är kanske kvällen då jag slår alla med häpnad.

Sånt som fastnar.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på henne. Jag gör det ibland. Det måste ha varit runt tjugohundratio som jag började läsa hennes blogg. Jag tror att hon hette Ingrid och var modell. Hon reste över hela världen, träffade en man och åkte fast när hon drog hans resväska genom tullen. Jag minns inte riktigt var det var, kanske Filippinerna eller Thailand. Jag minns inte heller om det var exakt så här det gick till, men jag tror det.

När jag började läsa henne satt hon i ett kvinnofängelse i det där andra landet. Fick sporadiskt tillgång till en dator och internet i utbyte mot handlingar som vi inte vill föreställa oss. Hon beskrev sitt liv i fängelset. Berättade om kvinnor som dödade andra kvinnor och om vakter som våldtog. Ett liv som hon aldrig skulle bli fri från.

En dag blev det tyst. Jag vet inte vad som hände. Om hon blev sjuk, om hon blev mördad, om tillgången till datorn försvann. Det blev bara tyst. I tio år har jag tänkt på henne, undrat.

Ikväll fastnade jag på internet, fastnade i att leta efter henne. Jag har gjort det förr. Letat efter hennes blogg och efter livstidsdömda kvinnor i utländska fängelser, men jag hittade ingenting. Jag tänker på henne. Undrar så vad som hände, undrar om hon fortfarande lever.

Tack och hej, Göteborg.

Hej från ett annat tåg! Det är det som tar mig hem igen. Hem till min man och till mitt barn, till mat som ska lagas och tvätt som ska tvättas och läxtjat som ska göras. Imorse åt jag pannkakor och croissanter till frukost, under tiden som jag läste morgontidningen. Det var fint, men potatis och läxtjat är väl för all del inte heller så dumt.

I min väska ligger badbomben som jag aldrig använde. Den får följa med mig till Malmö nästa vecka, kanske har jag mer lycka med badkar där. Undra om det där förresten är en mening som Säpo kommer få upp i någon bevakning nu? Isåfall pratar jag alltså om en sån där rund boll (vågar inte skriva b-ordet nu) som gör skum i badkaret. Hoppas att vi har rett ut det nu.

Hursomhelst. Idag var en bra dag. Ett bra möte, en bra presentation och ett bra mottagande av förändringsarbetet som vi har drivit. Bra, mycket bra. Nu är jag snart hemma. Det ska bli skönt, det också. Hemma är inte heller så tokigt.

Gnäller bara litegrann.

Nä, hörni. Jag hade för storslagna planer för idag. Jag borde ha förstått att de skulle bita mig i röven. Storslagna planer tenderar ju att göra det. Visserligen rätade dagen upp sig, men det var ingen toppenstart på den här lilla Göteborgstrippen, det var det inte.

Jag hade ringt och bokat hotellrummet, för jag ville verkligen ha ett rum med badkar, men när jag checkade in så meddelade receptionisten att hon såg att jag önskade badkar men att det kostade trehundra kronor extra. När jag försökte vara lite besvärlig om det stirrade hon på mig med kall blick och ett höjt ögonbryn. Blev sur (och lite rädd) och sa tack men nej tack.

Sen textade Nikki att hon blivit sjuk och åkt hem från jobbet och således fick vår vintradition maka på sig. Visserligen öppnade det upp för ett ytterst spontant möte med min bästa kund. De ringde i ett ärende och jag berättade att jag var i deras stad på en blixtvisit och tjugo minuter senare satt jag på deras kontor med en kopp kaffe i handen. Det blev det bästa mötet vi haft tror jag, så storslagna planer som smiddes.

Köpte med pasta tillbaka till hotellrummet efteråt och åt den sittandes skräddare i sängen med en romantisk film på paddan och ett glas rödpang till. Och nu har jag duschat och ligger nerbäddad i sängen. Klockan är bara lite efter nio, så jag kan läsa ett par timmar och ändå få åtta timmars sömn. Och sen väntar hotellfrukost. Mmm, hotellfrukost.

Bara ljuva minnen från Göteborg.

Hej från ett tåg! Jag är på väg till Göteborg. Den här veckan och den som kommer ska jag presentera resultatet av ett projekt för våra regionskontor. Först ut är kontoret i Göteborg imorgon. Jag har bokat ett hotellrum med badkar och köpt en badbomb.

Jag har även en flaska rödpang i väskan, för när jag har badat klart så har jag en tradition att vårda. Det är den där jag och Nikki dricker rödvin på mitt hotellrum när jag är i hennes stad. Det är en av de bättre traditionerna jag har. Det är även den som är orsak till att jag aldrig har varit på vårt Göteborgskontor och inte varit bakfull.

Mysigt, fint och roligt.

Så vi firade första advent hos min bror igår. Hela högen med ungar uppnår sedan några veckor tillbaka det nätta antalet om nio stycken. Det är väldigt många barn. Det hörs väldigt mycket när vi alla är tillsammans. Men det var mysigt.

Min bror har gjort det smarta i att köpa ett stort hus så de allra största barnen såg vi inte alls, de halvsmå lekte i ett rum intill och spädisen sov i olika famnar alla tre timmar vi var där. Det var fint. Jag åt väldigt många chokladpraliner och drack både julmust och glögg.

Min mamma förfasades över att hon inte orkar köpa julklappar till alla sina nio barnbarn och min pappas idé av en bra julklapp är en femhundring i ett kuvert, så idag klev jag ut från kontoret och mötte mitt barn och spenderade två timmar inne på Åhléns. Nu har alla mina brorsbarn julklappar som väntar på dem. Kvarstår gör bara julklappen till mitt barn, av förklarliga skäl kunde det ju inte ordnas idag. Det var rolig shopping, det var det.

Första advent.

Det är söndagsmorgon och bara jag är vaken. På matbordet står en ljusstake med mossa och fyra ännu inte tända ljus. På soffbordet ligger en tegelsten som jag lånade ur min sons bokhylla, ett sexhundrasidigt mysterie till ungdomsroman. Den känns som december.

Jag bakade igår. Saffranssnitt med björnbär, en mjuk saffranskaka och chokladbollar. Idag åker vi till den lilla staden, hem till min bror på första advent-mingel. Men först lite mer kaffe och tända det där första ljuset, plocka fram rätt klänning och måla naglarna i rött.

Första advent, startskottet för decembers alla små fester.