Borta bra, men hemma bäst osv.

Vår tillflykt till Köpenhamn är över sedan ett par dagar tillbaka, men barnet är fortfarande på vift. Nästan en vecka, fem dagar, har gått sedan jag kramade honom hej då. Jag saknar honom så att hjärtat kniper, men jag vet också att känslan kommer ha passerat tio minuter efter att han har klivit innanför dörren, för han är snart tolv och tonårsgrinig och ingenting jag gör är rätt. Men det är så det ska vara när man är nästan tonåring, antar jag. En får härda ut. Leva på de små ögonblicken när mamma fortfarande och ändå är mamma.

Och vi har en dag kvar av att inte behöva stressa på ett morgontrött barn, fråga om läxorna är gjorda och förhöra engelskaglosor. Ännu en dag där det inte är särskilt viktigt att middagen består av varm mat eller att innebandystrumporna är tvättade och torra. Inte för att jag inte älskar att leva mitt i allt det där, men det är inte jättehemskt att få ett litet avbrott heller. 

Att gå på favorithaket en tisdagskväll och dricka ett glas vin och äta någon liten mellanrätt. Bara för att man kan. Det är ändå värt någonting.

Hej från ett tåg.

Vi är på väg till Köpenhamn! Det är jag och Kim, hans mamma och två systrar och systerson med flickvän. Det ska bli fint. Planerar att äta wienerbröd varje dag och titta på den lille havfrue och strosa runt på Köpenhamns gator. Har jag tur kommer jag göra allt under en sol. Jag undrar om jag kommer känna igen mig. Det var länge sedan jag var i Köpenhamn, men som barn var vi ofta där. Det är där jag har mina rötter.

Min mamma är född och uppvuxen i Köpenhamn och min pappa kommer från Malmö, så det är ju nästan samma sak. Minns för några år sedan när jag och Kim och Adrian åkte till Legoland och bodde några dagar i en liten stad en bit bort, hur vi gick runt på gatorna och jag hela tiden kände att jag varit där tidigare. Visste liksom vad som väntade runt hörnet, kände hur jag redan gått över alla små broar, stått på samma torg. När jag senare pratade med mamma berättade hon om alla barndomssomrar som jag har spenderat i just den staden. Lite fint ändå hur hjärnan paketerar små minnesfragment sådär.

Hursomhelst. Köpenhamn i dagarna tre. Det blir fint.

Om igår.

Det blir den tjugoandra februari. Förra gången det var den tjugoandra februari dog min svärfar. Under en kort men intensiv stund snörper hjärtat ihop sig och jag känner mig ledsen hela vägen in i märgen. Det kommer från ingenstans, rör inte på något vis heller min svärfar. Inte på annat sätt än att det blir så påtagligt att vissa människor bara lever vidare i tanken.

Men när jag kommer hem från jobbet är lägenheten tyst och tom, eftersom jag kompenserar för alla de extra timmar som lagts på varandra de senaste veckorna med att gå lite tidigare. Men det är tyst och tomt och för tredje dagen i rad mår jag illa. Jag får för mig att jag är gravid, fast jag har spiral och min barnmorska har sagt att det bara finns en konstaterad graviditet vid hormonspiral och att spiralen då satt fel.

Jag tänker på vad jag aldrig upplevde. Att jag aldrig fick en mage som sakta växte sig större, att Kim aldrig la sin hand ovanpå och kände rörelserna därunder. Jag tror att det är det som känns jobbigast, att jag inte fick uppleva graviditeten. Det känns inte som att jag kan sakna barnet, för jag vet ju inte vem jag saknar. Jag vet inte vem ärtan skulle ha utvecklats till att bli. Och samtidigt lever vi ett så fint liv, jag är nöjd med det och jag älskar att ha ett stort barn. Men graviditeten som upplevelse, den hade jag velat dela tillsammans med min man.

Om att komma hem.

Jag ramlar in genom vår ytterdörr ett dygn efter att jag gått ut ur den. Är rund under fötterna från tåget, gungar när jag blundar. Känner mig både berusad och bakfull, fast noll droppar alkohol passerat genom min kropp.

Han ligger på sängen. Det är bara han hemma, Adrian äter middag borta. Jag lägger mig på honom, stoppar in näsan mot hans hals. Hans händer är i mitt hår, över min rygg, runt min kropp. De är överallt. Det är som att min hud skriker efter honom.

Och min kind mot hans bröstkorg, hans haka mot min hjässa. Han letar restaurang till vår helg i Köpenhamn som väntar runt hörnet. Jag tittar med ett öga tills det inte går att hålla tillbaka längre. Blundar och dåsar bort, fladdrar iväg, fortfarande med hans fingrar i mitt hår.

En måndag och en tisdag.

Måndag morgon. Hemma vid köksbordet, nattlinne, morgonrock, svartvinbärste och granola. Har vinkat av en pojke och pussat en man farväl. Den ena gick till skolan, den andra till jobbet. I ryggen vilar en helg med middag i fina vänners sällskap och långa promenader i solsken och rödvin vid mitt eget middagsbord.

Måndag. Ska förbereda eftermiddagens möte och göra klart det sista inför tisdagens. Kamma mig, hoppa i ett par byxor och en blus och promenera in till mötet. Drömmer om att få tusen besked och kunna färdigställa ett ton arbete under en fantastisk timme. Sedan gymmet, stryka kläder och måla naglar. En snabb dusch, ännu snabbare middag med de två männen i mitt liv. Packa en väska, ladda dator och ipad och röra mig mot en tisdag i Göteborg.

Bara ett snabbt hej.

Torsdag kväll. Ett glas vin i handen, datorn i knäet, hundra kuddar bakom ryggen. Iallafall tre. Sitter i sängen och andas ut efter en lång dag. En lång men bra dag. En mening från bilfärden hem har fastnat i mitt huvud. Går på repeat. Snygg, välformulerad och så jävla korrekt. Och imorgon är det fredag och rödvin och rådjurssadel i goda vänners lag. Men ännu är det torsdag och jag ska duscha länge och varmt. Låta orden fortsätta vibrera i mina stilla tankar.

Om en vår, en måndag, en helg, en man.

Det är något med ljuset. Något i hur solen kastar det på husväggen mittemot. Det bor en värme i det, en höjd. Så som det brukar vara när våren är på väg. Jag sitter i sängen, under mitt täcke. Trosor, mjukt stickad tröja och täcke. Sovrumsfönstret står öppet, bara ett par centimeter, men det är inte kallt i rummet. Det är friskt, men det är inte kallt.

Mot mina ben står min arbetsdator. Jag vaknade och kände hur dagen behövde få starta i lugn och ro. Fick datorn, en kopp kaffe och en puss när Kim gick till jobbet. Skulle bara svara på mail och titta på dagen men jag är fortfarande kvar här, ett gäng timmar senare. Har fått så mycket gjort. Är inne i ett väldigt lugn, jobbar i en systematik där saker betas av och blir färdiga en efter en. Mycket att göra, men utan stress.

Och helgen var fin och lugn och enkel. Långa promenader och kaffe i pappersmuggar och rödvin på favoritstället på lördagskvällen och middag med mina föräldrar på söndagen. Timmar uppkrupna i sängen, lutandes mot kuddar och sänggavel, en bok och en tv och mina bara fötter under hans ben och hans händer ständigt på min kropp.

Träningsnivån.

Det är fyra dagar in i vecka sex. Fyra dagar in i vecka sex och jag har redan hunnit vara på gymmet två gånger. Den sista gången fikade jag en semla och åt en burrito till middag innan. Det var mindre bra, för jag var nog inte jättelångt från att kräkas på löpbandet.

Hursomhelst. Jag tänker att det är så jag behöver se på träningen om den ska överleva i mitt liv, att låta den vila på en knappt existentiell nivå och så är allt som blir extra bara plus i kanten. Jag tänker äta hallonbåtar efter gymmet om jag vill. Eller en semla innan om jag känner för det. Eventuellt kommer jag även ta i något mindre efter den där semlan, eftersom jag är den som lär av mina misstag.

Det är okej, för en gör så gott en kan. Och jag kommer nog alltid föredra fika framför träning. Så det är en bra sak att även det lilla räknas.

Om en lögn.

Vi sitter rygg mot rygg i varsin kontorsstol, riktade mot varsin dator. Småpratar så som kollegor gör, med blicken fäst vid skärmen framför och fingrarna farandes över tangentbordet. Någonstans i bakgrunden spelas en spotify-lista.
Han snurrar sin stol halvvägs mot min, tittar ut genom fönstret.
- Men vill inte Kim ha egna barn då? frågar han.
Jag snurrar min stol ett kvarts varv. Sitter jämte honom, tittar ut genom samma fönster. Fäster min blick på en snöfläck på asfalten. Kanske tittar han på samma fläck? Tusen tankar fladdrar runt i huvudet men jag kan inte greppa någon av dem.
- Jo, säger jag. Men vi kan inte, säger jag sedan.
Jag vet inte varför jag säger det. Det är ju inte sant. Men jag har levt så länge i tanken att det är så det är, att vi inte kan bli gravida. För vi visste att det kanske inte skulle gå och sedan gick det fyra år innan det plötsligt blev ett plus på stickan. Så jag ljuger för min kollega. Men jag förlåter mig själv för lögnen efteråt, för jag vet inte hur jag annars skulle ha svarat.

När Stockholm blev Sibirien.

Vi har något fel på värmen i fastigheten som jag jobbar i. Det innebär att när graderna faller utomhus så gör de även det inomhus, för värmeanläggningen hänger inte med. Igår hade jag strumpbyxor och klänning och frös så tänderna skakade. Satt med händer och fötter mot det ljumma elementet halva dagen.

Idag har jag bunkrat upp med kläder. Har jeans och jeansskjorta och kofta. Halsduken virad tre varv om halsen. Ändå fryser jag halvt ihjäl. Gick ut på lunchen och tänkte att det måste vara minst femton minusgrader ute. Kollade appen och såg att det bara var tre.

Så tittar solen fram och den värmer. Helvete, vad fint den värmer mot mina kinder. Mot min överkropp i kappan, mot benen. mot fötterna i sina boots. Viskar om att den snart är här för att stanna. Om att den snart har smält bort all snö, trängt bort minusgraderna.

Snart, snart, snart.

Solstrålen.

Oktober, november, januari, februari och för det mesta mars. Det är månader som jag inte tycker särskilt mycket om. Månader som vi skulle kunna skrota till fördel för, säg maj och september? Byt ut dem rätt av, ersätt klimat och temperatur och känsla. Ge oss sopade trottoarer och ljumma uteserveringar och kvällsljus.

Jaja. Det är trots allt februari så jag kan inte bli arg på snöovädret som pågår utanför mitt fönster. Kastar dock långa blickar på alla som har sneakers i tunnelbanan. Tunna, svarta strumpor och ankelkorta byxor. Nån tunn kappa och halsduken virad så att bröstkorgen är alldeles bar. Trånandes och fångad i vetskapen om att jag inte kommer bli en av dem på länge, kommer bära mössa och boots i ett par månader till.

Gud alltså. Jag vet inte ens varför jag är så sur? Jo. För att jag ska få mens vilken minut som helst och för att jag har en snäv deadline och för att gymmet bara drar en massa pengar från mitt konto och för att jag verkligen, verkligen, verkligen borde börja gå dit och för att jag förra veckan bestämde att idag är dagen då det ska ske. Fan också.

Inte okej.

Tjugohundrasexton var det rövigaste året i mitt liv. Året innan var kanske inte heller någon dans på rosor, men tjugosexton tar priset. Jag har slutit något slags tyst avtal med universum om att det här året måste bli bättre. Och det är det ju. Det är det.

Men samtidigt inte, för Trump är president och moderaterna flörtar med sverigedemokraterna och jag märker att min man - som jobbar heltid sedan årsskiftet - har vissa stressymptom igen. Och min mamma ringde igår och var helt knäckt efter ännu en misshandel av läkarvården efter alla hennes cancerturer och min svägerska har blivit sjukskriven för ångest och depression och min kusins åtta dagar gamla bebis har dött.

Tjugohundrasjutton får inte fortsätta i gamla hjulspår. Får inte, får inte, får inte.

Är det här det som är livet?

Söndag. Målar naglarna och förbereder i huvudet mina två måndagsmöten. Är påläst som tusan inför det ena, det som jag håller i. Men mötet som inleder dagen, där är det en idé som ska bollas via mig. Jag tycker om att vara blank i det läget. Inte veta så mycket på förhand, utan lyssna in och låta hjärnan utforma en plan under tiden som orden landar.

Så kommer måndagen. Kvart i sju smyger jag ut genom ytterdörren och nerför trapporna, ljudet från mina klackar studsar mellan trapphusets runda väggar. Klockan nio kliver jag in på vårt huvudkontor. Lyssnar, ställer frågor, formulerar en plan. Tänker att det är risky business att vara så oförberedd, att helt förlita sig på en fungerande hjärna. En vacker dag kanske den inte ställer upp. Men ännu har den inte svikit, för huvuden nickar och leenden är gillande.

Och så kommer det en tisdag och det som sades igår ska dokumenteras ner i någon slags uppdragsbeskrivning. Som vanligt är det bråttom. Stuvade om i kalendern och sitter vid mitt köksbord med en kaffebryggare som ständigt puttrar i bakgrunden och nya tulpaner intill och telefonen inställd på möte.

Om att känna i olika lager.

Lördag. Vi dricker varsin sidecar till fördrink, sedan promenerar vi till Jamie´s Italian. Äter pasta bolognese och chokladbrownie med apelsingrädde. Sedan ett glas rött för mig och en öl för honom på en litet ställe intill biografen innan dörrarna öppnas till La La Land. Den är fin, filmen. Men den lämnar mig med en känsla av vemod. En känsla av att saker inte är som de borde. Den lämnar mig en timme innan klockan slår över till den tjugonionde januari.

Det är ingen slump att kvällen som leder fram till datumet bara innehåller sånt som jag tycker om. Saker som brukar göra mig glad. Jag förstår det i hans sätt att planera kvällen, även om ingen av oss nämner det. Jag funderar över det när vi promenerar hem i natten. Att vi lever ett fint liv tillsammans, att jag är lycklig även utan barnet som skulle ha fötts idag.

Jag är ledsen, men jag är lycklig. Och så kan det vara, för de båda känslorna bor inte på samma plan. De finns i olika lager. I botten finns lyckan och något lager ovanför bor ledsamheten. Jag har hela tiden haft det här datumet att förhålla mig till. Tänkt att om vi bara passerar den tjugonionde januari så kommer allt att kännas bättre sen. Och jag tror att det stämmer. Jag har gett mig den här dagen att vara ledsen, att sörja, att säga hej då.

Jag tror att det är okej. Att jag är okej. Att vi är okej. Och med den insikten gör det här datumet inte så ont som jag trodde att det skulle göra.

Kontraster.

Och så kommer fredagen. Jag flänger runt en del under arbetsdagen, pratar via sms med Kim om lördagen. Hitta en restaurang du gillar och boka bord, skriver han. Krogveckan drar igång och det haglar bra erbjudanden. Jag hittar ett ställe som verkar mysigt. Tidig middag och bio efteråt? skriver han. Jag bokar bordet, han fixar biobiljetterna.

Kommer hem, städar ett snabbt varv, köper nya tulpaner. Tar Adrian under armen, köper chokladcroissant och twix och pepsi och vinkar hej då när han kliver på bussen till sin far. Hemköp och systembolaget, sedan duschen och hårinpackning och bara står under den rinnande värmen i en mindre evighet.

Snurrar upp håret i en knut, mjuka kläder, ingen make up. Två bakpotatisar i ugnen, en skagenröra till. Ostbågar och rödvin och serier på netflix. Känslan av helg, känslan av att det inte finns några förväntningar att leva upp till. Älskar det. Älskar kontrasterna.

Den där onsdagsdejten.

Något efter tre kommer det ett sms. Kan du smita? Jag funderar bara i en halv sekund. Ja, det kan jag. Han väntar inne i gallerian, utanför systembolaget. Ler och säger att vi är värda något sötstarkt innan den där bordsreservationen. Vi tar tuben hem, han byter om och jag trollar bort trötta ögon med foundation, lägger på en gnutta läppstift. Läppjar på en drink.

Sedan tar vi hissen ner, ännu en tub, promenerar en kilometer. När vi är framme står vi på Folkungagatan. Det är ett litet ställe, väldigt mysigt. Jag väljer en surdegspizza med olika ostar och fikonmarmelad och valnötter. Det är det godaste jag ätit på evigheter. Vi pratar med en ensam farbror som sitter vid bordet bredvid. Han lyfter på hatten när han går.

När vi kommer hem har Adrian precis trillat in. Glad men trött, somnar nästan genast. Vi sneglar på champagneflaskan som ligger i kylskåpet. Har alltid en på kylning, en kvarleva från förra årets nyårslöfte. Bästa nyårslöftet. Vi poppar korken och fyller glasen, skålar för vår onsdagsdejt. Ett par timmar senare har jag kinden mot hans bröst, är loj i kroppen. Med läpparna mot min hjässa viskar han att vi har en ny onsdagstradition.

Varsågod för lägesrapport.

Dagarna går. Det känns som att jag inte gör så mycket mer än att se dagarna passera. Kom hem efter en fin eftermiddag med vänner i söndags. Ni vet hur det är, när man sitter alldeles för många timmar runt ett köksbord och pratar pratar pratar och till sist säger att det verkligen är dags att bryta upp och sedan står man ute i hallen och pratar bort ännu en timme.

Så var det i söndags. Det var fint. När klockan hade hunnit bli nio körde jag in på min gata, cirkulerade varv efter varv på jakt efter en parkeringsplats. Vid halv elva kapitulerade jag och ställde mig i parkeringshuset som kostar femtio kronor i timmen. Då var jag sur. Och hade ont i halsen, utan några som helst förvarningar.

Vaknade på måndagsmorgonen utan röst och med en huvudvärk som dundrade. Var ändå tvungen att ta mig upp och ut, jag är ju inte gjord av pengar så var tvungen att flytta på bilen. Körde ut den till kontoret, där kan den stå och må bra i någon vecka. Det här med att ha bil i stan, jag kan inte förstå värdet i det. Inser att det är bortskämt att ha en tjänstebil som används ett par gånger i månaden, men jag ser inte behovet av att ha en bil.

Nåväl. Det var inte det jag skulle säga. Jag vet i och för sig inte vad jag skulle säga. Att det plötsligt blev onsdag, kanske. Och att jag är ensam på kontoret idag. Det är en ynnest att få basa över kaffebryggare, fläkt och musik. Det är nog dock alldeles för varmt här, har fläkten på högsta temperatur och fart. Är alldeles såsig i skallen, vill mest bara blunda. Har även lyssnat på podden Trettio plus trevar på morgonen och kommit på mig själv med att tänka på gotländska efteråt. Det är fint. 

Men ja, onsdag. Adrians far är i stan och undrade om han fick ta med sig barnet ut på restaurang ikväll. Adrian ska visa honom sin skola och Vasaparken och alla ställen som vi hänger på. Vi övriga familjemedlemmar ska passa på att spontandejta mitt i veckan. Har fått order om att möta Kim vid tunnelbanan halv fem och vara redo för ett bokat bord någonstans. Sedan, när vi kommer hem, ska jag unna den här fortfarande ganska hesa halsen en whisky och öppna en ny bok. Inte så pjåkig onsdag ändå.

En söndag.

Jag sitter vid köksbordet, datorn framför mig och en mugg kaffe bredvid. Naglarna är nymålade, måste fingra försiktigt på tangenterna. Om en liten stund ska jag sätta mig i bilen, köra två timmar för att nå en fantastisk liten klick kvinnor. Jag har fått order om att köpa med munkar från dunkin' donuts. Det är den gravida i sällskapet som bestämt att hon ska passa på att växa till sig. Jag kan relatera till det.

Det har pratats lite om barn här hemma på sistone. Och för en stund sedan, samtidigt som han gick upp ur sängen, sa Kim vi kanske inte behöver ha den där hormonspiralen. Den som gör att vi inte blir gravida. Jag stängde ju den möjligheten i somras, efter all blod och kramper och en smärta som gjorde mig mörkare än någonsin efteråt. Nu öppnar han dörren lite försiktigt. Jag lämnar den på glänt.

Jag säger att det ju tog oss så jäkla lång tid att bli gravida sist. Kanske ska vi köpa en hund istället? Han ler och böjer sig fram, pussar mig. Säger att vi ju alltid kan fundera på det. Det slår mig nu, när jag skriver det här, att jag inte vet om han menade barnet eller hunden.

Fint som snus ju.

Med torsdagen kommer solskenet. Det sprider sig inuti mig också. Mina steg är lättare när jag går till jobbet. Jag är först på plats, låser upp och larmar av och tänder alla lampor och gör kaffe. Sedan dräller de in, en efter en. Folk är glada, tittar ut och pratar om våren. Som om den faktiskt inte är särskilt långt borta.

Möter Kim i korsningen som har blivit våran. Äter lunch och ramlar ner i en soffa på espresso house efteråt, dricker varsin kaffe. Sedan går han till sitt och jag till mitt, jobbar några timmar till. Och snart väntar innebandy på gärdet för barnet och som vanligt stannar Kim hemma och lagar mat och jag följer barnet. Har inte bestämt mig för om jag ska promenera bort timmen eller sätta mig vid en bardisk med ett glas rött och en bok.

Och sedan tar torsdagen slut och en fredag tar vid. Det är en fredag med lunch med mina närmsta kollegor och middag i fint sällskap på kvällen och en ledig helg runt hörnet. En helg med en bordsreservation på lördagen och en söndagseftermiddag med saknade vänner, dunkin' donuts och alldeles för mycket kaffe.

Om solen som inte skiner och vänner som blir gravida.

Det är så grått ute. Träden är grå, asfalten är grå, snön är grå, luften är grå. Allt är grått. Jag behöver solsken och sopade trottoarer och uteserveringar som är tillräckligt varma om man bara har en filt över benen. Jag behöver att livet känns enkelt och att solen skiner och att jag slutar vara så trött hela tiden.

Och samtidigt. Telefonen som ringer och namnet på en av mina närmsta vänner som dyker upp på skärmen. Vi ska ses på söndag, men i sällskap av fler. Hon säger att hon kommer berätta något då, men att hon vill att jag ska veta innan. Sedan säger hon att hon är gravid. Jag visste att det var det hon skulle berätta. Förstod det redan när hon inledde samtalet.

Utomhus är det grått, grått, grått. Jag tittar ut och ser allt det gråa. Skrattar in i luren och säger grattis, gud vad roligt, jag är så glad för din skull, hur mår du? Och det är ingen lögn. Jag är glad för hennes skull. Men i glädjen bor även något annat. En sorg, känns det som. Eller avundsjuka. Det kan vara så fult att det är en rå jävla avundsjuka jag känner.

Jag hör på hennes försiktiga formuleringar att hon letar efter tecken på min trasiga insida, men jag tänker att hon ska slippa se den. Det är fel att hennes graviditet ska få mig att gå sönder inuti, men det är rätt att hon inte ska behöva bära min smärta. Det är hennes första barn, det som sker i henne ska bara vara fint och spännande och hundra procent om henne. Jag är glad för hennes skull. Och ledsen för min egen. Det är okej.

Men jag skulle verkligen behöva lite solsken just nu.