Om att känna i olika lager.

Lördag. Vi dricker varsin sidecar till fördrink, sedan promenerar vi till Jamie´s Italian. Äter pasta bolognese och chokladbrownie med apelsingrädde. Sedan ett glas rött för mig och en öl för honom på en litet ställe intill biografen innan dörrarna öppnas till La La Land. Den är fin, filmen. Men den lämnar mig med en känsla av vemod. En känsla av att saker inte är som de borde. Den lämnar mig en timme innan klockan slår över till den tjugonionde januari.

Det är ingen slump att kvällen som leder fram till datumet bara innehåller sånt som jag tycker om. Saker som brukar göra mig glad. Jag förstår det i hans sätt att planera kvällen, även om ingen av oss nämner det. Jag funderar över det när vi promenerar hem i natten. Att vi lever ett fint liv tillsammans, att jag är lycklig även utan barnet som skulle ha fötts idag.

Jag är ledsen, men jag är lycklig. Och så kan det vara, för de båda känslorna bor inte på samma plan. De finns i olika lager. I botten finns lyckan och något lager ovanför bor ledsamheten. Jag har hela tiden haft det här datumet att förhålla mig till. Tänkt att om vi bara passerar den tjugonionde januari så kommer allt att kännas bättre sen. Och jag tror att det stämmer. Jag har gett mig den här dagen att vara ledsen, att sörja, att säga hej då.

Jag tror att det är okej. Att jag är okej. Att vi är okej. Och med den insikten gör det här datumet inte så ont som jag trodde att det skulle göra.