Vår tillflykt till Köpenhamn är över sedan ett par dagar tillbaka, men barnet är fortfarande på vift. Nästan en vecka, fem dagar, har gått sedan jag kramade honom hej då. Jag saknar honom så att hjärtat kniper, men jag vet också att känslan kommer ha passerat tio minuter efter att han har klivit innanför dörren, för han är snart tolv och tonårsgrinig och ingenting jag gör är rätt. Men det är så det ska vara när man är nästan tonåring, antar jag. En får härda ut. Leva på de små ögonblicken när mamma fortfarande och ändå är mamma.
Och vi har en dag kvar av att inte behöva stressa på ett morgontrött barn, fråga om läxorna är gjorda och förhöra engelskaglosor. Ännu en dag där det inte är särskilt viktigt att middagen består av varm mat eller att innebandystrumporna är tvättade och torra. Inte för att jag inte älskar att leva mitt i allt det där, men det är inte jättehemskt att få ett litet avbrott heller.
Att gå på favorithaket en tisdagskväll och dricka ett glas vin och äta någon liten mellanrätt. Bara för att man kan. Det är ändå värt någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar