Vi sitter rygg mot rygg i varsin kontorsstol, riktade mot varsin dator. Småpratar så som kollegor gör, med blicken fäst vid skärmen framför och fingrarna farandes över tangentbordet. Någonstans i bakgrunden spelas en spotify-lista.
Han snurrar sin stol halvvägs mot min, tittar ut genom fönstret.
- Men vill inte Kim ha egna barn då? frågar han.
Jag snurrar min stol ett kvarts varv. Sitter jämte honom, tittar ut genom samma fönster. Fäster min blick på en snöfläck på asfalten. Kanske tittar han på samma fläck? Tusen tankar fladdrar runt i huvudet men jag kan inte greppa någon av dem.
- Jo, säger jag. Men vi kan inte, säger jag sedan.
Jag vet inte varför jag säger det. Det är ju inte sant. Men jag har levt så länge i tanken att det är så det är, att vi inte kan bli gravida. För vi visste att det kanske inte skulle gå och sedan gick det fyra år innan det plötsligt blev ett plus på stickan. Så jag ljuger för min kollega. Men jag förlåter mig själv för lögnen efteråt, för jag vet inte hur jag annars skulle ha svarat.
usch. man har ju ingen skyldighet att förklara någonting överhuvudtaget, egentligen.
SvaraRaderaJag vet, man har ju inte det. Men samtidigt, det borde vara saker att tala öppet om? Men det är ju ett åh så jobbigt ämne.
RaderaKanske det, men med utvalda personer? Ni kanske känner varandra väldigt väl, det vet jag inte förstås. Tycker bara att FOLK har en tendens att fråga saker som de inte har ett dugg att göra med, som man själv inte vill prata om men känner sig "skyldig" att svara sanningsenligt.
RaderaNej, vi är inte nära på så sätt. Jag har haft som standardsvar på frågor likt denna att vad man vill och vad man får inte alltid är samma sak, det brukar tysta folk. Men jag håller med dig, folk har en tendens att ställa frågor som de inte har att göra med utan en tanke på att det är frågor som är jobbiga att svara på.
Radera