Om igår.

Det blir den tjugoandra februari. Förra gången det var den tjugoandra februari dog min svärfar. Under en kort men intensiv stund snörper hjärtat ihop sig och jag känner mig ledsen hela vägen in i märgen. Det kommer från ingenstans, rör inte på något vis heller min svärfar. Inte på annat sätt än att det blir så påtagligt att vissa människor bara lever vidare i tanken.

Men när jag kommer hem från jobbet är lägenheten tyst och tom, eftersom jag kompenserar för alla de extra timmar som lagts på varandra de senaste veckorna med att gå lite tidigare. Men det är tyst och tomt och för tredje dagen i rad mår jag illa. Jag får för mig att jag är gravid, fast jag har spiral och min barnmorska har sagt att det bara finns en konstaterad graviditet vid hormonspiral och att spiralen då satt fel.

Jag tänker på vad jag aldrig upplevde. Att jag aldrig fick en mage som sakta växte sig större, att Kim aldrig la sin hand ovanpå och kände rörelserna därunder. Jag tror att det är det som känns jobbigast, att jag inte fick uppleva graviditeten. Det känns inte som att jag kan sakna barnet, för jag vet ju inte vem jag saknar. Jag vet inte vem ärtan skulle ha utvecklats till att bli. Och samtidigt lever vi ett så fint liv, jag är nöjd med det och jag älskar att ha ett stort barn. Men graviditeten som upplevelse, den hade jag velat dela tillsammans med min man.