Förberedd för det värsta.

Jag gråter hela kvällen, gråter på morgonen. Det tar en timme att sminka mig eftersom jag måste börja om hela tiden. Min man lägger händerna om mitt ansikte. En fot framför den andra, en sak i taget, säger han och jag nickar, jag som alltid har tusen bollar i luften. 

Det första jag gör är ett körschema över chefskonferensen nästa vecka, sedan ber jag om fem minuter med min chef. Jag berättar som det är, säger att jag kanske bryter ihop nu. Ger honom schemat och säger att någon annan kan utföra punkterna om jag inte klarar det, om jag inte kommer upp ur sängen, om jag inte kan sluta gråta, om min mamma dör.

Kanske bara lägger mig ner och ger upp.

Spenderar dagen i den lilla staden. Har möten med min grupp och inser att något litet blivit stort, att det har skapats en konflikt som jag behöver hantera. Gör en plan i huvudet men känner ett motstånd i kroppen. 

Tårarna kommer när jag promenerar hem från tåget. Det är inte konflikten som utlöser dem. Inte heller är det för att en kollega bad mig täcka upp för någon annan när jag redan arbetar alldeles för mycket, lämnade mig med en känsla av att vara oviktig. Det är inte konferensen för sextio personer nästa vecka som jag planerar dygnets alla timmar. Det är inte ens för att klockan snart rundat tjugo och jag fortfarande har hundra mail kvar att svara på.

Det är för att pappa ringde igårkväll. Berättade att mamma var tillbaka på sjukhuset. Andningssvårigheterna som de först trodde var sviterna efter respiratorn misstänkte man nu istället var blodproppar. De hade rätt. Hon har två stora proppar, en i varje lunga. Hennes hjärta arbetar febrilt, alldeles för intensivt, med att pumpa runt blodet.

Det är för stora risker att operera så de medicinerar, även om njurarna fortfarande är skadade efter överdosen, men de kan inte lova att det kommer fungera. De är så noggranna med att inte lova någonting. Hennes kropp håller på att ge upp och jag jobbar, jobbar, jobbar. Eller gömmer mig, skulle man också kunna säga. 

De säger ju att man ska klä sig för jobbet man vill ha.

Jag har en ny kavaj. Trillade över den på en rea i somras och kunde inte låta bli, fast den egentligen är mycket modigare än jag. Det är en blandning mellan kavaj och cape. (Här är en liknande fast vit, min är svart men också försvunnen från www).

Idag bar jag den för andra gången. Fick lika många komplimanger båda gångerna. Jag har inte vågat bära den på kontoret ännu, bara fram och tillbaka. Känner mig absolut som en superhjälte, men en rätt snygg sådan om jag ska vara ärlig.

Kapitulerar för hösten.

Barnet är hemma igen, på riktigt nu. Skolan har börjat, alarmet ringer klockan sex på morgonen och espressomaskinen står laddad. Vi dräller alla in samtidigt vid arton, lagar mat tillsammans och pratar om arbetsdagarna som precis passerat.

Jag spenderar niotusen kronor på gymkort till oss båda. Googlar höstjacka till barnet och jeans till mig. Jag vill ha vida, högmidjade med fyrkantiga fickor framtill. Han vill ha något tajt. Tittar ut genom fönstret när klockan precis slagit tjugoett och där utanför är det alldeles mörkt, bara grannens balkongbelysning som glittrar.  

Försöker blicka framåt men det är svårt.

Så går helgen. Besöket hos mina föräldrar gick bra. Det visar sig att de inte har ätit lagad mat på hela veckan så jag åker och handlar och stuvar sen makaroner, steker falukorv och klyftar tomater i hundra olika färger.

När jag åker därifrån är det med en känsla av att inte vara klokare. Jag vet fortfarande inte om hon vill leva. Hon säger att hon vill det, men jag vet inte om jag tror henne. En vecka tidigare ville hon dö, så varför skulle det plötsligt vara annorlunda när ingenting egentligen har förändrats?

När pappa skjutsar mig till tåget berättar han att han har läst mammas journal. Säger att hon var kliniskt död två gånger. Att hon först återupplivades i ambulansen och sedan igen på IVA. Jag kliver direkt in i min mans famn när jag kommer hem. Han frågar vad jag behöver och jag mumlar det här mot hans hals. 

Konsekvenserna.

Jag sitter på tåget på väg till den lilla staden. Jag har en nervositet i kroppen, en nervositet över att träffa min mamma, över vad som väntar. Jag lyckas inte lista ut hur hon känner, kan inte bestämma mig för om jag tror att hon vill leva eller dö. Vet inte om det hon säger är genuint eller bara vad vi vill höra.

Men det ska bli skönt att träffa pappa och min äldsta bror. Min andra bror undviker oss just nu. Jag vet inte hur vi ska hantera det. Vet inte hur jag ska prata med mamma om det. Det är en omöjlig situation.

Låt oss bli ytliga en kortis.

Jag startar torsdagen med att åka till mitt gamla kontor för att lämna över kontorsansvaret och allas nycklar. Alla kvinnor på tunnelbanan är vardagssnygga och jag samlar potentiella outfits på hög i minnet.

Ljusa jeans, vit instoppad tisha och smaragdgrön kavaj, klackar och handväska i exakt samma mörkblå nyans. Svarta vida byxor, så långa att de täcker klackarna, finstickad tröja i skimrande brunt och svart kavaj. Smala byxor och linne, vadlång kofta och skyhöga klackar, allting i sotigt svart.

Om att må lite bättre.

Det känns lite bättre idag. Dels för att klockan är kvart över sex och jag sitter i soffan med fötterna i ett fotbad. Jag har inget mer jobb som behöver göras och planen för kvällen är kroppsvård. Och kroppsvård är själavård, det vet alla.

Imorgon kommer barnet hem efter två månader borta, för på fredag börjar skolan. Visserligen åker han tillbaka till sin pappa direkt efter skolan för att jobba sin sista helg i Furuviksparken, men ändå. Han kommer vara hemma ett helt dygn.

Och jag åker också på fredag, fast bara över dagen. Jag har tagit eftermiddagen ledig för att åka till den lilla staden. Jag ska krama min mamma, sen ska jag krama min pappa och mina bröder. Men först ska jag göra mig en onsdagskväll utan måsten eller katastrofer.

Om allt jag inte vet och frustrationen i det.

Så kommer tisdagskvällen och jag vet inte var dagen försvann. Jag spenderar dagen med att varva möten och att prata med min mamma, prata med min pappa, prata med min bror. Sitter i soffan när klockan slår tjugo och försöker sammanfatta mina möten och skriva actions på det som behöver göras.

Ger mig själv en minut att känna efter hur jag mår. Kommer fram till att jag vet inte vet. Känner innerligt att jag önskar att jag inte redan var tillbaka på att arbeta på söndagar, att arbeta på kvällar, att arbeta hela jävla tiden. Känner även mycket starkt att jag önskar att jag inte hade en mamma som återigen är självmordsbenägen. Men kanske är det bättre än att inte ha en mamma alls.

Jag ska inte få det här att handla om mig själv. Jag orkar, jag klarar det, jag kan ta det. Jag klarar de långa dagarna, de sena timmarna, den ständiga oron som inte viker undan. Men orkar min bror, håller han på att bryta ihop, kommer min pappas hjärta klara oron, tänk om han får en hjärtinfarkt, tänk om han bara segnar ner och dör. Tänk om, tänk om, tänk om.

Om att ta tankarna från det värsta.

Min man har varit fantastisk de här dagarna. Lyssnat, pratat, dragit sin hand över min rygg i lugnande cirklar när paniken krupit på. Placerat tallrikar med mat framför mig när jag har gått för många timmar utan att äta.

En dag berättade han att han laddat ner en app för att lära sig franska och frågade om jag ville vara med. Efter det har vi spenderat timmar med att lära oss franska. Jag förstår ju att han gjorde det för att distrahera mig och som jag älskar honom för det. Plus att jag har lärt mig femtio nya franska ord.

Ljusningen.

Så vaknar hon äntligen. Först är hon bara vaken en minut, sedan ännu några fler. På lördagskvällen är hon tillräckligt klar för att kunna ha ett samtal med överläkaren på psykiatrin. 

Det visar sig att hon verkligen har mått bättre än på evigheter, så pass bra att hon på egen hand bestämt sig för att sluta med sina mediciner. Sedan kom en dipp, som hon kände var för fånig för att prata om, och så kom en natt när allting kändes becksvart och pillren fanns där, blev till en utväg.

Hon har lämnat IVA nu, kommer spendera några dagar på psyk för att få en behandlingsplan, sedan får hon komma hem. Hon får aldrig mer sluta med antidepp. Hon säger att hon förstår det och jag hoppas, som jag hoppas, att hon talar sanning.

Goda nyheter.

Äntligen sker små förbättringar. Hennes kropp andas på egen hand när respiratorn tas bort för tredje gången. Pupillerna drar ihop sig när de lyser i hennes ögon, hjärtat har slutat flimra och hjärnan visar inga tecken på skador.

Hon är fortfarande inte kontaktbar, men hon reagerar på smärta, grimaserar när de drar ut slangen ur halsen. Det betyder att hon rört sig från koma till djup sömn. Det betyder att hon finns kvar där inne. Det betyder att det finns hopp. 

Varför?

Tårarna kom när vi åt middag igår. Från ingenstans rann de plötsligt ner i spaghettin. Andetagen fastnade i halsen när insikten gled in. De har gjort två försök att ta bort henne från respiratorn men det går inte, hon kan inte andas själv.

Hon ligger fortfarande i koma. De två väckningsförsöken lyckades inte. De vet inte om hon sover på de åttio piller som hon har svalt eller om det är skadorna efter överdosen som gör att hon inte vaknar.

Min bror och jag håller på att utforma en krisplan. Hittills består den av två punkter: 1) hur tar vi hand om vår pappa som kommer krascha om mamma dör, och 2) vad gör vi för vår bror som är så arg att han aldrig mer tänker prata med henne. Han kräver svar som han inte förstår att vi kanske aldrig kommer få.

Det är nog det värsta. Att hon kanske dör utan att jag kan fråga varför.

Mer av döden.

Min mamma ligger i en respirator på intensiven. Vi vet inte om hon kommer vakna. Om hon vaknar vet vi inte om hon kommer ha bestående skador efter syrebristen. Vi vet inte varför hon gjorde det. Förstår inte varför hon försökte ta sitt liv.

Hon har ju mått bättre än på länge, nästan evigheter. Jag har inte gråtit än. Varje gång tårarna hotar med att bryta sig ut är det som att ilskan tränger fram istället. Jag är avdomnad och har tusen känslor samtidigt.

Döden, döden, döden.

Tack för omtanken igår. Det var fruktansvärt att behöva berätta för barnet att hans kusin inte längre finns. Det var ännu värre för hans pappa, som var den vars röst brast, den som har de sörjande på sin sida. 

Barnet och jag gick ett långsamt varv i Furuviksparken efteråt. Pratade om livet och döden och hur konstigt det är att livet stannar upp för någon men fortsätter för oss andra. Att man kan finnas en dag och vara borta nästa.

Det allra hemskaste.

Jag sitter på tåget på väg till min sons pappas stad, för att berätta för barnet att hans nittonåriga kusin har dött i en fruktansvärd bilolycka. Hur ska jag klara det här, hur ska jag någonsin kunna få ur mig orden?

Jag går sönder.

Om att äntligen vara klar.

Min man sover redan djupt. Jag lägger mig tätt intill bakom hans rygg, andas in hans doft, känner hans trygghet. Slappnar äntligen av. Det är måndag och klockan är tjugotrefyrtiosju. Sexton timmar tidigare klippte vår VD bandet och slog upp dörrarna till kontoret.

Hela dagen passerade utan tid för att stanna upp och reflektera, med rundvandring och mingelfrukost, fotografering, restauranglunch och bubbel, macarons och tryffelchips. Vi stannade kvar tills mörkret var kompakt utanför fönsterna, tills natten blivit ljummen. Lät chipsen och vinet bli vår middag, för upprymda för att gå hem.

Nu är det tisdag och jag har precis avslutat ett teamsmöte. Dröjer mig kvar i fokusrummet, är ensam för första gången sedan i söndags, ger mig själv tiden att bara sitta här, att andas ut.

Ett snabbt hej.

Lördagskväll och jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät och ett vinglas på en armlängds avstånd. Min man snickrar kantarelltoast och jag letar hotell och restaurang till när vi ska fira min brors fyrtioårsdag i september. Eller ja, först ska jag bara skriva det här.

Det har varit en bra dag. Jag väcktes imorse av en puss på pannan och en kaffekopp på sängbordet innan min man gick till tåget för att åka till den lilla staden. Ett helt gäng timmar senare kom han hem igen, fullastad med kantareller.

Under tiden hann jag äta frukost på café, strosa på Åhléns och låta fingrarna glida över vackra kläder, utföra hundra ärenden och till sist spendera tre timmar på kontoret. Allt är klart nu, redo inför måndagens invigning.

Nej, det var bra ett snabbt hej, nu ska jag googla saker.

Nästan färdig.

Det är fredag och klockan slog just sexton. Städfirman har precis lämnat och det finns inget mer som jag behöver göra idag. Kontoret är städat från topp till tå och nu är det bara det absoluta slutpiffet kvar, som att plocka fram koppar och glas intill kaffestationerna och rada upp handtvål och kräm på handfaten, men jag ska spara det till imorgon.

Jag har gått med tumstock från skrivbord till skrivbord, placerat skärmar på millimeterprecist avstånd, flyttat krukorna i loungen tjugo centimeter fram och tillbaka i en god halvtimme, satt sticklingar av murgröna i femton små vaser.

Nu ska jag gå hem, ta kväll, göra mig en helg. Visserligen ska jag tillbaka till kontoret imorgon för det där sista, men det gör inget. Min man åker till den lilla staden och plockar svamp med sin mamma, så jag har all tid i världen, kan fixa hur mycket jag vill.

Men först fredagskväll.

Veckans mat och vin.

Jaha, är det någon som är sugen på en rapport kring hur det går för min man att bli en rödvindrickare? Det går bara bra, tackar som frågar. Vet inte varför jag skrev så, ingen frågade. Hursomhelst.

Han har fortfarande semester och lägger en ansenlig mängd tid på att leta recept att laga och att hitta det rätta vinet att dricka till. (Mängden pengar han lägger på kött och rödvin är även mycket orimlig, men vi låter det vara en parantes.)

Den här veckan har jag kommit hem till mat på bordet och perfekt tempererat vin varje dag. Bortsett från alldeles för mycket kött har det varit en mycket bra matvecka. Det kommer inte vara för alltid, snart jobbar båda och då är vi tillbaka till haloumi och fryst falafel.

Hursomhelst, igen. Här kommer veckans middagar och viner. 

Måndag
Ragu som puttrat halva dagen, serverades med spaghetti och ett Amarone. 

Tisdag
Kalvstek som gått tio timmar i sous vide och sedan bränts på med gasbrännare. Till det honungsglaserade morötter, ugnsrostad potatis, pressgurka, rödvinssky och ett Pinot Noir.

Onsdag
Biff Rydberg och Côtes du Rhône.

Torsdag
Oxfilé, ugnsrostad potatis och en grönsallad, till det Arzuaga.

Fredag
Har vi inte sett ännu men jag önskade lobster roll och champagne för att se exakt hur mycket jag kan stretcha lyxen. Fick bara en blick till svar så vi får väl se.

Om att vara lite ytlig.

Ännu en dag på kontoret. Idag har jag inte dragit fötterna efter mig. Istället gjorde jag en lista med allt som är kvar inför måndagens kontorsinvigning och listan blev inte direkt kort. Men jag har kontroll och jag kommer hinna klart, bara jag slutar såsa.

Som jag längtar efter att kontoret blir klart. En annan sak jag längtar efter är höga klackar. Jag har spenderat sommaren i sneakers och birkenstock, prioriterat praktiska kläder framför fina. Betraktade min spegelbild i hissen förut och kom på att orsaken till att jag ser så trist ut är för att jag glömt läppstift. Kan inte ens minnas en arbetsdag då jag bar läppstift senast.

Okej, jag är dramatisk, det var typ juni.

Igår såg jag en kvinna med en satinkjol som böljade runt benen och en mjukt stickad tröja till. Gick raka vägen hem och letade fram mina två satinkjolar, men lade tillbaka dem igen. De får vänta till nästa vecka, på läppstiftet och de höga klackarna och ett kontor som flödar av liv.

Apropå träningstightsen.

De är svarta, heltäckande, inget rumpformande och inga partier i mesh. Bara helt vanliga svarta tights, kombinerade med svart linne och en stor skjorta. Sportstrumpor och gummistövlar på vägen hit visserligen, men nu vita sneakers och bara anklar.

Det kändes viktigt att säga det.

Morgondagens problem.

Jag har, för första och förhoppningsvis sista gången någonsin, träningstights på mig på kontoret. Regnet öser ner utanför fönsterna och jag behövde något som torkar snabbt. Plus att det ändå inte är någon här. Bara IT-supporten och de är nittonåringar i hoodies och baggy jeans, de dömer mig inte.

Jag har inte någon fart i mig idag heller, jag kan känna det trots att klockan ännu inte slagit nio. Det har kommit tre nya mail sedan jag stängde igen datorn igår och det är ingen panik att hinna det som ska hinnas med nya kontoret den här veckan. 

Så jag latar mig, drar fötterna efter mig, skyndar inte med något. Kommer antagligen upptäcka på torsdag eller fredag hur mycket det faktiskt är att göra och lär väl behöva jobba som en dåre.

En fin liten dröm.

Jag är tillbaka på kontoret, men det är ingen vidare fart i mig. Min man gör sin sista semestervecka och han verkar mest vilja spendera den med att skicka bilder på små söta hus i Bordeaux som han tycker att vi ska köpa.

Nu kom det precis en länk till ett slott där vi skulle kunna bo medan vi gör oss en vecka med hyrbil för att hitta det rätta lilla huset. Det är en fin dröm inför när vi blir gamla. Om femton år eller så, om han går i förtidspension och om jag kan arbeta mina sista år från ett gammalt skrivbord med utsikt över en trädgård i Bordeaux.

Augustis nystart.

Jag hämtade ett paket igår, ett som landade hos postombudet medan vi var i Paris. Det innehöll två väskor, en stor som rymmer dator, träningskläder och skor, och en lite mindre att hänga över axeln och som rymmer livets bös. Det är få saker som andas ny termin så mycket som en ny väska. 

Ett annat tecken på att sensommaren är här är att vi är en vecka från att låta kontoret fyllas med folk och det är därmed dags att börja använda behå igen. Tog därför vägen förbi Lindex idag och köpte två nya behåar och trosor i spets på rean. Alltsammans hade kostat en bra bit över tusenlappen men landade nu på den nätta summan tvåhundranittio. Klart rimlig summa att välkomna sensommaren med.

Om att vara hemma igen.

Det bästa med att resa är kanske att komma hem igen. När man kliver in genom dörren till sitt hem och känner fladdret i hjärtat. Att kliva ut på sin trottoar dagen efter, att gå sin gata ner för att köpa frukost, att ha lojheten efter fyra dagar i Paris i kroppen.

Det var fantastiskt, underbart, ljuvligt, himmelskt. Både Paris och vi. Långsamma promenader, magnifik arkitektur, fenomenal mat. Att dela en flaska vin till alla middagar, att klä av sig och lägga sig tätt intill under täcket efter frukosten, att vara hudnära, att vara tysta tillsammans, att prata, prata, prata.

Och nu är vi hemma. Min man läser om vilka rödvin vi ska dricka till kvällens entrecôte och till morgondagens ragu. Det verkar bli ett Amarone till det första och ett Chianti till det andra. Jag ska skriva det här och svara på några mail och sedan återgå till känslan av semester.