Jag vaknar av alarmet klockan sex. Har sovit åtta timmar och har en bra torsdag i ryggen. Gör en arbetsuppgift som jag har skjutit framför mig i flera veckor, och så visar den sig inte ens vara särskilt svår. Vi promenerar i en stor trupp till en lunchrestaurang en bit bort.
Samlas hela kontoret vid tre och tackar av en kollega som slutar. Minglar runt med en assiett prinsesstårta i handen, har inte pratat med så många människor på evigheter. Går till tunnelbanan men den står stilla på grund av ordningsproblem. Vakter fyller perrongen och jag tänker att jag inte behöver stanna för showen och börjar promenera hem.
Jag har min mamma i örat som berättar om min fasters släktforskning. Vet du att du har en förfäder som dog i epilepsi? säger hon. Verkligen? säger jag. Det var hundra år sen, nu finns det medicin, barnet kommer inte dö, säger hon. Jag tackar för informationen.
Det är kallt och mina strumpbyxor är tunna. Klänningen är visserligen vadlång, men vinden tar sig in via slitsen. Kommer hem till en man som gör segergester framför datorn när någonting går hans väg med det där enorma problemet. Häller upp ett glas rödvin, beställer ett par pizzor och här är vi nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar