Ljuset och livet.

Ljuset skiftar långsamt. Jag upptäcker vid tjugoett att det plötsligt är mörkt. Tänder fönsterlamporna för första gången på evigheter. Ännu känns det inte som att det gör något, som att den hemska delen av hösten är långt borta. 

Dagarna rullar fort nu. Möten avlöser varandra, listorna över saker att göra blir bara längre. Barnet verkar trivas i skolan, om man nu redan kan säga så, fem dagar in. Jag bombarderar honom med frågor varje dag. Vad gjorde ni på tekniklektionen? Är matten svår? Hur verkar idrottsläraren? Är det vettig lunch? Vem satt du bredvid? 

Herregud mamma, säger han till sist och går in på sitt rum. Det känns verkligen som höst, samtidigt som det fortfarande känns som sommar. Antar att det är någonting mittemellan.