Om att ha en framtida arkitekt.

Barnet är nästan lite fnittrig när han går till skolan. Det är sällan jag beskriver min sextonårige son som fnittrig, men idag är det vad han är. Glad över att börja på gymnasiet. Nyfiken på sina klasskompisar. Med en uppenbar känsla av att vara vuxen. 

Åtta timmar senare kommer han hem. Fortfarande glad, men även trött. De har haft namnlekar, tittat på bilder på världens (enligt arkitekturlärarens) mest fascinerande byggnader och byggt hus av sugrör och maskeringstejp. 

Han sjunker ner i soffan med ett trött leende. Vi ska spela kubb och ha mattediagnos imorgon, säger han och det är så tydligt att han har hamnat alldeles rätt.