Inte över ännu.

Vi står i mina föräldrars kök. Tre hundar jagar varandra. De springer mellan stolar och under bord. Fyra små barn leker högljutt. En tonåring ligger utbredd över soffan. Sex vuxna pratar i munnen på varandra. 

Jag står bredvid barnet vid köksön. Han lastar upp lunch på tallriken. Jag pratar med min bror när jag hör honom. Mamma, säger han och något i hans röst får mig att direkt titta upp. Hans vänstra arm skakar. Gaffeln ramlar ur hans hand. Allting stannar upp. 

Det är över på några sekunder. Vi andas ut, säger att vi fortfarande är under upptrappning på medicinen. Men resten av dagen längtar jag hem, längtar efter vårt egna lugn och ro.