Diverse.

Igår svarade jag på semesterns första mail. Jag har haft lite koll via mobilen på vad som trillat in och igår kände jag att nej, det här går inte när samma människa mailat fyra gånger, trots autosvar om semester. 

Jag fick tänka några sekunder när jag skulle skriva in lösenordet. Det kändes som ett gott tecken. Svarade på mailet och frågorna, skrev att jag fortfarande har semester och att vi kan höras mer nästa vecka. Där gick tydligen gränsen för hur mycket jag jobbar när jag är ledig.

Annars då? Jag har fått min andra vaccinspruta och kan således inte lyfta armen. Barnet har fått erbjudande om covidvaccin, men neurologen bad oss vänta tills han är uppe på full medicindos nästa vecka, eftersom feber sänker kramptröskeln och han hädanefter måste akta sig för förkylningar och infektioner för att inte öka risken för anfall.

Det känns konstigt att ha sånt att förhålla sig till. Att aktivt behöva akta sig för infektioner. Han som alltid har varit den friskaste människan jag känner och plötsligt har han en epilepsidiagnos och pågående hjärtutredning. Nej, nu stoppar vi tankarna här. Jag har svårt att acceptera allt och hanterar det genom att bara tänka på det i små doser. 

På tal om små doser så har han ätit medicin i nästan två veckor och på det stora hela går det bra. Han mår okej, om än kanske inte toppen. På torsdag trappar han upp medicinen till det som förhoppningsvis blir det sista steget. Jag hoppas att biverkningarna försvinner en efter en. Att såren i munnen börjar läka, att magen slutar svida, att han blir glad igen.

Nej, nu står han här, barnet, och undrar om vi inte skulle umgås. Det ska vi, det ska vi verkligen. Hej så länge!