Så kommer den andra januari och jag känner mig låg, fast jag kan inte förklara varför. Ingenting är fel, men det skaver i mig ändå. Kanske är det att helgerna har kommit och gått, att det bara är en lång januari, februari och mars framför oss nu. Att vi fortfarande är mitt i den här pandemin.
Jag har druckit vin nästan varje dag sedan julafton. Inga stora mängder, bara ett glas till middagen, men nu vill jag bara dricka vatten. Och så vill jag springa, fort och långt. Jag vill träna tills kroppen tar slut. Jag vill sova åtta timmar varje natt, skriva färdigt min bok, upptäcka att dagarna långsamt blir ljusare.
På något sätt känns det redan ljusare tycker jag. Kanske för att det inte varit helmulet alla dagar på några dagar? Och för att solen faktiskt går ner lite lite senare nu än när det var som värst. Jag peppar upp mig inför årets första frösådd. Tänkte testa att så penséer från frön jag tog av mina plantor i somras. Kan bli bra, kan bli inget - ingen aning. Djungelgurka är jag också peppad på men de ska säkert sås senare. Det tror jag du skulle gilla! Det smakar som något mellan vindruva och gurka :)
SvaraRaderaJag kan förstå ditt sug efter vatten. Ibland behöver man balansera upp typ sött med salt. Eller typ: mys i soffan med raska promenader. Jag antar att det är någon sådan känsla du känner med vatten/vin? Kanske kan du testa att bara dricka vatten/inte dricka vin i någon månad eller två? Typ för att se "hur det är" för dig?
Här har det varit trist väder flera dagar nu, det var blå himmel en kort stund någon förmiddag, sedan regnade det ett par dagar i sträck. Fast idag är himlen inte grå! Kanske inte särskilt blå direkt heller, men det är iallafall inte grått. Låter fint med det som du ska så. Kul att se vad det blir av det.
RaderaGällande vatten och vin, så tror jag på balans, precis som med allt. Tror inte heller på att neka sig något, nästa gång jag är sugen på vin så kommer jag dricka ett glas, oavsett om det blir om tre dagar, tre veckor eller tre månader.
Det låter bra det där med balans! :)
RaderaHär har vi fått snö nu och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det blir ju ljusare ute, men det får också våren att kännas oändligt långt borta. Och det är fortfarande ingen sol. Har sett soljus typ 2 timmar på julafton, och i övrigt har det bara varit grått så länge jag kan minnas (3 månader?) och i långtidsprognosen är det bara snö, minusgrader och grått. Har inte varit så här snöigt och kallt på 10 är här, och kommer ihåg att våren inte kom förrän i mitten av maj då. Trodde jag skulle känna mig mer optimistisk så fort 2021 kom, med hopp om ett slut på pandemin, men just nu känns det bara som att januari-april kommer vara oändligt långa...:) Ska sätta mig ner och planera in saker att se fram emot trots pandemin. Kanske är det bara första arbetsdagen som gör sinnet lite uppgivet.:)
SvaraRaderaFörstår din känsla. Elsa Billgren skrev idag ett inlägg om vintern och tiden januari-april och jag kände hur jag nästan (mot min vilja, haha) blev lite pepp. Våren kommer, till sist. Kram!
RaderaTack för tips.:) Ska kolla in det. Tror egentligen det mest är bristen på sol som känns seg just nu. Kommer solen så blir det bättre! Kram
Radera