Vi sitter vid matbordet. Tallrikarna från middagen är bortstädade men vinglasen står kvar. Nyheterna har precis tagit slut. Han slår på youtube och bläddrar bland musiken. The Dead South breder ut sig på skärmen. Vi hittade dem för ett par år sedan, fastnade så hårt.
De skulle ha varit i Sverige förra året, men vi lyckades inte få biljetter och sedan kom covid och ja, det blev ingenting av någonting. Nu surfar jag in på deras hemsida. Ser att Stockholm har fått ett nytt datum. Jag köper biljetter, nästan skriker jag.
Det går inte att lägga två biljetter i varukorgen, bara en. Det finns bara en kvar? säger jag. Köp den, säger han. Ta en drink med en vän innan, sen går du ensam på konserten och går helt in i musiken, sen kommer du hem och berättar allt för mig. Det tar honom inte ens en minut att övertala mig. Två minuter senare har jag köpt den enda biljetten.
Det är fjorton månader bort, men jag får fjärilar i magen av att tänka på det. Så fånigt, jag vet, men det lät så fint när han pratade om min ensamma konsertupplevelse. Jag tänker att så som han beskrev det, precis så ska det få bli.
Så underbart det låter! Ju äldre jag blir desto mer känner jag att jag kan uppskatta upplevelser på egen hand. Jag behöver liksom ingen bekräftelse i stunden utan vågar vara ensam.
SvaraRaderaKänner också så, och också att det är en så jäkla befriande känsla!
Radera