Fruarna.

Onsdagskväll. Klockan är åtta och middagen är lagad, uppäten och bortdiskad. Barnets läxor är gjorda, arbetsdatorn är avstängd och det är vilodag från träningen. Det finns ingen tvätt att vika, ingen diskmaskin att tömma. Inser att känslan jag känner är tristess.

Bläddrar bland titlarna i min bokapp, fast jag egentligen inte är sugen på att läsa. Men så dyker Fruarna av Tarryn Fisher upp och jag klickar på ladda ner. Ska precis skrolla vidare när boken breder ut sig på skärmen. Läser första sidan, sedan andra sidan, tredje sidan. 

Ska vi titta på nyheterna? frågar min man. Mmm, säger jag men tittar inte upp en enda gång. Borde vi inte gå och lägga oss? frågar han någon timme senare. Va? Oj. Jo, säger jag. När han släcker sin sänglampa säger jag att jag bara ska läsa en liten stund till. 

Vid ettsnåret lägger jag bort boken och testar att blunda. Jag är inte trött. Måste veta hur det egentligen ligger till i boken. Tänker att man ju klarar sig på lite sömn någon enstaka dag. Efteråt ligger jag och tittar ut i mörkret, tänker på vad jag läst. Klockan sex ringer alarmet.