Det sista av vecka trettiosex.

Så kom och gick en helg. Min man gjorde sig en ledig fredag, åkte till den lilla staden och tog med sin mamma ut i svampskogen. När barnet och jag kom hem efter varsin arbetsdag/skoldag och en gemensam AW möttes vi av en köksbänk fylld med nyplockade kantareller, blåbär och äpplen.

Det gjorde vår helg. Fyllde den med små pizzor med kantareller, blåbär till en pannkaksfrukost och sedan strösslade över en grötfrukost och så till sist en äpplepaj som kommer avsluta vår söndagsmiddag. Helgen har varit långa promenader, timmar på vår bästa solbänk, rödpang och sovmorgnar.

En timmes arbete och veckans sista mail, ett par maskiner tvätt och nytt nagellack, allting ackompanjerat av en flaska Pet Nat delat på tre, och sedan är jag redo för vecka trettiosju.

På andra sidan.

Chefskonferens över och klar. Det gick strålande. Allting klaffade, programmet höll, kvällsaktiviteten - Måla & Skåla - var en succé och minglet på vårt nya huvudkontor blev den perfekta timmen innan middagen.

Att det sen blev en jävla pangfest och jag var i säng efter klockan två är en annan femma. Tog mig genom konferensens andra dag med en aningen mer omsorgsfull makeup och ett stående leende. Tack gode gud och mig själv för att det var ett luftigare program.

Slocknade som ett ljus strax efter nitton igår och vaknade av alarmet tolv timmar senare. Jag har skrotat runt här hemma hela förmiddagen. Duschat, klivit i en klänning, druckit kaffe i soffan. Nu slår klockan snart halv tio och det är dags för dagens första möte.

Showtime.

Klockan är åtta minuter över fem. Det är onsdagsmorgon och om några timmar startar konferensen. Den sträcker sig över två dagar. Mitt körschema är två A4 långt.

Jag vaknade innan fyra, men så slocknade jag också vid tjugoett igårkväll, efter tretton timmars arbetsdag. Jag är nervös, väldigt nervös, men jag vet egentligen inte varför. Jag gör ju sånt här hela tiden. Kanske är det för att det är på engelska. Inget gör mig så självmedveten som att prata engelska.

Tre djupa andetag och sedan bara kör.

Så går en helg och den blir allt det som jag behövde. Långa sovmorgnar, promenader i septemberluft, rödvin på kvällarna. En ny vecka har dragit in och med den en chefskonferens som går av stapeln på onsdag.

Mina dagar fram till konferensen handlar bara om att bocka av punkter min checklista, tills onsdagen kommer och det istället bara handlar om att få saker att hända, och sedan kommer fredagen och en evighetsmötesdag.

Den här veckan handlar om att hålla näsan över ytan. Jag vet inte om jag kommer hinna vara här inne något. Jag tror inte det, tror att jag behöver fokusera på att ta mig genom veckan.

Första september.

Det känns mycket bättre idag. Som om jag behövde bryta ihop och komma tillbaka. Att mammas medicin kickade in och verkar fungera gör sitt också, förstås. Det är nästan ingen på kontoret, antar att regnet håller dem hemma, så jag har fått tusen saker ur världen.

Barnet har åkt till sin pappa så det är bara jag och min man i helgen. Jag hoppas att regnet drar vidare, ger oss en lördag med en himmel som är så där hög som den bara kan vara i september. Att vi kan promenera länge, stanna för en cappucino, välja det perfekta rödvinet och laga mat i hundra år. 

Förberedd för det värsta.

Jag gråter hela kvällen, gråter på morgonen. Det tar en timme att sminka mig eftersom jag måste börja om hela tiden. Min man lägger händerna om mitt ansikte. En fot framför den andra, en sak i taget, säger han och jag nickar, jag som alltid har tusen bollar i luften. 

Det första jag gör är ett körschema över chefskonferensen nästa vecka, sedan ber jag om fem minuter med min chef. Jag berättar som det är, säger att jag kanske bryter ihop nu. Ger honom schemat och säger att någon annan kan utföra punkterna om jag inte klarar det, om jag inte kommer upp ur sängen, om jag inte kan sluta gråta, om min mamma dör.

Kanske bara lägger mig ner och ger upp.

Spenderar dagen i den lilla staden. Har möten med min grupp och inser att något litet blivit stort, att det har skapats en konflikt som jag behöver hantera. Gör en plan i huvudet men känner ett motstånd i kroppen. 

Tårarna kommer när jag promenerar hem från tåget. Det är inte konflikten som utlöser dem. Inte heller är det för att en kollega bad mig täcka upp för någon annan när jag redan arbetar alldeles för mycket, lämnade mig med en känsla av att vara oviktig. Det är inte konferensen för sextio personer nästa vecka som jag planerar dygnets alla timmar. Det är inte ens för att klockan snart rundat tjugo och jag fortfarande har hundra mail kvar att svara på.

Det är för att pappa ringde igårkväll. Berättade att mamma var tillbaka på sjukhuset. Andningssvårigheterna som de först trodde var sviterna efter respiratorn misstänkte man nu istället var blodproppar. De hade rätt. Hon har två stora proppar, en i varje lunga. Hennes hjärta arbetar febrilt, alldeles för intensivt, med att pumpa runt blodet.

Det är för stora risker att operera så de medicinerar, även om njurarna fortfarande är skadade efter överdosen, men de kan inte lova att det kommer fungera. De är så noggranna med att inte lova någonting. Hennes kropp håller på att ge upp och jag jobbar, jobbar, jobbar. Eller gömmer mig, skulle man också kunna säga. 

De säger ju att man ska klä sig för jobbet man vill ha.

Jag har en ny kavaj. Trillade över den på en rea i somras och kunde inte låta bli, fast den egentligen är mycket modigare än jag. Det är en blandning mellan kavaj och cape. (Här är en liknande fast vit, min är svart men också försvunnen från www).

Idag bar jag den för andra gången. Fick lika många komplimanger båda gångerna. Jag har inte vågat bära den på kontoret ännu, bara fram och tillbaka. Känner mig absolut som en superhjälte, men en rätt snygg sådan om jag ska vara ärlig.

Kapitulerar för hösten.

Barnet är hemma igen, på riktigt nu. Skolan har börjat, alarmet ringer klockan sex på morgonen och espressomaskinen står laddad. Vi dräller alla in samtidigt vid arton, lagar mat tillsammans och pratar om arbetsdagarna som precis passerat.

Jag spenderar niotusen kronor på gymkort till oss båda. Googlar höstjacka till barnet och jeans till mig. Jag vill ha vida, högmidjade med fyrkantiga fickor framtill. Han vill ha något tajt. Tittar ut genom fönstret när klockan precis slagit tjugoett och där utanför är det alldeles mörkt, bara grannens balkongbelysning som glittrar.  

Försöker blicka framåt men det är svårt.

Så går helgen. Besöket hos mina föräldrar gick bra. Det visar sig att de inte har ätit lagad mat på hela veckan så jag åker och handlar och stuvar sen makaroner, steker falukorv och klyftar tomater i hundra olika färger.

När jag åker därifrån är det med en känsla av att inte vara klokare. Jag vet fortfarande inte om hon vill leva. Hon säger att hon vill det, men jag vet inte om jag tror henne. En vecka tidigare ville hon dö, så varför skulle det plötsligt vara annorlunda när ingenting egentligen har förändrats?

När pappa skjutsar mig till tåget berättar han att han har läst mammas journal. Säger att hon var kliniskt död två gånger. Att hon först återupplivades i ambulansen och sedan igen på IVA. Jag kliver direkt in i min mans famn när jag kommer hem. Han frågar vad jag behöver och jag mumlar det här mot hans hals. 

Konsekvenserna.

Jag sitter på tåget på väg till den lilla staden. Jag har en nervositet i kroppen, en nervositet över att träffa min mamma, över vad som väntar. Jag lyckas inte lista ut hur hon känner, kan inte bestämma mig för om jag tror att hon vill leva eller dö. Vet inte om det hon säger är genuint eller bara vad vi vill höra.

Men det ska bli skönt att träffa pappa och min äldsta bror. Min andra bror undviker oss just nu. Jag vet inte hur vi ska hantera det. Vet inte hur jag ska prata med mamma om det. Det är en omöjlig situation.

Låt oss bli ytliga en kortis.

Jag startar torsdagen med att åka till mitt gamla kontor för att lämna över kontorsansvaret och allas nycklar. Alla kvinnor på tunnelbanan är vardagssnygga och jag samlar potentiella outfits på hög i minnet.

Ljusa jeans, vit instoppad tisha och smaragdgrön kavaj, klackar och handväska i exakt samma mörkblå nyans. Svarta vida byxor, så långa att de täcker klackarna, finstickad tröja i skimrande brunt och svart kavaj. Smala byxor och linne, vadlång kofta och skyhöga klackar, allting i sotigt svart.

Om att må lite bättre.

Det känns lite bättre idag. Dels för att klockan är kvart över sex och jag sitter i soffan med fötterna i ett fotbad. Jag har inget mer jobb som behöver göras och planen för kvällen är kroppsvård. Och kroppsvård är själavård, det vet alla.

Imorgon kommer barnet hem efter två månader borta, för på fredag börjar skolan. Visserligen åker han tillbaka till sin pappa direkt efter skolan för att jobba sin sista helg i Furuviksparken, men ändå. Han kommer vara hemma ett helt dygn.

Och jag åker också på fredag, fast bara över dagen. Jag har tagit eftermiddagen ledig för att åka till den lilla staden. Jag ska krama min mamma, sen ska jag krama min pappa och mina bröder. Men först ska jag göra mig en onsdagskväll utan måsten eller katastrofer.

Om allt jag inte vet och frustrationen i det.

Så kommer tisdagskvällen och jag vet inte var dagen försvann. Jag spenderar dagen med att varva möten och att prata med min mamma, prata med min pappa, prata med min bror. Sitter i soffan när klockan slår tjugo och försöker sammanfatta mina möten och skriva actions på det som behöver göras.

Ger mig själv en minut att känna efter hur jag mår. Kommer fram till att jag vet inte vet. Känner innerligt att jag önskar att jag inte redan var tillbaka på att arbeta på söndagar, att arbeta på kvällar, att arbeta hela jävla tiden. Känner även mycket starkt att jag önskar att jag inte hade en mamma som återigen är självmordsbenägen. Men kanske är det bättre än att inte ha en mamma alls.

Jag ska inte få det här att handla om mig själv. Jag orkar, jag klarar det, jag kan ta det. Jag klarar de långa dagarna, de sena timmarna, den ständiga oron som inte viker undan. Men orkar min bror, håller han på att bryta ihop, kommer min pappas hjärta klara oron, tänk om han får en hjärtinfarkt, tänk om han bara segnar ner och dör. Tänk om, tänk om, tänk om.

Om att ta tankarna från det värsta.

Min man har varit fantastisk de här dagarna. Lyssnat, pratat, dragit sin hand över min rygg i lugnande cirklar när paniken krupit på. Placerat tallrikar med mat framför mig när jag har gått för många timmar utan att äta.

En dag berättade han att han laddat ner en app för att lära sig franska och frågade om jag ville vara med. Efter det har vi spenderat timmar med att lära oss franska. Jag förstår ju att han gjorde det för att distrahera mig och som jag älskar honom för det. Plus att jag har lärt mig femtio nya franska ord.

Ljusningen.

Så vaknar hon äntligen. Först är hon bara vaken en minut, sedan ännu några fler. På lördagskvällen är hon tillräckligt klar för att kunna ha ett samtal med överläkaren på psykiatrin. 

Det visar sig att hon verkligen har mått bättre än på evigheter, så pass bra att hon på egen hand bestämt sig för att sluta med sina mediciner. Sedan kom en dipp, som hon kände var för fånig för att prata om, och så kom en natt när allting kändes becksvart och pillren fanns där, blev till en utväg.

Hon har lämnat IVA nu, kommer spendera några dagar på psyk för att få en behandlingsplan, sedan får hon komma hem. Hon får aldrig mer sluta med antidepp. Hon säger att hon förstår det och jag hoppas, som jag hoppas, att hon talar sanning.

Goda nyheter.

Äntligen sker små förbättringar. Hennes kropp andas på egen hand när respiratorn tas bort för tredje gången. Pupillerna drar ihop sig när de lyser i hennes ögon, hjärtat har slutat flimra och hjärnan visar inga tecken på skador.

Hon är fortfarande inte kontaktbar, men hon reagerar på smärta, grimaserar när de drar ut slangen ur halsen. Det betyder att hon rört sig från koma till djup sömn. Det betyder att hon finns kvar där inne. Det betyder att det finns hopp. 

Varför?

Tårarna kom när vi åt middag igår. Från ingenstans rann de plötsligt ner i spaghettin. Andetagen fastnade i halsen när insikten gled in. De har gjort två försök att ta bort henne från respiratorn men det går inte, hon kan inte andas själv.

Hon ligger fortfarande i koma. De två väckningsförsöken lyckades inte. De vet inte om hon sover på de åttio piller som hon har svalt eller om det är skadorna efter överdosen som gör att hon inte vaknar.

Min bror och jag håller på att utforma en krisplan. Hittills består den av två punkter: 1) hur tar vi hand om vår pappa som kommer krascha om mamma dör, och 2) vad gör vi för vår bror som är så arg att han aldrig mer tänker prata med henne. Han kräver svar som han inte förstår att vi kanske aldrig kommer få.

Det är nog det värsta. Att hon kanske dör utan att jag kan fråga varför.

Mer av döden.

Min mamma ligger i en respirator på intensiven. Vi vet inte om hon kommer vakna. Om hon vaknar vet vi inte om hon kommer ha bestående skador efter syrebristen. Vi vet inte varför hon gjorde det. Förstår inte varför hon försökte ta sitt liv.

Hon har ju mått bättre än på länge, nästan evigheter. Jag har inte gråtit än. Varje gång tårarna hotar med att bryta sig ut är det som att ilskan tränger fram istället. Jag är avdomnad och har tusen känslor samtidigt.

Döden, döden, döden.

Tack för omtanken igår. Det var fruktansvärt att behöva berätta för barnet att hans kusin inte längre finns. Det var ännu värre för hans pappa, som var den vars röst brast, den som har de sörjande på sin sida. 

Barnet och jag gick ett långsamt varv i Furuviksparken efteråt. Pratade om livet och döden och hur konstigt det är att livet stannar upp för någon men fortsätter för oss andra. Att man kan finnas en dag och vara borta nästa.