Apropå det som jag skrev igår, att jag inte är orolig för barnet, så betyder inte bristen på oro att jag helt har andats ut. Vi vet att vi har en höst framför oss med flera potentiella fallgropar. Barnet ska börja en ny utbildning och flytta hemifrån, två saker som han redan har testat en gång och nu betraktar som sitt största misslyckande.
Den sitter kvar, känslan av misslyckande, och orsakar en stor dos oro i honom. Det är också därför vi har sagt att vi ska göra dessa två saker i en liten trappstege. Först börja plugga, sedan flytta hemifrån.
Även om han får någon av de lägenheter som han söker nu så ska flytten ske successivt, i takt med att vi ser att saker fungerar. Jag delar kanske inte hans oro för att inte klara av att studera på universitetet och bo på egen hand, men jag oroar mig över hans oro. Eller oroar är fel ord, men jag är definitivt inte avslappnad kring det.
Jag vet att det kommer gå bra, dels eftersom han har bevisat för sig själv (och oss) att han klarar studierna på universitetet under året som gått, men också eftersom jag inte kommer låta det gå snett. Jag kommer finnas där, se till att han mår bra, och jag vet att det kommer gå bra. Jag bara vet det.
Dessutom är han tre dagar in på sin inspark och lever som en festprisse. Han har lärt känna campus, pratar om att söka volontärjobb på studentpuben och har fått nya vänner, så han bevisar även ganska bra för sig själv att det här kommer gå vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar