Om ett par veckor har det gått ett år sedan barnet upplevde sin mardrömsnatt. Oändligt mycket har hänt under det året. Han har läst fyra kurser på universitetet och tagit sig genom dem med högsta betyg, hittat tillbaka till sina gamla vänner, blivit antagen till arkivarieprogrammet och börjat planera för att flytta hemifrån igen.
Jag tänkte inte ens på det när det skedde häromdagen, inte förrän han redan hade gått hemifrån. Vi pratade om något som kändes lite jobbigt och han reste sig från soffan och sa att han skulle ta en promenad och jag sa gör det du och tänkte inte mer på det.
För ett år sedan fick han inte vara ensam när saker kändes jobbiga, men nu pratar han om dem och resonerar och lyssnar och tar till sig. När han reste sig och sa att han skulle ta en promenad var min enda tanke att han ville tänka ifred.
Jag var inte orolig, inte för fem öre. Det behövde jag inte heller, en timme senare var han hemma och det jobbiga kändes inte lika jobbigt längre. Han har kommit långt i sitt tillfrisknande och jag tänker att min brist på oro är ett bevis på det.
Så fint att se den utvecklingen och at han är på banan igen. Vi har lite trubbel med vår äldste son nu och vi hoppas bara att detta är något vi kan hjälpa honom med innan det blir en riktigt låg dipp. Skönt att han bor hemma fortfarande, men ändå-så svårt att förstå deras känsloliv ibland..
SvaraRadera