Så tisdagskvällen. Från ingenstans var det som om varenda hormon i min kropp började studsa runt, bråka och jävlas. Vi körde ett ryggpass på gymmet och under sista övningen, nittio minuter in i träningen, säger min man åt mig att gå djupare i ryggresningen.
Men han hade även satt en tiokilos kettlebell i händerna på mig och sagt hundra ryggresningar fördelat på fyra set. Så säger han åt mig att göra övningen ordentligt och jag brinner till. Blir så jävla förbannad. Blänger på honom och fräser rör mig inte när han uppmuntrande försöker klappa mig på ryggen efteråt.
Kommer hem och exploderar i tårar och högljudda snyftningar. Jag sliter som ett jävla djur på gymmet fem dagar i veckan och min kropp är som ett enda stort blåmärke, du får fan inte säga åt mig att det inte är tillräckligt när jag gör mig allra bästa, snyftar jag utan paus för att andas mellan orden. Jag har aldrig sett min man så chockad förut.
När vi gått och lagt oss frågade han vad som egentligen hände men jag hade inget bra svar. Sen läste jag ut en bok och grät som ett barn när en person dog. Efter det kunde jag inte somna och låg och grät tyst ner i kudden för det också.
Så jag antar att det var hormoner som hände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar