Som förut.

Jag spenderar tisdagen på kontoret. Nästan alla är där. Rachel, Harvey, Katrina och Mike. Vi äter lunch i solen, fantiserar om att vi dricker vin till. AW imorgon? frågar någon och alla kollar i sina kalendrar och nickar. 

Möten avlöser varandra, kaffekoppar fylls på, en sockerkaka plockas fram. Vi ligger dubbelvikta av skratt när Harvey läser en olycklig särskrivning av serviceavgift som service av gift och inte fattar vad han ska sälja.

Det har känts nästan som vanligt idag. Som innan pandemin. Jag fattar att det är en farlig känsla, för det är inte som vanligt. Jag vet att vi inte får slappna av än, men som jag vill det, som jag vill ha det var förut.