Så går ännu en helg. Jag känner mig inte helt på topp. Längtar så förtvivlat efter en förändring, vilken som helst. Frågar min man om vi kan ta in på hotell, äta någonstans som inte är hemma, klä upp oss till tänderna, ha sex en hel helg i sträck. Snart, säger han och jag suckar. Orkar inte vänta på snart.
Han behöver åka till sitt kontor imorgon och jag längtar i smyg. Känner att jag behöver få sakna litegrann. Inte för att jag kanske hinner sakna på bara några timmar, men det blir iallafall ett avbrott. För inte särskilt länge sedan sa jag att pandemin inte nöter på oss som par, men nu undrar jag om den kanske gör det ändå.
Pandemin har definitivt nött på oss som par. Vi grälar inte eller så, och tycker fortfarande om varandra men vi var helt klart mer kära innan pandemin tvingade oss att jobba hemma och ses 24/7. Hoppas att det bara är en svacka och att det blir mer som vanligt när livet blir mer som vanligt.:) Vi ska jobba hemma minst till slutet av september men det är ju en sommar mellan (när vi båda kommer att vara vaccinerade med första dosen; heja Finland som är så snabba!) och kommer att kunna träffa vänner åtminstone utomhus. Och åka hem till Sverige och träffa min familj som jag längar otroligt mycket efter.
SvaraRaderaDet är lång tid att ses 24/7. Men fint ändå att det har gått så bra som det har. Tänker att det måste vara otroligt påfrestande om man inte har det bra tillsammans, vad tydligt det måste bli.
Radera