Döden och blommorna

På söndagseftermiddagen kommer ett mail. Det står att en av farbröderna som bor i huset har gått bort. Han har varit sjuk en tid och under helgen har jag sagt till min man att jag inte har sett honom på några dagar. 

Han brukar sitta på sin balkong på eftermiddagarna, äta bakelse och dricka kaffe medan jag jobbar framför mitt sovrumsfönster. Ibland när jag tittar upp sitter han där. Det brukar få mig att le. Hans balkong prunkar av blommor i krukor och balkonglådor. Jag sitter och tittar ut på dem nu. De har börjat vissna. Jag undrar vem som kommer att ta hand om dem. 

Solskensdoftande hud och rosa rosor

Söndag. Vaknar sent, med den perfekta lördagen och tio timmars sömn i ryggen. Solen skiner på en klarblå himmel. Vida ankelkorta byxor och en tunn tisha. Huden doftar solsken och solskyddsfaktor. Jag hade glömt känslan som doften lämnar. 

Byter ut mässingsljusstakarna på matbordet mot en rund vas med morsdagbuketten. Den går i vaniljvitt, ljust aprikos och mörkt rosa. Städar bort vårskorna och plockar fram sommarskor. Ser i väderprognosen för veckan att det är klänningarnas tid nu.

Apropå nyss.

Tryckte på publicera för inlägget under och kände hur det skavde till inuti. Kände att jag lät som en människa som jag inte vill vara, så här kommer två förtydliganden:

1. Jag fattar att alla vuxna inte bara kan köpa sig det som man vill ha. Det kan inte min man heller. Men rimligtvis kan han köpa sig det som han vill ha inom samma prisintervall som jag skulle kunna köpa present till honom. Det vore ju jättekonstigt om han inte hade råd att ha kläder på kroppen och jag har råd med svindyra presenter. Ja, men ni förstår.  

2. Jag går normalt inte runt med spritflaskor i träningsväskan. Köpte den som en del av överraskningskvällen på väg hem från gymmet igår och att lämna den kvar i väskan var ju ett ypperligt gömställe. Vill inte att ni ska tänka på mig som tjejen som har en gömd whiskyflaska i träningsväskan. 

Är full av överraskningar.

Idag fyller min man år. Fyrtiotre. Han är världens tråkigaste att fira, för han tycker inte att födelsedagar är särskilt speciella eller viktiga. Han önskar sig aldrig något, bara köper sig det som han vill ha. Som de flesta vuxna, antar jag. 

Men i min träningsväska ligger en bättre flaska whisky som jag tänkte trolla fram vid halv fem. Då kommer jag fråga honom om han vill ha något gott att smutta på medan han gör sig i ordning. Gör mig i ordning? kommer han svara och då ska jag meddela att han en timme senare behöver vara iförd skjorta och lukta gott. 

För klockan sex har vi en bordsreservation på Djuret. Det är vår första bordsreservation på ett år. Nästa vecka får restaurangerna hålla öppet längre och kanske är det vår sista avsmakningsmeny som serveras klockan arton. Det känns nästan exotiskt. 

När vi är mätta och nöjda och står på gamla stans kullersten igen, redo att promenera hemåt, kommer jag låta en cigarr smyga upp ur handväskan och erbjuda min man. 

Har således hela kvällen planerad för en man som inte tycker att det är särskilt viktigt att fira födelsedag. Har på känn att han kommer bli lycklig ändå. 

Solen och stegen.

Idag kom äntligen solen tillbaka. Det var bra det, för jag har knappt lämnat hemmet de här regniga dagarna. Jag har som regel att inte gå och lägga mig innan jag skrapat ihop tiotusen steg - vissa kvällar går jag fram och tillbaka i vår långa hall för att få de sista stegen - men så såg jag väderprognosen och gav mig själv två dagars ledighet från de tiotusen.

Solen ska skina hela helgen. De där trettontusen stegen som jag ligger back kommer lösa sig då. Inte för att det egentligen spelar särskilt stor roll, det är bara något som bor i mitt huvud. Knäppt egentligen. 

Lägesrapport.

Det är den andra dagen som regnet fortsätter att ösa ner där utanför. Den här dagen struntar jag i lunchpromenaden. Tar min dator och sätter mig i sängen istället, bullar upp kuddar bakom ryggen och skriver i fyrtiofem minuter. 

De där tre kvartarna på lunchen gör att tiden plötsligt känns oändlig. När klockan slår sexton är våra möten klara för dagen. Packar gymväskorna och går och tränar. Kommer hem vid arton och har jobb som behöver göras, alla tre. Äter proteingröt till middag och ger oss själva en lugn kvart vid matbordet, sedan sjunker vi ner framför varsin dator.

Jag ska jobba undan sånt som blivit kvar från veckan, sedan ska jag skriva ännu en timme eller så. Boken rinner ut genom mina fingrar just nu och jag måste tvinga mig själv att göra mina åtta arbetstimmar om dagen. Det känns som att jag skulle kunna skriva dygnet runt. Som om jag har hundratals böcker inom mig.

Onsdag.

Lägenheten sover fram till klockan sju, när den plötsligt sjuder av liv. Vi har snoozat och barnet har glömt ställa klockan. Han skyndar in i badrummet och jag brer ett par mackor att äta på vägen. Fem minuter senare försvinner han ut genom dörren. 

Jag dricker dagens första kopp kaffe lutandes mot köksbänken, fortfarande i nattlinnet, och tittar ut på regnet. Håret behöver tvättas men jag drar värmeborsten genom det, tänker att lite smuts inte syns i videomöte. Ljusa jeans och ljusblå skjorta, en gnutta smink.

Prognosen har sagt att det ska regna hela onsdagen och redan kvällen före säger jag att jag inte tänker gå ut på hela dagen. Men så kommer lunchen och det kryper lite i mig, tar min regnjacka och går ändå. Gör eftermiddagens möten i skjorta och träningstights. 

Ärligt.

Vill ni höra något väldigt ärligt? Ibland när jag läser en bok som är så där träffsäker och finurligt bra i sina formuleringar - som Kvinnan i fönstret som jag läser just nu - blir jag provocerad av hur bra det är. 

Det stör mig att det är så bra. Gör mig avundsjuk för att jag inte skriver så. Får mig att vilja öppna upp dokumentet med manuset till min egen bok och skriva, skriva, skriva. Visa att jag kan skriva lika bra. Sedan sticker det till i bröstkorgen när jag misstänker att det inte är sant.  

Ibland när jag läser njuter jag i lika stora delar som jag känner avundsjuka.

Om en helg.

Så gick ännu en helg. Skriver tvåtusen ord på boken på fredagskvällen. Äter frukost i hundra år på lördagsförmiddagen. Promenerar i en halv evighet. Tittar på Eurovision. Får tårar i ögonen när Frankrike står på scenen. Delar en flaska bubbel med min man. 

Vaknar till en söndag, till ännu en långsam frukost och ännu en evighetspromenad. Städar lägenheten, tvättar tomt i tvättkorgen, låter matlagningen ta ett par timmar i sällskap med ett glas rödvin. Somnar vid tjugotvå.

Efter en konstig vecka.

För första gången på flera dagar känner jag mig som vanligt. Inga hormoner som rusar, inga spänningar i livmodern, inget illamående som trycker på. Igår tänkte jag att jag kanske är en sån som man läser om ibland, som plötsligt föder ett barn utan att ha en aning om att man varit gravid. Tänkte att jag nog snart har en unge mellan mina fötter. 

Så blev det inte. Magens svullnad lade sig, gråten klingade av, humöret blev jämt, inga oväntade barn tittade plötsligt ut. Istället vaknade jag till en helt vanlig fredag.

Gick upp, gjorde yoga, sprang fyra kilometer. Åt frukost, duschade och startade arbetsdagen vid skrivbordet framför mitt sovrumsfönster kvart över åtta. Promenerade med ljudbok i öronen på lunchen. Jobbade några timmar till.

Och nu sitter jag i soffan och skriver det här. Klockan ska just slå fem och jag har precis hällt upp ett glas rödvin. Min man och min son lagar mat - pasta med tomatsås - och jag ska öppna dokumentet med min bok. Äntligen ta helg.

Dagen efter kvällen före.

Vi träffas mitt på Rörstrandsgatan. Hela gatan är avstängd, kantad av uteserveringar som avlöser varandra. Solen kommer och går bakom molnen, men det är aldrig kallt. Vi sätter oss vid ett bord för fyra. Det är Harvey, Mike, Katrina och jag. Rachel är inte med och flera gånger tänker jag att hon fattas. 

Tre timmar, cava och rosévin, charkbricka och chips. Samtal som vandrar mellan arbete och privatliv, relationer och kollegor, framtid och dåtid. Det känns så fint att sitta där med dem. Hundra procent välbehövligt.

Svett och tårar.

Så tisdagskvällen. Från ingenstans var det som om varenda hormon i min kropp började studsa runt, bråka och jävlas. Vi körde ett ryggpass på gymmet och under sista övningen, nittio minuter in i träningen, säger min man åt mig att gå djupare i ryggresningen. 

Men han hade även satt en tiokilos kettlebell i händerna på mig och sagt hundra ryggresningar fördelat på fyra set. Så säger han åt mig att göra övningen ordentligt och jag brinner till. Blir så jävla förbannad. Blänger på honom och fräser rör mig inte när han uppmuntrande försöker klappa mig på ryggen efteråt.

Kommer hem och exploderar i tårar och högljudda snyftningar. Jag sliter som ett jävla djur på gymmet fem dagar i veckan och min kropp är som ett enda stort blåmärke, du får fan inte säga åt mig att det inte är tillräckligt när jag gör mig allra bästa, snyftar jag utan paus för att andas mellan orden. Jag har aldrig sett min man så chockad förut. 

När vi gått och lagt oss frågade han vad som egentligen hände men jag hade inget bra svar. Sen läste jag ut en bok och grät som ett barn när en person dog. Efter det kunde jag inte somna och låg och grät tyst ner i kudden för det också.

Så jag antar att det var hormoner som hände.  

Som förut.

Jag spenderar tisdagen på kontoret. Nästan alla är där. Rachel, Harvey, Katrina och Mike. Vi äter lunch i solen, fantiserar om att vi dricker vin till. AW imorgon? frågar någon och alla kollar i sina kalendrar och nickar. 

Möten avlöser varandra, kaffekoppar fylls på, en sockerkaka plockas fram. Vi ligger dubbelvikta av skratt när Harvey läser en olycklig särskrivning av serviceavgift som service av gift och inte fattar vad han ska sälja.

Det har känts nästan som vanligt idag. Som innan pandemin. Jag fattar att det är en farlig känsla, för det är inte som vanligt. Jag vet att vi inte får slappna av än, men som jag vill det, som jag vill ha det var förut. 

Fan också.

Så kommer det ett mail från företagsledningen. Man stuvar om i den centrala försäljningen. Det påverkar inte mig särskilt mycket, förutom att en av de nya cheferna heter likadant som en av personerna i min bok. Det visar sig att han ska ansvara för ungefär samma saker som karaktären i boken.

Handlingen utspelar sig till viss del på ett kontor och jag har medvetet styrt boken bort från min egen vardag, för att fiktion inte ska krocka med verklighet. Sedan kommer mailet från företagsledningen där de snor min karaktär och stoppar in honom i verkligheten.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Ska jag skriva om eller ska jag ge karaktären ett nytt namn? Inget av det känns rätt. Han är Johannes. Han är den han är, även om han bara lever i min fantasi. Fan också.

Trettiofyra på det sextiofemte.

Söndag. Jag byter jord och trycker ner växtnäring hos murgrönan som övervintrat/dött kring vårt balkongräcke. Tar fram min sylåda och häller ut det stora nystan av sytråd, sprättare och synålar som lådan består av. Sorterar knappar och nålar och snurrar upp sytråd och lägger alltsammans i små lådor. 

Nu är du officiellt sextiofyra år gammal, säger min man och böjer sig ner för en puss. 

Urladdade batterier och chèvre chaud.

Lördag. Slitna jeans och collegetröja. Vi kommer äntligen för oss att ta ut bilen. Den är fruktansvärt smutsig efter ett halvår i garaget, står fortfarande på vinterdäck och batteriet är dött. Min man byter till ett nytt batteri medan jag lyser med mobiltelefonens ficklampa. 

Åker till den lilla staden. Byter till sommardäck i hans mammas garage. Åker till en gör det själv-hall och tvättar bilen skinande ren både inuti och utanpå. Säger hej till hans pappas gravsten och styr bilen hemåt igen.

Kommer hem till en chèvre chaud och ett glas bubbel. Hårinpackning, ansiktsmask och fotbad. Duschar länge och kliver i ett nytt nattlinne. Ännu ett glas bubblor. Målar naglarna på både händer och tår hallonröda.

Och så kom den sista dagen.

Den sista dagen på min lediga skrivvecka spenderas i soffan. Några meter bort sitter min man. Han jobbar, men har inga möten. Jag sitter skräddare med datorn i knät. Skriver inte särskilt mycket men läser genom veckans textmassa. Lägger till, tar bort, skriver om. 

Utanför fönstret kämpar solen för att bryta sig genom molnen. Jag öppnar min jobbkalender och lägger en återkommande bokning varje vardag en halvtimme efter arbetsdagens slut, döper den till Skrivtid. Där ska femhundra ord om dagen göra boken klar.

Ännu en dag.

Skrivandet fortsätter i stilla mak. Fast särskilt stilla är det egentligen inte. Jag har släppt min plan på att ha en färdig bok när veckan är över. Det är för mycket som tar tid, för mycket research som behöver göras. Och så är det alldeles för roligt för att stressa fram. 

Häromdagen spenderade jag en timme på stadsbiblioteket på Odenplan. Bläddrade i en FASS, precis som min huvudkaraktär snart kommer göra. Letade mig fram bland gångarna samtidigt som jag funderade på hur jag skulle bygga upp scenen. 

Jag vill inte stressa det här. Vill fortsätta läsa det jag skrivit om och om igen, ändra något ord, byta ut kommatecken mot punkt. Jag landar på runt fyratusen ord om dagen och det känns lagom, men det blir inte en färdig bok. 

Men när veckan är över, då kommer nog det allra bästa vara kvar: att knyta ihop trådarna, att skriva slutet. Jag drömmer om fler lediga dagar att göra det här. 

Vaccin, rosévin och sexton år.

Idag är en bra dag. Mitt barn fyller år. Jag har skrivit mina fyratusen ord för dagen. Mitt hår är nytvättat och fint. Min man har fått sin första vaccindos. Egentligen tillhör han åldersgruppen som står näst på tur, men de ringde från vårdcentralen och frågade om han ville ha vaccin och då tackar man vackert ja.

Jag sitter på en uteservering. Har ett glas rosévin på bordet framför mig. Jag har precis sparat boken för dagen och om en stund kommer mina föräldrar. De har båda fått sina första doser och är skyddade. Vi har inte träffats sedan september. Vi ska beställa hamburgare från Flippin' Burgers, äta chokladtårta och fira att vi har en sextonåring. 

Kär i det här.

Jag älskar det här. Älskar att det är jag, min dator och min fantasi hela dagarna. Att få skriva åtta timmar i sträck. Jag tror att jag äntligen har kommit in i att skriva i bokform. Jag har blivit så van vid bloggens korta format att det hämmade mig i början. Det känns som att jag skulle kunna bli duktig på att skriva längre texter om jag bara får öva lite.

Två inlägg här på en dag bevisar kanske exakt hur mycket jag älskar mitt liv den här veckan? Fast så tror jag också att skrivande föder skrivande. Det vore väldigt fint om någon ville betala mig för att göra det här om dagarna. Skriva lite här, skriva lite där.

Idag har jag skrapat ihop fyratusen ord. Det verkar vara min magiska gräns. Tvåtusen ord på förmiddagen och sedan tvåtusen till på eftermiddagen. Läsa genom och pilla lite i texten på kvällen. Imorgon ska jag gå till stadsbiblioteket på Odenplan och göra research. Har en känsla av att jag kommer att älska det med.

Tolfte maj runt hörnet.

Barnet fyller år imorgon. Sexton år. Ända sedan den första födelsedagen har vi firat med pannkaksfrukost och paket. Igår frågade han om vi kunde hoppa över pannkakorna och bara fira på kvällen. Det blir så stressigt innan skolan, sade han. 

Jag konstaterar att vi kan ha ätit vår sista födelsedagsfrukost. Vi kan ta upp det igen när jag är klar med skolan, säger han och jag frågar hur länge han tänkte bo hemma. Fyrtio kanske? säger han. Glöm det, sista dagen på gymnasiet är det jag som sätter släggan där, säger jag och pekar på väggen som skiljer hans rum från vardagsrummet. 

Min man börjar prata om hur man skulle kunna bygga igen hallen och istället öppna upp mellan barnets rum och vardagsrummet och sätta in pardörrar in till vårt sovrum, så att det blir tre rum i fil. Ni kan väl vänta tills jag gått ut gymnasiet iallafall, muttrar barnet. 

Imorgon fyller han sexton. 

Den första dagen.

Så blir det måndag vecka nitton. Min lediga vecka. Min skrivvecka. Jag vaknar flera gånger under natten, kan inte dröja mig kvar när klockan äntligen ringer. Är lika ivrig som om det vore en semester som väntade. 

Jag har spenderat så många av helgens timmar med att redigera. Läsa, stryka, skriva om, lägga till. När jag slog upp datorn och sjönk ner vid matbordet i morse var jag redo att skriva. Att ta berättelsen vidare. 

Skrev tvåtusen ord. Tog min man i handen och gick ut för en lång lunch. Åt asiatiskt och tvingade honom gå en omväg hem så att jag kunde göra research runt Engelbrektskyrkan. Sedan lät jag en av mina karaktärer flytta in på en av gatorna intill kyrkan.

Tog min dator och sjönk ner på ett café. Beställde en cappuccino och skrev tills det plötsligt hade gått två timmar och ytterligare tvåtusen ord. Det verkar vara en magisk gräns för vad jag klarar av att få ur mig i ett svep.

Nu ska jag snart avsluta min första skrivdag med att redigera dagens kapitel. Imorgon ska det vara tjugo grader varmt och jag ska spendera åtminstone delar av dagen på en uteservering. Ensam med min dator, solglasögon på och ett glas vin intill.  

Vecka nitton.

På fredagen dimper ett tjockt brev ner i brevlådan. Jag vet vad det är. Öppnar försiktigt kuvertet och drar fram en bunt med sidor. Det är min bok. Åtminstone den första halvan av den, den som inte bara lever i mitt huvud. 

Jag bläddrar genom sidorna. Tittar på den prydliga texten. Att hålla den i min hand, att se texten i utskrift, i svart på vitt. Herregud. Den är inte ens färdig och ännu mindre i närheten av att bli utgiven, ändå fyller den mig med en otrolig stolthet. Den är min. Jag har gjort det här. Skrivit alla de här orden, formulerat meningar, skapat ett sammanhang. 

Jag tar med mig den tjocka bunten till soffan. Läser i timmar, håller en bläckpenna i handen och stryker här och var, skriver noteringar i kanten. Nu ska jag vara ledig i en vecka och kanske, kanske har jag en färdig bok sen.

Förlåter vintern för allt.

Solen kommer tillbaka och jag känner livet i mig. Solkatter tar form på de breda plankorna i våra trägolv och jag förlåter vintern för allt. Rostar bröd och äter len citronyoghurt till frukost. Dricker kaffe och klyftar en apelsin.

Jeans, tröja och blazer. Vi promenerar en mil, genom Östermalm till Södermalm, Kungsholmen och hem. Byter om och går och tränar. Kommer hem och sjunker äntligen ner i soffan. Dricker en kopp kaffe och skriver det här. Min man gör en tomatsås till kvällens pizza, börjar plocka fram prosciutto och mozzarella, tomater och champinjoner.

Jag ska duscha bort dagen och träningspasset. Hälla upp ett glas rosé vin och väldigt långsamt laga mat. Våren har tagit för alltid på sig att komma, men nu måste den vara här.

En ny livsuppgift.

Ett två tre, nu börjar årets rosé skrev jag på instagram häromveckan. Då satt jag på en uteservering i Kalmar med Rachel. Hade ansiktet mot solen, ryggen mot en vägg, ett rosa glas alldeles intill. Det var en fin start på rosésäsongen. 

Egentligen gillar jag tanken på rosévin mer än jag tycker om vinet. Jag älskar rött vin, riktigt torra vita viner, skulle kunna leva på bubbel, men just rosévin har jag aldrig fastnat för. Jag tror att det är för att jag inte har hittat rätt. 

Idag ska jag köpa hem några småflaskor av olika sorter och karaktärer. Ägna fredagskvällen åt en rosévinsprovning. Små glas av ljusrosa och mörkrosa, bäriga och fruktiga, knastertorra och mindre torra viner. Lära mig mer om de olika sorterna. Hitta mitt rosévin.  

Nästa tack.

Nu har det regnat i två långa dagar och jag känner mig färdig med det. Har gått runt i tights och min mans stickade tröjor, druckit hundra koppar te, lyssnat på regnet som strilar mot fönsterna, spenderat timmar i köket med att skala, hacka och röra. 

Det har varit mysigt, men nu kan jag tänka mig lite ordentligt majväder. Femton grader och solsken, en blå himmel och ett rejält mellanrum på uteserveringarna. Ja tack, jag är redo.

Det mesta av det.

Jag ljög inte när jag skrev att jag skulle göra det mesta av de regniga dagarna. Rotade fram en stickad tröja ur min mans garderob, vek upp ärmarna och matchade med ett par leggings. Kompletterade med regnjacka och gummistövlar på lunchpromenaden. 

Struntade i att skynda mig upp ur sängen imorse. Öppnade fönstret och det doftade av regn och rent. Jag har druckit flera koppar te, kurat ihop mig framför datorn, tittat ut på regnet som strilar ner bortom fönstret. Lägenheten vilar i en slags gråhet, men den är skön. Jag ska snart tända ljus och laga en kycklingsoppa.  

Tisdag.

Jag har möten som går in i varandra hela dagen. Ljusa jeans och vit oversized skjorta. Nagellacket har börjat skavas bort, håret behöver tvättas, skjortan blir skrynklig under dagen. Det kliar i ögonen, men jag vet inte om det är för många timmar framför skärmen, om det är solen som reflekteras i fönsterrutorna i huset mittemot eller om det är för att jag varje vår glömmer att jag behöver allergitabletter.

Rotar i medicinlådan och hittar tabletter från förra våren. Tänker att jag ska träna först, sedan duscha länge, måla naglarna i en ljus färg. Sova senast tjugotvå. Imorgon börjar dagarna med regn och på något sätt känns det rätt. Som att det är okej att ligga under en filt i soffan, sova länge och mycket, slumra fram till vecka nitton.

Fyra prov och en full kalender.

Det stora kämpandet fortsätter. I veckans väderprognos ligger stora mängder regn och aldrig mer än tio grader om dagarna. Barnet har fyra prov den här veckan, säger att han kommer behöva plugga all ledig tid. Det är det sista av nian som pågår. 

Jag har en full kalender hela veckan. Men jag har också en annan slags vecka som kommer. En där jag är ledig, där min bok ska få all min uppmärksamhet mellan nio och sjutton. En vecka där det ska vara femton grader och solsken. Det är nästa vecka jag lever för just nu. 

Inte helt på topp.

Så går ännu en helg. Jag känner mig inte helt på topp. Längtar så förtvivlat efter en förändring, vilken som helst. Frågar min man om vi kan ta in på hotell, äta någonstans som inte är hemma, klä upp oss till tänderna, ha sex en hel helg i sträck. Snart, säger han och jag suckar. Orkar inte vänta på snart.

Han behöver åka till sitt kontor imorgon och jag längtar i smyg. Känner att jag behöver få sakna litegrann. Inte för att jag kanske hinner sakna på bara några timmar, men det blir iallafall ett avbrott. För inte särskilt länge sedan sa jag att pandemin inte nöter på oss som par, men nu undrar jag om den kanske gör det ändå.

Den där citronbullen.

Häromdagen skrev jag om allt som jag vill äta och Emma undrade om jag ville testa en citronbulle från caféet Ingrid, för att bespara henne en lång promenad i onödan om bullen inte var god. Och kan man hjälpa andra så bör man hjälpa andra. 

Hallå där lilla citronbullen från Ingrid!

Den smakar sprött av socker, sött av smält smör och syrligt av len citron. Det är en väldigt fin kombination. Intressant med citronsmaken som bryter av allt det söta som bullar är. Det är en bulle som är hundra procent värd en lång promenad, fast å andra sidan brukar jag tycka det om de flesta bullarna. Deras vaniljbulle såg också otroligt god ut. Äppelkakan med. Kanelbullarna luktade inte äckligt. 

Någon annan som vill önska test av saker man kan äta? Jag är till er tjänst, beställningar tas emot nedan.