Livet och drömmarna.

Jag står vid köksbänken och hackar koriander. Låter det följa med ner i skålen med rödlök och de tärnade körsbärstomaterna, klämmer ur saften från en halv lime, vrider ett par varv på saltkvarnen. Tittar ut genom köksfönstret, stannar upp med kniven fortfarande i handen, fastnar i tankar. Jag gör det ofta nuförtiden.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vad jag vill göra och vem vill jag vara. Jag vill skriva klart min bok och sen vill jag skriva ännu en. En dag kommer jag på att jag vill bli samtalsterapeut och sen försvinner aldrig tanken. Samtidigt tror jag att jag håller på att bli biten av löpning. Jag tror att jag vill vara en springande människa. En springande samtalsterapeut som skriver böcker. Vet bara inte riktigt hur.

Sista måndagen i mars.

Två dagar innan mars ska ta slut och det är redan aprilväder. Ena stunden skiner solen, nästa virvlar snön runt i vindarna. Svinkallt är det hela tiden. Men imorgon ska det bli åtta grader och sol hela dagen. Då ska jag springa utomhus och tänka våriga tankar.

Jag sitter i soffan under en filt, dricker dagens sista kopp kaffe och läser ikapp nyheterna. Sneglar upp på barnet som lagar en indisk dhal. Just nu står han och rotar bland kryddorna. Jag tänker inte gå ut mer idag, tänker byta ut byxorna mot pyjamasbrallor och hänga i soffan, vid matbordet, i sängen hela kvällen.

Fiskgryta, milen och religionsprov.

Och så går ännu en helg i andan av corona. Vi gör egentligen ingenting alls, bara umgås med varann. Promenerar tre timmar på lördagen, går hem och gör en fiskgryta till middag och tittar sen på två filmer på raken. Somnar innan midnatt.

Och så söndag och vi städar och veckohandlar. Jag springer en mil och de båda som jag lever med tävlar om vem som snabbast kan göra hundra armhävningar. Han gör en caesarsallad och jag ligger i soffan. Han förhör barnet inför ett religionsprov och jag hör på, har uppenbarligen mycket att lära av en åttondeklassare.

Om en annan påsk.

Vi sitter bredvid varandra i soffan. Jag lutar huvudet mot hans bröst och hans tumme har smugit sig in under linningen på min bomullsskjorta, stryker över mitt nyckelben. Tänk att för en månad sen satt vi här och planerade för att fira påsk i Berlin, nu sitter vi och tittar på nyhetsrapporteringar inifrån sjukhus världen över, säger han. 

Det är verkligen bisarrt. Vilken konstig, konstig situation.

Tjugosjätte mars.

Kanske är idag är den första riktiga vårdagen. Solen skiner och gör luften varm. I varje gathörn står människor med ansiktet mot solen och jag möter människor som bär sina jackor i händerna. Jag måste tvinga mig själv att arbeta, har ingen lust alls. Drömmer om att sitta på en uteservering och dricka kaffe och skriva helt ostört.

Jag går förbi en guldsmed och lämnar in min förlovningsring för förminskning. I flera veckor har den varit på vippen att trilla av. Det känns tomt på mitt vänstra ringfinger nu. Jag är hungrig hela tiden, även när jag precis ätit. Igår drömde jag om sockerkaka, inatt om pannkakor. Alldeles nyss dagdrömde jag om glass.

Hoppas inte.

Bara en märklig liten tanke som lekt runt i min hjärna de senaste dagarna: det här viruset som breder ut sig därute, tänk om det hade varit superdödligt. Tänk om det hade haft en dödlighet på femtio procent, eller sjuttiofem procent eller nästan alla som det kom över.

Jag undrar hur det hade varit. Undrar hur paniken hade sett ut. Om alla hade låst in sig pangboom, bara ätit de konserver som de råkat ha längst in i skåpen, struntat i att toalettpappret tog slut, slutat gå till affären eller ens utanför dörren.

Jag menar inte att negligera viruset som det ser ut idag, men det förstår ni ju. Tänker bara att det är en fascinerande liten tanke att leka med.

Tisdag.

När jag slår upp sovrumsdörren efter dagens sista möte luktar det gudomligt från köket. Min man står och rör i en gryta samtidigt som han har lurar i öronen och lyssnar på någons presentation. Barnet sitter i soffan med en bok i händerna.

Dagarna tuffar på. Jag promenerar tjugo minuter innan arbetsdagen startar, läste någonstans att det är bra att lura sig själv med att man går till jobbet fast man bara ska jobba från sitt eget matbord. Fast imorgon ska jag gå till jobbet på riktigt, för första gången på två veckor.

Jag tror inte att jag blir långrandig där. Ska göra de saker som måste göras från kontoret, äta lunch med de få kollegor som är där och sen tror jag att jag går hem igen. Fortsätter dra mitt strå till stacken med den frivilliga självisoleringen.

Tack och godnatt.

Måndag kväll och klockan har just slagit över till nio. Jag är så trött, sitter här och slår med ögonlocken, måste kämpa för att hålla dem öppna. Skrev nästan att jag inte vet varför, men om man bryter ner dagen och vad den har bestått av är det inte särskilt konstigt.

Förutom mina åtta arbetstimmar (nåja) har jag även städat lägenheten och bäddat rent i sängarna, tvättat tomt i tvättkorgen och lagat mat. Hann även med fyra kilometers promenad på lunchen och sju kilometers löpning på kvällen. Okej, jag sprang inte exakt alla sju kilometerna men för att vara första löpturen på fjorton dagar var det verkligen a-ok.

Nej, nu mot sängen. Intalar mig själv att det är för att läsa nån timme men lär väl somna två sidor in i det.

Så mycket tankar, så många känslor.

Det behövs tre olika mataffärer för att handla så att vi klarar veckan. Då planerar vi ändå att beställa vår middag nästan hälften av dagarna, för att stötta restaurangerna och hjälpa mota undan samhällskollapsen som jag har blivit så rädd för.

Imorse vaknade jag för första gången sedan allt det här började med en riktig ångest i maggropen. Det är inte viruset som skrämmer mig längre, eller det är inte det som skrämmer mig mest, det är samhället som jag är rädd för ska rasa. Jobben, ekonomin, liven.

Jag tänker att livet måste fortsätta pågå, men så tar vi en promenad och det är horder med människor som rör sig samma promenadsträcka runt Karlberg och jag tänker att det kanske inte heller är rätt. Men jag tror inte heller på nedstängningar och förbud. Jag tror att vi måste hålla samhället rullande, men det får ju inte vara på bekostnad av hälsa och liv. Och samtidigt blir det ju det oavsett om vi stänger ner eller håller öppet, hur vi än gör.

Tur att det inte är mitt beslut att fatta.

Stundande kris.

Vi är nere på vår sista rulle toalettpapper. Det innebär att vi måste ta oss ut idag, antagligen drivas från affär till affär i vår jakt. När vi hittar papper kommer jag vägra vara galen och bara vilja köpa en förpackning och min man kommer tycka att jag är dum och att vi borde köpa åtminstone två paket och så kommer vi börja gräla framför toalettpappershyllan.

Tänker att jag går och reder ut det här med min man meddetsamma så att vi undviker eventuella framtida toalettpappersgräl.

En lördag i coronatider.

Det är inte särskilt mycket folk på trottoarerna när vi hittar ut. Det är sen förmiddag och vi promenerar Birger Jarlsgatan ner, fortsätter in på Strandvägen. Det sitter några få tappra på de inglasade uteserveringarna som vi går förbi.

Över Gärdets öppna fält promenerar människor i små grupper, hundar springer och barn leker. Det är kallt och soligt. Vi rundar Kaknästornet och går förbi Frihamnen, drömmer om somriga dagar på Djurgården och räkor på Rosendals trädgård. Går över Östermalm och tillbaka in i Vasastan.

Ligger under en filt i soffan och läser medan eftermiddagen går. Han blandar rosa drinkar med gula citronskivor i, jag beställer två portioner köttbullar från Foodora och dukar bordet. Häller upp rödvin och lägger mina fötter i hans knä när maten kommit.

Det tog tio dagar att bli frisk.

Svärmor.

Det var meningen att vi skulle åka till den lilla staden idag och fira min svärmors sjuttioförsta födelsedag. Så blev det inte. Vi valde att stanna hemma eftersom folkhälsomyndigheten avråder från resor till och från Stockholm, men också för att jag precis varit förkyld.

Det hade varit väldigt tråkigt om jag tog livet av min svärmor. Svårt att komma tillbaka till en normal relation med min man efteråt. Och det vore extra trist eftersom det är bra om vi kan fortsätta hålla oss isolerade tillsammans här på våra sextiotre kvadrat.

Så vi håller oss hemma, för husfridens skull.

Slut på sjukdom.

Den nionde dagen händer det. Jag vaknar utan att känna mig sjuk, inte ens särskilt täppt i näsan. Det ändrade sig visserligen under dagen, så jag kanske inte kan klassa mig som helt symtomfri ännu. Men snart. Snart!

Jag fick ett ryck efter självsaneringen igår och gick loss även på lägenheten. Vaknade således till rena golv och badrum idag, vilket kanske är min bästa känsla. Tillsammans med kaffe i sängen och promenader i solsken och middagar på restaurang och bubblor på uteserveringar. Jag har många bästa känslor.

Fåfängan.

Klockan sjutton smackar jag igen datorn och låser in mig i badrummet. Gör en hårinpackning, lägger en ansiktsmask, filar ner naglarna och putsar nagelbanden. Avslutar med att duscha i hundra år. Kliver i någonting som varken kvalar in som pyjamas eller mjukisar. Blåser ut håret på borste och fyller i ögonbryn och fransar även om jag inte ska någonstans. Vill bara åt känslan. Penslar naglarna ljusrosa på både fingrar och tår.

Lovar att jag stämmer någon om jag inte är frisk imorgon efter allt det här.

Den åttonde dagen.

Det är den åttonde isolerade dagen. Vi har kommit in i någon ny slags vardag. Vaknar när barnet går till skolan, dricker kaffe i sängen och läser nyheter. Går upp vid åtta, startar varsin dator och gör frukost. Han sitter oftast vid matbordet, jag skräddare i soffan med datorn i knäet. Turas om att gå undan bakom en stängd dörr när vi har möten.

Vi rör oss liksom runt varandra, pratar inte särskilt mycket under dagarna men har ändå det där mysiga när man placerar en kopp te framför den andra, låter handen glida över en rygg när man ändå passerar, ligger tio minuter och kramas i soffan när man har lunch.

Och så tycker vi lite synd om oss själva.

En vecka av det här har passerat. Jag har suttit ner så mycket att mina höfter gör ont. Tagit min dator och stått vid köksbänken och jobbat för att inte bara sitta. Ätit havregrynsgröt till lunch varje dag för att kompensera för hur lite jag rört på mig. Men samtidigt har jag ätit upp vår gömma med riesen så jag vet inte hur bra det verkligen har fungerat.

Jag tror inte att jag mår lika dåligt längre. Kanske mår jag inte särskilt bra heller, fast jag vill inte erkänna det. Eller så är det för att jag ser så sjuk ut som jag mår så här. För jag ser verkligen hemsk ut. Jag ser snarare ut som sju svåra år än sju dagar i karantän.

Jag körde videosamtal med min mamma igår och även hon reagerade. Jösses så du ser ut, sade hon och när ens mor antyder att man ser fruktansvärd ut, då är det illa. Ni vet hur man säger att någon har ett ansikte som bara en mor kan älska? Jag är inte ens där längre.

Nästa steg.

Det kommer på tisdagseftermiddagen, meddelandet från barnets rektor. De gör fredagen till en studiedag, låter barnen vara hemma så att skolpersonalen kan ägna dagen åt att förbereda sig för hur barnen ska kunna få undervisning utan att vara på plats.

Det står inte i svart på vitt, men han antyder att det inte kommer vara någon skolundervisning nästa vecka. Att det kommer bli fjärrundervisning de kommande veckorna. Samtidigt kommer de lösa omsorg för de barn vars föräldrar arbetar inom samhällsbärande funktioner.

Jag tänker att det kanske är rätt väg att gå. Samtidigt rullar det runt en oro i mig, inte bara för viruset och spridningen, utan också för samhället och jobben och ekonomin. Vi ska dra stora växlar nu, men hundratusenkronorsfrågan är ju hur stora de ska vara.

En konstig tid.

Det känns så konstigt. Som en tid man för alltid kommer att minnas, som någonting vi kommer tänka tillbaka på. Hur vi höll oss inne hela tiden, bara vågade oss ut på korta promenader och då på nästan folktomma trottoarer.

Vi promenerar förbi alla restauranger som ligger på rad. Det är bara tomma bord därinne. Restaurangen som brukar ha tre månaders väntelista skriver plötsligt att de har flera avbokningar samma vecka. Vi går inte dit.

I hallen där min son spelar badminton upptäcks att någon spelat just innan corona brutit ut. Alla träningar ställs in och hallen stängs. Samtidigt plingar det i min telefon. Det står att kvällens matleverans inte kan levereras, för det finns inga matvaror för dem att plocka.

Jag pratar med en kund, frågar om vi kan utföra vissa uppdrag tidigare än planerat, för på andra ställen har det satts stopp. Jag tittar på bilder från platser bara någon minut bort. Gallerior som är tomma, bussar utan människor, biografer som stängt.

Det här kommer göra så ont i vårt samhälle. Jag hoppas att det gör oss ödmjukare. Hjälpsammare och vänligare. För det är en så väldigt konstigt tid just nu.

Coronasöndag.

Söndagen blir den där mysiga karantändagen som jag drömde om häromdagen. Solen som kastar sig in genom våra fönster och skapar solkatter på golven, tulpanerna som blommar i olika färger på matbordet, en balkongdörr som kan lämnas på glänt.

Barnet har matteprov senare i veckan och spenderar timmar vid matbordet med sina ekvationer. Min man sitter bredvid, jag mittemot. Jobbar lite själva ibland, försöker förstå det barnet skriver på sitt papper andra stunder. Dricker stora koppar te med honung och citron.

Upptäcker att vi har alla ingredienser hemma till råraka med räkor och rom. Klickar på smetana och strösslar över rödlök och dill. Firar att det är min namnsdag och att det inte är så eländigt att vara i någon slags karantän ändå.

Dag etthundrafjorton (känns det som).

Så blir det måndag och jag vaknar av att regnet slår mot rutan. Ett ganska fint sätt att vakna, särskilt under frasiga lakan som ännu doftar av sköljmedel. Den enda planen är att sitta här i min soffa idag, jobba i ett lugnt tempo, kanske sova lite middag, kanske ta en kort promenad om regnet nånsin slutar falla.

Vid matbordet dansar min mans fingrar över tangenterna. Det är det enda som låter, våra tangenter och regnet. Det är inte helt omysigt.

Egentligen inte så dumt som lördag.

På den tredje dagen går det inte längre. Jag kan inte vara inne mer. Det gör för ont i kroppen, höfterna värker efter allt sittande. Hostan och hesheten är nästan helt borta, men istället har näsan börjat rinna. Jag läser att det verkar vara mer förkylning än corona.

Ute skiner solen men i luften bor det en kyla. Jag virar halsduken flera varv om halsen. Vi promenerar längs de trottoarer som är mest folktomma, låter det styra oss framåt. Står en stund mot en husvägg och andas in det kalla men känner det varma mot ansiktet.

Efteråt lägger jag mig under en filt på sängen och sover bort en timme. Jag vet inte om det är sömnen eller luften, men efteråt känns det inte lika farligt längre. Och nu sitter jag här i soffan, dricker te och tittar på barnet som lagar en rotsakspytt med halloumi. Funderar på om han ska få springa och köpa lördagsgodis åt oss sen.

Dag två, dagen då verkligheten kom.

Det är andra dagen vi är hemma och det är inte lika mysigt idag. Blommorna på matbordet har vissnat, diskmaskinen som vi beställde i helgen har levererats och lägenheten ser ut som den gud glömde. Vi har pendlat mellan diskmaskinsinstallation och skypemöten, telefonsamtal och mail. Mina fingrar har luktat skruv, den värsta lukten jag vet.

Jag har tvättat händerna så många gånger att de börjar bli torra och fräst åt min man som verkar förstå ännu mindre än vanligt idag. För övrigt tror jag inte att han har corona, jag tror att han bara är hypokondrisk. Huruvida jag har corona eller inte, det var jag inte. Vet bara att jag är hostig och hes, har ont i huvudet och verkligen inte är någon solstråle.

Jag tror att jag ska tvinga ut min man en stund, han är friskast av oss så han får gå och handla. Jag ska be honom köpa tulpaner och lakrits och nån handkräm som luktar gott. Tänker att jag ska städa undan det värsta medan han är borta, hälla upp ett glas rödtjut och sen lägga fötterna högt. Nu är det fredag, damer.

Om att romantisera allting.

Jag sitter skräddare i sängen. Har datorn i knäet, en kopp te på sängbordet och telefonen inom räckhåll. Ute i vardagsrummet sitter min man vid matbordet med sin dator. Barnet är den enda som är symtomfri och som får röra sig därute.

Jag frågade 1177 om han borde vara hemma, särskilt efter att min man började känna sig dålig igår. Nej, vi har skolplikt och så länge som han inte har symtom ska han gå till skolan, sade de. Jag tycker nog att det är lite konstigt. Hela hans studiematerial finns i hans dator, med anvisningar från sina lärare skulle vi alla tre kunna arbeta från vårt matbord.

Jag tänker att det skulle vara lite mysigt, men så är det ju typiskt mig att romantisera allting. Fast jag är inte säker på att det är rätt att romantisera en pandemi. Men tänker ändå att det skulle vara mysigt, att få maten levererad till utanför dörren, sitta vid matbordet och arbeta, baka en kaka, tända ljus, höra regnet mot rutan, inte få lämna lägenheten.

Corona/Förkylning.

Vi blåste av det. Tågresan, hotellnatten och presentationen. Jag pratade med min chef och det var ingenting att fundera över. Vi gör ett Corona på dig så vet vi sen, skriver han i ett sms, men ingenting är ju så enkelt.

Stanna hemma tills du är helt symtomfri men ring tillbaka om du får svårt att andas, säger sjuksköterskan när jag ringer 1177. Hon berättar att de bara testar de som har symtom och har varit i riskområden eller om det finns en smittkälla. I mitt fall finns bara symtomen.

Jag tänker att det blir ett ganska stort mörkertal så här. Vi kommer aldrig få veta vad som är förkylning och vad som är corona. Men å andra sidan, jag vet inte om vi behöver veta det. Jag håller mig här hemma, sitter i soffan med datorn i knäet och jobbar så gott som huvudet orkar. Hostar och dricker te, snörvlar och tröstar mig med choklad.

Nu och härifrån.

Tisdagen kommer och går. Jag känner mig trött och skruttig, som om huden är grå och tunn, som att det blåa som rinner därunder lyser igenom. Överallt pratas det om coronaviruset. Jag nyser och känner mig hängig, märker hur andetagen fastnar i halsen och blir till hosta, tänker att kanske borde jag vara hemma.

Jag hade inte tänkt så om det inte varit vad det är. Jag är inte sjuk nog att vara hemma, jag är inte sjuk alls, jag är bara hängig. Kanske på väg att bli sjuk. Och samtidigt, hade jag träffat någon som varit i ett drabbat område så hade jag inte tvekat. Men sen tänker jag på det när jag trängs på tunnelbanan, att vi nog är drabbade nu.

Imorgon är en ny dag, en ny presentation. Sedan kommer torsdagen och ännu ett tåg, ännu en ny stad, ännu en dag och ännu en ny presentation. Jag tänker att jag ska dricka en kopp te och sova minst åtta timmar och sedan, sedan får vi se.

Ögonblick.

Vi sitter mittemot varandra vid matbordet. Bakom min rygg puttrar en gryta, under bordet har han trasslat ihop våra fötter. Han skriver på sin dator. Jag målar naglarna. Mörklila, men jag vet att det kommer se svart ut när det torkat.

Han stryker med ovansidan av sin fot mot min hålfot. Jag tittar på honom. Han måste känna min blick, för han tittar upp från datorn och ler. Hej älskling, säger han.

Om en lördagskväll.

Dimman har fallit ner mellan husen när vi kliver ut genom porten. Vi promenerar de få kvarteren till den indiska restaurangen där vi har ett bord klockan åtta. Servitören fyller mitt glas med rödvin och häller upp en öl i hans. Väggarna är varmgula och där utanför är det mörkt, mörkt och dimmigt. Maten är stark och god.

Efteråt promenerar vi en omväg hem. Vill vi inte ha chips, säger han och vi vandrar långsamt i gångarna på Coop och jag hör mina klackar mot klinkergolvet, skrattar åt min man som lägger bananer och mjölk i korgen, för han kan inte vara den som bara köper chips.

Kommer hem och lägger oss under en filt. Han äter chips och jag hittar en liten bit mintchoklad. Drar av mig strumpbyxorna och snurrar in mina ben i hans.

Öron, diskmaskiner och löprundor.

När jag vaknar till lördagen är det efter tio timmars sömn, och innan dess sex timmar under en filt i soffan. Feberkänslorna är borta, det onda i halsen likaså. Det känns fortfarande i örat, men så gick jag också från att vara öronbarn till att bli öronmänniska. Så jag biter ihop, försöker tänka bort det. Det fungerar ganska bra.

Vår diskmaskin drar sin allra sista suck och vi spenderar vad som känns som timmar med att titta på nya. Tittar, klämmer, känner. Går hem och beställer en för hemleverans, sedan kommer vi på att ingen av oss kan vara hemma och ta emot den i veckan.

Snörar på springskorna och hittar ut igen. Efter fem kilometer känns det som att hjärtat ska explodera. Går långsamt den sista kilometern hem. Och nu sitter jag här i soffan, fortfarande i träningskläderna, och skriver det här. Snart ska jag duscha och byta om, hälla upp ett glas rödpang och göra mig redo för middag ute med min man.

Onsdag, torsdag, fredag.

Onsdag. Klockan är fortfarande tidig när vi träffas på kontoret. Är du redo? frågar jag och hon nickar. Det ser ut som att hon sväljer också, som för att svälja ner sina känslor. Det är hennes första presentation, men det är nog min tusende.

Femton mil senare är vi framme. Hon övar på presentationen, blundar och drar djupa andetag. Människor börjar strömma in och snart är alla trettio där. Så börjar vi och hennes nervositet syns inte alls. Orden flyter, rinner ur henne och in i åhörarna, landar i dem som något som känns gott i magen.

Torsdag. Jag känner de båda glasen rödvin och nattens för få timmar, men det göms bakom makeup och en hotellfrukost. Blir stressad över förseningar i programmet. Åtta timmar senare skrattar hon och jag pustar ut. Äntligen över, säger hon. Nu åker vi hem, säger jag.

Köper ett fång rosa franska tulpaner innan jag går hem, men det är att kasta pärlor för svin. Hemma är det stökigt och rörigt och jag orkar ingenting. Gör tusen saker men ingenting som syns och plötsligt är klockan sen.

Fredag. Jag vaknar av att det gör ont i ena örat. En timme senare sitter jag i dagens första möte och känner hur det sprider sig till ena sidan av halsen. Ännu en timme senare sitter jag i dagens andra möte och känner mig febrig. Jag skickar ett meddelande till min man. Ska vi ringa 1177? skriver han. Jag svarar att jag inte tror att corona sätter sig på öronen.

Går hem och lägger mig på soffan. Ligger där i ett par timmar, läser lite i en bok, sedan går jag upp och tar tag i stöket. Det tar inte särskilt lång tid och nu ligger jag här igen, äter riesen och tittar på tulpanerna som inte längre känns helt onödiga och väntar på att min man ska komma hem med thaimat till oss.

Två dagar borta.

Imorgon åker jag till den lilla staden. Det är uppstart för ett av mina projekt och alla som ska arbeta i det ska träffas. Det ska informeras och inspireras och så ska det ätas god mat och drickas rödvin, naturligtvis. Vi har planerat de två dagarna in i minsta detalj och jag har en bra känsla. Har även en känsla av att när fredagen är slut så kommer även jag vara det.

Nej, nu ska jag stryka kläder och packa väskan, duscha bort löprundan och pilla det allra sista med morgondagens presentation. Hej!

Måndagar.

Måndag kväll. Jag loggar in här utan att veta vad jag ska skriva. Jag brukar ha någon slags plan, men det har jag inte idag. Bara ett kliande i fingrarna. Det kliar i ögonen också, fast av trötthet. Jag längtar till sängen, till att krypa ner mellan prassliga lakan och läsa i femton minuter och sen inte kunna hålla ögonen öppna.

Ska bara steama tröjan som jag tänkte ha imorgon först. Det får bli en ny tröja till samma jeans och boots som jag hade idag, för jag orkar inte riktigt tänka. Och så ska jag bara blanda till blåbären och den grekiska yoghurten som jag äter varje morgon men aldrig hade ätit om jag hade gjort den samma morgon.

Jag tror att det är det enda som jag ska göra, innan jag gör det andra.

Första mars.

Så blir det äntligen den första mars. Vi vaknar tidigt, solen lyser in genom våra fönster och landar på dammet. Drar på träningstajts och en tröja. Vid lunch är tvättkorgen tom och dammet borta. Jag klipper om blommorna som står i vasen på matbordet, han påbörjar kvällens middag och barnet drar till badhuset.

Jag springer intervaller i det sista solskenet, sedan kommer regnet. Jag tänker på det medan det trillar ner, hur det luktar vår. Mjuka jeans och luftig skjorta, rena golv och en vårig bukett, söndag och fortfarande halva dagen kvar.