För en tid sedan sökte jag läkarvård. Jag har ofta ont i öronen och hör inte särskilt bra. Vätska bakom trumhinnorna, sa doktorn och skrev ut en nässpray. En månad senare var jag tillbaka för uppföljning. Hör du bättre nu? frågade doktorn. Nej, sade jag.
Så han skickade mig till en specialist. Jag var där idag. Audionomen konstaterade att det inte fanns vätska, ingen ärrbildning, inga tumörer. Men hörselprovet visade att min känsla var riktig, jag hör inte särskilt bra. De säger att jag nog bör ha en hörapparat.
Jag är halvvägs till döv. Jag blev så ledsen. Så himla ledsen. Jag vet inte om det handlar om hörseln eller hörapparaten. Att jag är ytlig och fåfäng och inte vill vara trettiotvå år och ha hörapparat. Jag vet inte. Jag vet bara att jag verkligen blev uppriktigt ledsen.
åh, så jobbigt det låter. men hörapparater numera är inte så synliga väl, eller? men du har all rätt att vara ledsen och låta det sjunka in. kram!
SvaraRaderaNä, det är sant. Jag tror att de är rätt små och osynliga. Det är mer känslan, att jag liksom inte identifierar mig som någon med hörapparat. Vilket är dumt och fåfängt. Men ändå. Ah.
Radera