Och så kom söndagen.

Våra söndagar har blivit en dag av måsten. På ett sätt är det skönt, att spara saker till söndagen, men jag saknar de lediga lugna söndagarna. Men å andra sidan är lördagarna hundra procent fria från måsten nuförtiden. 

Söndagarna, de innehåller alltid ett benpass på gymmet, eftersom benpassen är tunga och jag orkar dem aldrig riktigt på vardagar. Söndagarna är dagen då vi städar, vattnar alla växter och förbereder veckans middagar. Dagen då vi bäddar rent i sängarna och tvättar tomt i tvättkorgen. 

Den här hösten verkar söndagar också vara en dag då alla tre sjunker ner vid matbordet med sin dator och avslutar sånt som inte hunnits med under veckan. Mestadels mail för min man och mig, skolarbete för barnet. 

Söndagar har blivit tunga dagar, fast samtidigt är det skönt på något sätt. Antagligen för att barnet är stort och söndagar har blivit dagen då det är tydligt, när vi samarbetar och hjälps åt. Och det är ju jävligt fint, när man tänker efter.

Septemberlördag.

Så blir det lördag. Jag hinner äntligen sova ut. Vaknar långt efter nio. Hela lägenheten ligger fortfarande i tystnad. Trägolvet är svalt under mina fötter. Startar kaffebryggaren och lutar mig mot köksbänken. Drar morgonrocken tätare och betraktar de gula rosbladen som fallit ner runt den bruna Alvar Aalto-vasen. Tänker att de nästan är allra vackrast så. 

Så häller jag upp mitt kaffe och går tillbaka till sängen, väntar på att resten av lägenheten ska vakna. Läser recept, blir sugen på höstsyrliga äpplen, hämtar mer kaffe. Vid tolv hittar vi ut. Åker till söder om söder och promenerar hem. Det blir arton kilometer.

Ciabatta med salami och brie. Kaffe i soffan. Ett glas bubbel och ett barn som gör chokladbollar. En man som planerar en charkbricka till middag. Själv orkar jag inte tänka längre än till morgondagens planer. 

Tack och hej.

Äntligen fredag. Den sista i mitt år som trettiofyra. Jag vaknar med huvudvärk, typisk av för mycket eller för lite kaffe. Jag lyckas inte formulera mina tankar kring vilket. Svarta jeans, en beige silkesskjorta och höga klackar. Rött nagellack och rött läppstift. 

Har möten som avlöser varandra hela dagen. Vi är i vårt största tillväxtfas någonsin och dagarna är aldrig trötta, aldrig långsamma. Tempot är så fantastiskt snabbt och jag älskar det. Älskar att känna pulsen. Älskar inte att ha hela maillådan kvar när klockan slår sjutton.

Men nu är det fredagskväll och jeansen är borta, ersatta med pyjamasbyxor. Jag har en skål spaghetti med köttfärssås och ett glas rödvin i mig och någonstans i frysen ligger det en kvarglömd förpackning glass kvar från barnets sjukdomsdagar.

Tolv timmar senare.

Jag kommer hem efter att de redan har ätit middag. Står vid köksbänken och äter två smörgåsar. Sitter i soffan en stund och masserar mina ömma fötter, sedan byter jag om och snörar på springskorna. Fyra kilometer och en hjärna som är rensad, men med en bröstkorg som fortfarande är fylld med energi.

Duschar. Tights och en stickad tröja. Håret i en snodd och en återfuktande mask i ansiktet. Häller upp ett glas rödvin och tänder ljusen på matbordet. Ställer datorn intill och gör mig redo för att par timmar med mailen.

Stressad, irriterad, lättad, etc.

Så försvinner äntligen barnets feber. Blicken klarnar och det onda i halsen lättar, även om näsan förblir lika täppt. Någonting tungt försvinner från min bröstkorg. Men när oron lämnar klampar irritationen in.

Jag har tusen möten hela dagen. Ständigt andetag som fastnar i halsgropen. Har jobbat mot en presentation hela veckan men inte vetat om den skulle bli av eftersom febern kom. Men så försvinner febern och vi säger att vi kör.

Det känns som att jag bär alla mina känslor utanpå. Fräser åt min man. Är stressad och irriterad. Går till gymmet och lyfter riktigt jävla tungt. Lyssnar på hög musik och svettas.

Tidigt imorgonbitti, praktiskt taget redan inatt, åker jag till Gävle. Håller den första stora presentationen på ett annat kontor sedan covid kom. Det känns stort, läskigt, roligt, fruktansvärt. Men så känner jag ju också väldigt mycket hela tiden.

Andra dagen av det här.

Jag smyger upp under natten och känner på barnets panna. Den blir inte svalare. På morgonen lämnar jag hans dörr på glänt medan han sover vidare. Vi jobbar dämpat från varsitt hörn, min man och jag. Barnet vaknar. Snörvlar och hostar. Mår ännu sämre.

Jag köper mer glass. Lagar kantarellsoppa och avokadosmörgåsar när det gör ont att svälja. Lägger min hand på hans panna. Han sitter och ritar en stund, räknar lite matte, men annars ligger han bara i sängen. Sover, läser bok, lyssnar på musik.

Jag hovrar runt honom. Vaksam, i närheten, alltid där.

Alltid redo.

Barnet är krasslig när han kommer hem från sin pappa på söndagskvällen. Han säger att det inte är så farligt, att han bara är lite trött. Han går till skolan på måndagsmorgonen, men bara någon timme senare kommer han hem igen. Drar ner rullgardinen, klär av sig och somnar. 

Hans panna är varm, halsen gör ont, kroppen värker. Jag köper soppa och glass. Säger men strunta i det där när han sträcker sig efter skoldatorn på kvällen. Att det är okej att vara sjuk en dag. Krampnivån sänks av feber och vi har alla känslor utanpå. Jag ställer hans akuta epilepsimedicin längst fram i skåpet.

Hela lördagen.

Jag hör honom stöka runt i köket redan vid sju. Doften av kaffe söker sig in i sovrummet. Han står och gör rostbiffsmörgåsar som han plastar in. Kaffetermosen är redan framtagen. På köksbordet ligger två äpplen och två kardemummabullar. 

Igår lovade jag att vi skulle spendera lördagen i skogen. Att vi kunde plocka kantareller precis så länge som han ville. I fem timmar vandrar vi runt där ute. Letar, plockar, sitter på en stubbe och dricker kaffe, äter allt som han har packat ner. 

Kommer hem och sparkar av oss alla kläder i en hög på golvet. Beställer varsin pizza. Duschar bort skogen. Häller upp ett glas vin. Bygger ett litet berg av kantareller på köksbänken.

I obalans.

Jag har några väldigt stressiga dagar på jobbet. Blir arg på min chef som inte fattar någonting, känner hur hjärtat bultar av stress när klockan närmar sig sjutton. Har slagit upp datorn vid matbordet mellan nitton och tjugotvå flera kvällar på rad. 

Men så räcker barnet över sina nya hörlurar. Vill du höra hur bra ljud det är? fågar han och jag pluggar in dem i öronen. Min man berättar för barnet vilka låtar som är bra för att testa hörlurar. In i mina öron rinner The sound of silence med Disturbed, Du måste finnas med Helene Sjöholm och Hunger med Florence and the Machine. Det är så otippat bra. Rensar upp någonting inom mig.

Tack så mycket.

När man har haft möten som gått in i varandra hela dagen. När människor fått inspirationen att vibrera inombords. När fötterna värker efter åtta timmar på höga klackar. När smärtan sedan flyttar upp till låren under springturen. När man står i duschen och det varma vattnet rinner över huvudet medan någon annan lägger den sista handen vid middagen.

Att hälla upp det där glaset rödvin. Dra på en pyjamas. Tända ljus. Sitta vid matbordet bredvid barnet, som pluggar inför matteprov, och svara på dagens sista mail. Att känna hur hela dagen har klaffat.

Att långsamt börja släppa taget.

Häromdagen köpte jag en miniräknare till min son för sexhundrafemtio spänn. Det är så man vet att man plötsligt har väldigt stora barn. Han kom hem häromdagen och frågade om vi var öppna för att låta honom läsa nästa år i Berlin. 

Fick omedelbart hjärtknip, men hörde ändå mig själv svara att han skulle undersöka saken närmare och så skulle vi prata vidare om det då. Herregud vad jag vill säga nej, och herregud vad jag inte kommer göra det om det är vad han verkligen vill. 

Men aj, mitt hjärta. Jag har insett att jag bara kommer få ha honom hemma tre år till eller så. Sedan väntar universitet och även om det blir som han drömmer om, på KTH, så kommer han antagligen vilja hitta en studentlägenhet istället för att bo med oss. Det är bara tre år bort. Jag tror inte att varken han eller jag är redo för det.

Om att följa alla sina känslor.

Förra veckan, när det regnade hela dagarna, längtade jag efter höstiga grytor. Efter att stå och röra i en gryta och långsamt dricka mitt rödvin. Trånade efter soppor och grytor, älgskav och kantareller. Så vi lagade någonting höstigt, murrigt och mustigt varje dag.

Och nu har vi frysen full med höstiga rester. Har så många grytor i matlådor att vi inte skulle behöva laga mat alls den här veckan. Synd bara att sommaren är tillbaka och det enda jag kan tänka på är musslor och vitt vin.

För alltid augusti/september.

På måndagen kommer sommaren tillbaka. Jag har lång satinkjol och stickad tröja, kolsvarta solglasögon och rött läppstift. Jag jobbar de sista timmarna från ett café. Promenerar hem genom Vasastan, bär ett paket under ena armen, sicksackar fram på trottoarerna. 

På matbordet står rosor i orange, rött och vitt i den bruna Iittalavasen. Jag lagar en köttgryta som puttrar i flera timmar. Tänder ljus och häller upp ett glas rödvin. Har uppenbarligen höst i sinnet men njuter av de bara benen under kjolen. Av ljummen luft som strömmar in från den öppna balkongdörren, men som inte längre bär doften av riktig sommar.

Jag har sagt det förut, men det här är verkligen den bästa årstiden.

Böcker, bullar och bubbel.

Vi vaknar kvart över sex. Jag ligger bredvid min man och hör på hans andning hur han kommer upp från sömnen. Fan, vi kan inte gå upp halv sju en lördag, viskar han. Kvällen innan har han sagt att han vill plocka svamp och jag har sagt att jag vill gå på Stockholms bokhelg. Är du ivrig? frågar jag. Ärligt talat? Ja, säger han. 

Jag är på gymmet strax efter åtta. Kör bara en timme och med vikter som snarare är sköna än tunga. Kommer hem, duschar, lägger en lätt make up. Jeans och tunn långärmad tröja, kavaj och sneakers. Låter barnet styra innehållet i författarsamtalen som vi går på. 

Stannar för kaffe, smörgås och vaniljbulle. Handlar till en skaldjurssoppa. En påse dumle med tuttifruttismak får följa med hem. Vi möter min man i dörren. Han har en påse kantareller i handen. Den är fylld till bredden. 

Rensar svamp hela eftermiddagen. Dricker bubbel. Lyssnar på musik. Slår ihop den där skaldjurssoppan. Äter länge och långsamt. Rensar den sista svampen. Fotbad, ansiktsmask och manikyr, och där är vi nu. 

Mikroblogg.

Jag har någon slags helgkänsla redan när jag vaknar. Trycker på snooze när alarmet ringer, men tänker sen att jag är vaken. Går upp och hämtar kaffe, kryper tillbaka ner under täcket och skriver de här raderna. Jag ska dra på mig löparkläderna och ge mig ut i regnet, så jag trycker på spara för nu. 

Klockan är nästan tolv och jag sitter på tunnelbanan. Nästa station är Medborgarplatsen och där ska jag gå av. Jag har kostym och sidenblus. Du ser ut som maffian, sade barnet i morse. Jag gillar det. 

Femtontrettio. Mitt kundmöte med Harvey är färdigt och vi sjunker ner i en hotellbar ett kast från kunden. Beställer varsitt glas vin och sammanfattar veckan. Det är meningen att jag ska gå vidare till ett författarsamtal, men samtalet blir djupt och vi beställer ett glas till.

Klockan arton står jag hemma i mitt kök. Rör i en stekpanna och håller ett glas rödvin i handen. Min man adderar ingredienser till mitt rörande. Barnet berättar att det första matteprovet är nästa vecka. På tallrikarna hamnar en pasta med kantareller och oxfilé.

Nu ska klockan slå nitton om en minut och jag har precis sjunkit ner i soffan med resterna i mitt rödvinsglas. Jag har skrivit det sista stycket och nu, nu trycker jag på publicera.

Mycket långsam start.

Torsdag. Det är veckans första arbetsdag hemifrån och jag vill inte gå upp. Ligger kvar i sängen en timme efter alarmet ringt. Det regnar utanför sovrumsfönstret och det är så skönt under täcket. 

Går upp till sist, drar på pyjamasbyxor och en tröja. Slår upp datorn och sjunker ner innan jag ens borstat håret. Har inga möten och tänker att det får ta sina timmar att komma i kläder och ordning.

Bestämmer med barnet att ses på ett café efter skolan, han för att göra dagens läxor och jag för att avsluta dagens arbete. Tänker att det är en bra deadline för det där med kläder. 

Ljuset och livet.

Ljuset skiftar långsamt. Jag upptäcker vid tjugoett att det plötsligt är mörkt. Tänder fönsterlamporna för första gången på evigheter. Ännu känns det inte som att det gör något, som att den hemska delen av hösten är långt borta. 

Dagarna rullar fort nu. Möten avlöser varandra, listorna över saker att göra blir bara längre. Barnet verkar trivas i skolan, om man nu redan kan säga så, fem dagar in. Jag bombarderar honom med frågor varje dag. Vad gjorde ni på tekniklektionen? Är matten svår? Hur verkar idrottsläraren? Är det vettig lunch? Vem satt du bredvid? 

Herregud mamma, säger han till sist och går in på sitt rum. Det känns verkligen som höst, samtidigt som det fortfarande känns som sommar. Antar att det är någonting mittemellan. 

Håll ut.

Det regnar pengar ur oss just nu. De ringde från bilverkstaden, den trasiga fälgen är lagad och däcket är bytt. Det kalaset kostade en slant, om vi säger så. Dagen innan slutade vår ugn värma över hundrasextio grader. Några timmar senare lade dammsugaren av. Morgonen därpå gav vår Moccamaster ifrån sig mycket konstiga ljud.

Den verkar hålla ännu, kaffebryggaren. Men den kommer antagligen inte leva för alltid. Jag hoppas att den lever en stund till. En liten stund till bara.  

De små och stora sakerna.

När jag kommer hem på fredagen har våra nya badrumsmöbler kommit. Min man har vänt upp och ner på halva lägenheten. Börjat riva ut det gamla, monterat ihop det nya i vardagsrummet och fyllt alla vrår med saker från de gamla skåpen. 

Skämtar du? säger jag. Han ler ursäktande, säger att han blev ivrig. Jag suckar, böjer mig fram för en puss och byter sen om från kjol till jeans. En timme, sen vill jag ligga på soffan och inte lyfta ett finger resten av kvällen, säger jag.

På lördagen vaknar jag och går ut i köket för att hämta kaffe. Sicksackar mellan skåp och verktyg. Kikar in i det helt tomma badrummet. Känner hur tröttheten försvinner. Putsar kaklet redan innan frukost. Vi håller på hela dagen. Stöter på hinder och promenerar ut på stan för att hitta vägar runt dem, men utan att lyckas. 

Tar bussen till Bauhaus i Sickla på söndagsförmiddagen och hittar äntligen rätt. Två dygn efter att min man rivit upp kartongerna är vi klara. Ska vi gå och köpa lådor för smart förvaring till skåpen? frågar han och jag nickar. Tittar på det städade vardagsrummet, på badrummet, på honom. Känner någon slags liten lycka i allt det stora. 

Självförtroendet är det inget fel på.

Jag älskade värmen som var i juni och juli. Det hade varit fint om den fortsatte in i augusti, men samtidigt är vädret nu det bästa av alla väder. När man har ankelkorta jeans, tisha och birkenstock. En vadlång silkig kjol, stickad tröja och sneakers. 

När solglasögonen är sotigt svarta, huden över kindbenen gyllene och täckta av fräknar. När håret aldrig är så lätt att borsta blankt, men aldrig heller varit så snyggt i en slarvig knut. När det räcker med bara lite mascara, ögonbryn och rouge. När man känner sig som a million bucks bara man lägger på läppstift.

Tänker att det skulle kunna få vara så här i augusti och september, åtminstone.