Häromdagen köpte jag en miniräknare till min son för sexhundrafemtio spänn. Det är så man vet att man plötsligt har väldigt stora barn. Han kom hem häromdagen och frågade om vi var öppna för att låta honom läsa nästa år i Berlin.
Fick omedelbart hjärtknip, men hörde ändå mig själv svara att han skulle undersöka saken närmare och så skulle vi prata vidare om det då. Herregud vad jag vill säga nej, och herregud vad jag inte kommer göra det om det är vad han verkligen vill.
Men aj, mitt hjärta. Jag har insett att jag bara kommer få ha honom hemma tre år till eller så. Sedan väntar universitet och även om det blir som han drömmer om, på KTH, så kommer han antagligen vilja hitta en studentlägenhet istället för att bo med oss. Det är bara tre år bort. Jag tror inte att varken han eller jag är redo för det.
Jooooodå. Min yngste flyttade 1,5 timme bort för att han ville gå hockeygymnasium, vilket alltså innebar flytt när han var 16. Dessutom spelade han match varje helg både lördag och söndag från oktober till februari så vi fick åka dit om vi ville se honom. Det funkade jättebra. Samtidigt var det en "mjuk" flytt, för han hade ändå mängder med grejer kvar. Nu har han precis flyttat 2 timmar bort åt ett annat håll med flickvännen som ska plugga, och jobbar + spelar hockey där. Lite värre på ett sätt, nu är hans primära krets inte med mig längre. Men det vill jag ju inte heller. Man får faktiskt en annan relation, som är bättre. Man blir mindre morsa och mer en viktig person utan att behöva planera åt dem.
SvaraRaderaVad fint det låter!
Radera