I veckan trillade mitt bokmanus ner på hallgolvet. Tvåhundraåttiosex sidor. Det är tusan en bibba papper det. Tänk att jag jag skrivit dem alla. Redigeringsrunda nummer två är igång, men jag är osäker på hur mycket jag egentligen ska redigera.
På ett sätt kan man nog skriva om för alltid, det finns alltid meningar att peta i, men på ett annat sätt måste man någon gång bli klar. Och med det sagt är jag även lite bekymrad över hur lite jag vill redigera. Har absolut gjort ändringar, men kanske inte så många som jag trodde. I det stora hela känns manuset klart.
Jag har bara slutet kvar att läsa genom, sedan ska de få sista ändringarna göras i manuset. Jag har fredagen, lördagen och halva söndagen ensam, för min man har spelning och barnet packar ihop sina saker hos sin pappa inför söndagens flyttlass, så kanske blir jag klar innan det är dags att möta barnet och flyttbilen på söndag.
I mellanrummet mellan de två redigeringsrundorna, när jag väntade på det utskrivna manuset, skrev jag mitt följebrev. Nu är det verkligen bara att läsa klart, göra ändringarna och sedan skicka in. Antagligen sker det redan den här helgen. Fy fan vad läskigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar