Det allra sista av 2023.

Nyårsafton. Jag kunde inte vara mer redo att lägga 2023 bakom mig. Vill ingenting hellre än att blicka framåt. Men först ska vi göra oss en nyårsafton. Jag kommer fira att ett nytt år är här, inte så mycket året som varit. Nytt år, nya tider, ett nytt jag och så vidare.

I hallen står våra weekendväskor, min mans kostympåse och presenten till värdparet. Om ett par timmar går tåget till Norrköping, till en nyårsafton tillsammans med mina bröder och deras fruar. 

Men först väntar några timmar på hotellrummet, bara min man och jag. Vi ska korka upp en liten flaska bubbel, bada badkar och långsamt göra oss redo för en nyårsafton innan taxin hämtar oss för att ta oss hem till min bror.

Gott nytt år, fina ni. Hoppas att 2024 kommer med allt som ni någonsin önskat er.

Nyårslöftet.

Jag hade inte tänkt ha något nyårslöfte för 2024, men så läste jag hos Elsa Billgren om hennes nyårslöften och fastnade särskilt för ett: Att vara snäll. Jag ska vara snäll under 2024 (och förhoppningsvis alla år därefter). Inte för att jag har varit särskilt elak alla mina övriga år, men jag tror att alla kan vara snällare.

En ny studie visar att snälla människor är lyckligare människor. I studien fick 70 000 personer under en vecka visa konkreta prov på vänlighet. Innan och efter studien fick de svara på frågor om sitt mående och det fanns en markant ökning i resultatet efter studien.

Jag tror att det är sant, jag tror att vänlighet leder till lycka i båda ändarna. Jag tror att man blir en gladare, mer harmonisk och avslappnad människa genom att aktivt välja att vara snäll.

Jag ska vara snäll 2024.

Att göra ingenting.

Det mest spännande som hänt de senaste dagarna är att jag har flyttat min bena i håret, från sidan till mitten. Förstår ni hur mycket tid jag har till övers om jag berättar att jag spenderade en halvtimme framför spegeln med att millimeter för millimeter flytta benan.

Nu låter det som att jag är uttråkad eller som att jag skulle behöva sysselsätta mig med något vettigt, men så är det inte. Jag njuter av att göra ingenting. Jag borde göra mer av ingenting.

Den präktiga storasystern.

Jag löste klänningssituationen till nyårsafton. Det blev den präktiga storasystern till min slampiga miniklänning i silvrigt silke: en vadlång slipklänning i chokladbrunt silke. Jag kommer matcha den med tunna strumpbyxor och en stickad tröja som delvis är bar i ryggen samt har en aning ballongformade ärmar. 

Till det smycken i guld och en ganska rejäl makeup. Jag vet ännu inte vad jag ska göra med håret och inte heller vad jag ska ha på fötterna men herregud, något måste man ju ha kvar att bestämma i sista minuten.

Chokladpraliner och små silkiga silverklänningar.

Höll stenhårt i mitt mellandagslöfte och spenderade halva dagen i soffan. Läste ut Verity av Colleen Hoover i soffan, med fötterna i min mans knä och med julens sista chokladpraliner mellan oss.

Spenderade andra halvan av dagen på gymmet samt på stan. Min man köpte en ny kostym att inviga på nyårsafton, vilket påminner mig om att jag måste bläddra bland mina klänningar för att se hur jag bäst matchar hans nya mörkgröna yllekostym. 

Min ursprungsplan för nyårsafton var en silkigt silvrig miniklänning ovanpå en tunn långärmad svart tröja och svarta strumpbyxor, men det kommer se ut som att han lämnade frun hemma och tog med sig sin slampiga flickvän på hotell och så kan vi ju inte ha det. Så nu ska jag gå och hitta något vuxet och propert att ha på mig istället. Hej!

Om en god jul och en ännu godare fortsättning.

Vi fick en fin jul. Den blev precis som jag hoppades på: långsam och sävlig men aldrig tråkig. Maten var god och julklapparna de rätta. Nu är det annandagen och barnet har precis åkt till sin pappa för en veckas jullov.

Vi som är kvar här hemma har inga andra planer än att spendera halva julledigheten i sängen/soffan. Vi köpte hotellkuddar på rean igår och nu vill jag aldrig mer lämna sängen. Upptäckte dessutom precis Colleen Hoover och vill sluka alla hennes böcker.

Vill dock även alltid kunna fastna med blicken på julgranen samt ha: 1) rödvinsglaset och 2) min man, inom räckhåll och kommer därför spendera halva tiden i soffan eftersom det på torsdag levereras en ny ugn, så min man kan ta sitt brödbakande till nästa nivå.

Julledigheten sträcker sig till den andra veckan i januari, så jag räknar med att hinna äta väldigt mycket bröd. Men först: göra slut på de sista julmatsresterna och den hemmagjorda romrussinglass som finns kvar i frysen sedan gårdagens juldagsmiddag.

Nu är det jul.

Hej från kvällen den tjugotredje. Jag har precis utfört dagens sista punkt: lagt julaftonens champagne på kylning. Det är dags att ta kväll, att sjunka ner i soffan och bara vara, betrakta julgranen och fladdret från de levande ljusen, känna att det är jul.

Alla julklappar är inslagna i gamla fina papper och sidenband och väntar under granen. Julskinkan är griljerad, köttbullar, prinskorv och Janssons väntar i kylen, intill ostar och lax och sill från saluhallen. Russin är blötlagda i rom och imorgon ska jag göra livets första brödpudding. Det blir vår julaftons dessert.

Jag längtar efter grötfrukost, efter en lång promenad i knarrande snö, att komma hem till skinksmörgåsar med vår hemgjorda senap, efter äggtoddy och Kalle Anka, att poppa champagnen och duka fram ett julbord, öppna julklappar, äta choklad och spela spel.

Men hur mycket jag än längtar efter det, tycker jag att den tjugotredje är precis lika fin med sitt stök. Julmusik i bakgrunden, en lista som bockas av, varsitt vinglas i röran på matbordet på kvällen, mjöl på min mans kind efter att jag lagt handen där när han kysste mig.

Och med det, fina ni, önskar jag er en riktigt god jul. ❤️

Ensam jul och delad börda.

Vi ska fira jul hemma, bara vi tre. Min bror bjöd in till julfirande hemma hos dem, men vi tackade nej. Svarade att vi skulle vara kvar i stan över jul. I lördags sa jag sanningen, att det känns hemskt men att jag inte har energin som krävs för att hantera vår mamma.

Och min bror tittade mig i ögonen och sa att det var lugnt. Lutade sig fram över bordet, låste fast min blick och sa att han förstod till hundra procent. Att jag ska göra min egen jul, att jag är värd den. 

Att höra det från honom, den som delar den här bördan med mig, tog bort allt mitt dåliga samvete. Jag kommer låta honom vara min storebror i det här en liten stund, sedan kliver jag in, drar lasset och låter honom vila. Men för nu låter jag honom vara min storebror.

Dan före dan före dopparedan.

Barnet och jag är på mitt kontor. Han har gått på jullov och frågade om vi skulle äta lunch tillsammans. Ett erbjudande som man inte vill tacka nej till men som i kombination med en stressig dag slutade med att vi åt upp kontorets sista vörtbröd och julkorven som var kvar efter julbordet förra fredagen. Inte alls en omysig lunch.

Nu sitter han bredvid mig här i kontorslandskapet och snickrar på en presentation som ska vara färdig dagen efter jullovet och jag har precis svarat på inkorgens sista mail. Jag ska skriva ett autosvar och logga ut och sedan beger vi oss härifrån, möter upp mannen för att göra julens alla inköp och så raka vägen hem och griljera julskinka och läsa recept på brödpudding och göra oss en jul.

Gulligast i byn.

Jag tror att jag har berättat att barnet vill bli arkitekt? I sommar tar han studenten från en teknisk linje med inrikting samhällsbyggande och arkitektur och nästan varje dag nuförtiden pratar vi om olika skolor och arkitektutbildningar som han vill söka till våren.

Så det var inte helt oväntat att han skulle ta det på största allvar när vi började prata om pepparkakshus. Han sa att han skulle skissa lite i skolan och jag tänkte att han väl kommer hem med ett utrivet ark från ett block men nej, barnet gjorde en jäkla CAD-ritning. Dock över en pepparkaksstuga, för han hävdar att ett hus är över vår nivå.

I tisdags bakade jag delarna, eftersom barnet absolut ville träna och lovade att vi skulle sätta ihop det och dekorera tillsammans, men slarvade lite när jag läste ritningen. Fick således panikbaka nya gavlar på lunchen igår.

Hursomhelst. Igårkväll monterade vi ihop det hela och vindskuporna och skorstenen överlevde visserligen inte bygget men fan om det inte blev det gulligaste pepparkakshuset i stan ändå. Förlåt, pepparkaksstugan.

Trots att åren går.

Fyra julklappar flyttade från sina gömmor till under granen häromdagen när den stod färdig och klädd. Barnet flög ner på golvet och läste på varje klapp när han såg det. Igår hamnade ännu en julklapp i högen. Han såg det direkt, barnet.

Alldeles precis slog jag in två julklappar till och lade till högen och barnet var där på två sekunder, ivrigt nyfiken trots att det inte ens stod hans namn på klapparna. Det kanske är en liten sak att glädjas över, men tänk att vissa saker aldrig förändras trots att åren går.

Om en julgran och att låta julen fortsätta vara fin.

Jag lever efter mina egna råd till min mamma: hitta de små guldkornen i dagarna. Varje dag kan inte vara fin, men varje dag kan innehålla något fint. Hitta de stunderna, skapa dem, stanna upp och ta in.

(Sedan vet jag inte om hon som djupt deprimerad kan se de fina stunderna och inte heller vet jag om hon verkligen försöker eller om hon håller skenet uppe, men jag känner ett starkt behov av att säga något.)

Iallafall. Igår gick vi och köpte julgran, barnet och jag. Han prioriterade gymmet före att klä granen, men det gjorde ingenting. Det var en mysig stund för mig själv. Mjuk julmusik från högtalarna, en slatt rödvin i ett glas och chokladasken jag fick i julklapp från min VD, och så allt julgranspynt väntandes i soffan medan granen långsamt kläddes.

Det var en fin stund i en jul som inte riktigt känns. Jag har en rädsla för att julen inte längre kommer vara fin om min mamma väljer att sluta finnas, men jag tänker att jag inte får låta det förstöra julen. För min egen skull och för barnet och kanske även för henne.

Om det sista samtalet.

Min mamma är suicidal igen. Psykakuten är inkopplad men hon vägrar bli inlagd, trots att de har frågat flera gånger. Vi har gjort en plan för julen, mina bröder och jag. Vem som bjuder dem på middag på julafton, juldagen och annandagen.

Min man berättade igår att han ofta tänker på hur tacksam han är för sitt sista samtal med sin pappa. Att de pratade om allt och ingenting, båda var glada och avslappnade, det fanns ingen irritation eller stress. 

Just det har fastnat hos honom, att det var ett fint sista samtal. Jag tar det med mig. Tänker på det i alla mina samtal med mamma, att det kan vara det sista vi har. Jag vill kunna tänka tillbaka på det med värme.

Nötknäpparen.

Det var en lördag som jag sett fram emot länge igår. Jag var lite bakis efter julfesten men det gjorde inget, det var den sortens bakis som sitter i rörelserna, när de är lite långsammare, lite sävligare, men huvudet och magen är med. 

Plus att min man var mjuk och fin. Klappade snällt på mig fram till fjorton när min bror och hans fru ringde på dörren. Vi promenerade till Östermalm, med ett kort stopp på NK, och åt en sen lunch i saluhallen. 

Fortsatte till Kungliga Operan och drack bubbel i baren tills de slog upp dörrarna till Nötknäpparen. Det är fint att det har blivit vår grej, att vi i april såg en opera, nu en balett och att vår nästa upplevelse tillsammans blir en musikal. Fint som snus, faktiskt.

En mörkbrun satinklänning och sockor med glitterkant.

Så vi har julfest ikväll. På en galge i bokhyllan hänger en mörkbrun satinklänning med tunna axelband. Jag kommer bära den ovanpå en tunn långärmad tröja och svarta strumpbyxor. Ett par svarta sockor med glitterkant och så platåloafers till.

Klockan är elva och jag har exakt två timmar innan nästa möte drar igång. Jag ska kliva in i duschen, föna ut håret och lägga en makeup. Äta något snabbt till lunch så att inte bubblorna stiger direkt till huvudet. Välja smycken och kliva i strumpbyxor och tröja och sedan göra det där mötet och förhoppningsvis inte glömma att inte resa mig under tiden.

Och så till sist, när klockan slår femton, kliva i klänning och skor och kyssa min man adjö och promenera till kontoret för att göra oss en julfest.

En torsdag i december.

På skrivbordet ligger ett sånghäfte med snapsvisor. I min kalender ligger ett nyss avslutat möte med festkommittén. Vi har gjort en tipspromenad, ett musikquiz och lagt sista handen vid sånghäftet. Fnittrat en hel massa över visorna, raderat de värsta men lämnat de halvsnälla kvar. Hoppas att vi får fortsätta vara kontorets festkommitté ändå.

Imorgon har vi julfest och alldeles snart ska jag gå hem och bläddra bland mina klänningar. Paniktvätta ett par sockor som jag tror att jag kommer vilja ha. Antagligen testa olika högklackade skor och svära över isen på trottoarerna. Och måla naglarna, jag får inte glömma att måla naglarna.

Dagen i fyra stycken.

Jag vaknade en timme innan alarmet imorse. Hämtade en kopp kaffe och kröp tillbaka ner under täcket, läste internet och dröjde mig kvar i det varma och mjuka. Duschade, smorde in mig och klev i en klänning, fönade ut håret och sminkade mig.

Mötte barnet i köket och bestämde att vi ska baka pepparkakshus nästa vecka, ett pepparkakshus som han ritar och vi bygger. Tittade på klockan och insåg att det var en timme kvar till kontorets luciatåg. Torkade av badrum, dammade och dammsög.

Prick åtta stod jag i foajén och kände halsen snörpas ihop av en lucia som trädde fram i mörkret. Det var en musikklass som sjöng och nog det vackraste luciatåget jag nånsin sett. Grät absolut ner i glöggen.

Och nu är vi på arbetsdagens sista stund. Jag har precis avslutat ett möte och ska lämna mötesrummet, lämna kontoret, köpa en flaska rödpang och gå hem och göra oss varsin reuben till middag.

Om att orka lite till.

Tack för era fina ord på gårdagens blogg. För att ni sa att det är okej att inte alltid orka. Ni är fantastiska ❤. Det känns bättre idag. Dels för att mamma har fått tid hos en psykolog, dels för att jag tar er på orden och värnar om det som är mitt egna.

Imorse när jag gick till jobbet stängde jag dörren bakom en man som precis satt en deg. Löpande under dagen kom rapporter om degens jäsning och gräddning. När jag kom hem låg ett gyllene bröd på köksbänken.

Och nu alldeles precis har jag mixat ihop en egen senap med honung och brynt smör. Alla ljusen är tända och från högtalarna strömmar sävlig amerikansk folkmusik. Jag funderar på att köpa julgran imorgon, en hel vecka tidigare än vad jag hade tänkt, bara för att man kan, bara för att jag vill.  

Om att nästan inte orka.

Jag brottas med jobbiga känslor. Bakgrunden är att jag träffade min mamma i helgen. Vi firade min morfar som fyllde åttiofem och nästan alla var där. Mormor och morfar, mammas syskon och syskonbarn, släktingar från hennes barndom.

Det blev för mycket för henne, förstås. Slutade i en panikångestattack där det blev uppenbart hur nära vi är ett nytt självmordsförsök. Vi har pratat och pratat och pratat sedan dess. Jag vill få henne inlagd, men hon vägrar. Nu har vi nått en kompromiss där hon har accepterat att träffa en psykolog. Hittills har hon nekat all annan hjälp än att återuppta sin medicin.

Och jag fattar, jag fattar att det här inte handlar om mig och att jag inte borde få känna så, men jag kan inte låta bli. Jag är så trött, så dränerad, orkar nästan inte stötta längre. Jag vet att man inte får säga så - och förstå mig rätt, jag har inte sagt det här till henne - men hur ska man orka hjälpa någon som inte vill bli hjälpt?

Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill bara vara här, hemma hos mig själv, med min familj. Jag vill promenera på mina egna gator, jag vill göra mina egna dagar. Jag vill ha vårat liv, bara vårat. Och jag känner mig hemsk som känner så.

Puderrosa tofflor och julmarknad i gamla stan.

Jag arbetar hemifrån idag. Har det mycket mysigt vid matbordet, med tända ljus och hyacinter och mina puderrosa flufftofflor på fötterna. De är särskilt fina till svarta strumpbyxor, stickad klänning och läppstift.

Det var meningen att jag skulle vara ledig från tresnåret, att jag skulle möta upp mina föräldrar på Skansens julmarknad, men de behövde ställa in. Det gör ingenting, vi träffar dem imorgon på min morfars åttiofemårsfest. Det blir fint.

Jag funderar på att vara ledig dagens sista timmar ändå. Att ge mig ut i det mjuka snöfallet med en bok i öronen och en kaffe i handen. Ge mig själv ett par timmars ensam promenad. Kanske gå förbi gamla stans julmarknad, kanske sjunka ner någonstans varmt och bara vara en liten stund.

Ännu inte genomskådad.

Apropå gårdagens möte med vår svenska ledningsgrupp. Åtta personer runt ett bord som nickar åt saker som jag säger, ställer frågor och hummar instämmande åt mina svar. Lyssnar och håller med. Låter mig ansvara för saker.

Det gör mig lika förundrad varje gång. Förstår de inte att jag bara leker vuxen?

Dagarna som går, livet som pågår.

Det har varit en fullproppad mötesdag. Mitt sista möte för dagen var en presentation för våra regionchefer om något som är på gång, något vars strategi jag arbetat med under november och kommer börja verkställa nu i december för att i januari börja rekrytera till.

Jag har lämnat över nästan alla administrativa arbetsuppgifter till mitt team, arbetar nästan bara med strategier och beslut. Det är väldigt roligt, oerhört stimulerande och utvecklande. Också fint att efter så många år i samma bolag (nummer tolv runt hörnet) känna att man fortfarande kan leva upp.

Rapport från en måndag.

Mina lugna dagar är över. Nåja, jag tänker fortsätta sova till sju på morgnarna och träna på luncherna, men det innebär också att datorn behöver vara framme en timme på kvällen. Men det gör ingenting, det stör inte.

Igår var jag hemma från jobbet vid halv sex, lagade mat tillsammans med min man, åt middag med mannen och barnet och pratade om dagen och sedan gick de till gymmet och jag sjönk ner i soffan med datorn i knät och arbetade färdig dagen.

Hann för övrigt, förutom att jobba en timme, att städa köket, vika in en tvätt, putsa upp två par skor, hämta ett paket och sedan promenera tillbaka med det (ena klänningen var stickig och den andra var för grön) och plantera om en blomma. Alltsammans innan klockan slagit nio. Mycket oklart var den energin kom från.

Brödnörderi.

Vi har utvecklat en grej för att baka bröd. Jag gör filmjölkslimpor som kräver noll och ingenting, bara röra ihop en smet och skjuta in i ugnen. Testar att stoppa i olika saker i smeten: julmust, ljus sirap, mörk sirap, vörtkryddor, brödkryddor, pomerans. Bara det allra renaste av vetemjöl eller tusen olika sorter. Nötter, mandlar, torkade frukter.

Min man gör ljusa limpor som inte ska knådas, istället är det någon vikteknik där degen ska vikas, vila och vikas ungefär åtta gånger innan den till sist gräddas i en gjutjärnsgryta. Han testar sig fram för att hitta rätt förhållanden för ingredienser, vikningar och gräddtider. I helgen har han bakat tre limpor. Igårkväll kom han väldigt nära perfektion.

Första december.

November är över, december är här. Jag har låtit november vara en månad av vila, att vara hemma och pyssla och stöka, gå och lägga mig tidigt och gå upp sent, läsa böcker varje dag, bara för att sen leva upp i december.

Men nu vet jag inte om jag vill leva upp. Jag längtar till julfesten på kontoret och till nyårsafton hos min bror, men jag längtar inte efter särskilt mycket mer än så. Vill fortsätta sova länge, läsa böcker, dricka varm choklad i min soffa, ligga nerbäddad tätt intill min man under fluffiga täcken redan vid tjugotre fast det är lördag.