Två månader med medicin.

Den senaste månaden har jag gått från att känna att barnets epilepsidiagnos är det värsta som hänt oss, till att känna att det är det bästa. Inte själva epilepsin, men diagnosen. 

Sedan medicinen sattes in har jag fått ett annat barn. Ett som inte har alla de här små bortfallen i sin närvaro varje dag. Något som jag trodde var dagdrömmeri, men som visade sig vara små epileptiska anfall flera gånger om dagen.

De kartlade hans sjukdomsbild när vi precis fått diagnosen och det förändrade vårt liv. Eller medicinen förändrade vårt liv, om vi ska vara petnoga. Nu tänker jag att det var tufft innan, men jag tänkte aldrig så då. Jag hade helt enkelt ett disträ barn. En dagdrömmare.

Jag hade inte en aning om att han inte alls var så. Det var inte alls hans personlighet. Han hade bara massor av sekundlånga anfall som gjorde att han fastnade med blicken ut i luften och inte såg sin omgivning. Nu kan man föra långa samtal med honom och hela tiden ha hans uppmärksamhet. Han kan återberätta instruktioner i detalj. 

Vi hade utvecklingssamtal med hans lärare idag och inte en enda gång sades det att han måste försöka hänga med bättre på lektionerna. Du lyssnar bra och är uppmärksam hela tiden, sade läraren. Det var vår första gång någonsin. Det känns så ofantligt stort.