Det sista av maj.

Det är den sista maj. Klockan är bara lite över nio och vi har ännu inte lämnat sängen. Det här är min bästa helgkänsla. En tunn sidenkimono ovanpå en naken kropp, frasiga lakan och en kaffekopp på sängbordet. Min man ligger bredvid mig, nära och varm. Det är fortfarande tre dagar helg kvar och vi har inte en enda plan.

Det var likadant igår. Barnet åkte till sin far och vi tog oss ut, promenerade över slussen och genom södermalm tills vi inte orkade gå längre. Klev in på ett litet ställe som gav oss falafel i pitabröd, åkte hem och sov en timme på soffan. Klockan åtta stod vi i ett hav av människor framför stora scenen på gröna lund och dansade till Lenny Kravitz. Det var två fantastiska timmar. Promenerade hem och upptäckte att vi var vrålhungriga, stekte falukorv och la på macka och åt upp dem sittandes skräddare i soffan.

Nu börjar det om igen. Och imorgon är det första juni.

Ingen vanlig onsdag.

Min man fyller fyrtioett idag. Han önskade sig ingenting, bara en god middag någonstans lugnt och avslappnat. Jag hade en flaska champagne på armen när jag kom hem från jobbet och om ett par timmar har vi bord på en bengalisk restaurang. Han håller dagens sista skypemöte vid vårt matbord, barnet står i duschen och jag har tagit helg.

Det är långhelg nu, ledigt hela vägen till måndag. Jag sitter i sängen och dricker en kopp kaffe, skriver det här och har en alldeles ny bok bredvid mig. Har även en ny klänning som jag hoppas få anledning av använda i dagarna. Men först bok, middag och champagne.

Om att ha tid att drömma.

Så projektarbetet är inskickat, presenterat och godkänt. På måndag har vi den sista och avslutande föreläsningen, sedan har nitton veckor passerat. Det gör att det känns lite lugnare inombords, att hjärtat inte slår lika ilsket. Sen ett par veckor tillbaka jobbar jag inga kvällar eller helger. Plötsligt känns det som att jag har mängder av tid.

Jag promenerar till och från jobbet varje dag, spelar badminton med barnet flera kvällar i veckan och hånglar med min man. Jag har läst två böcker och alla världens bloggar. Börjat titta på Chernobyl och längtat efter mer. Bokat en natt och middag på Grythyttans gästgiveri dagen innan midsommar, för då firar vi fem år som förlovade. Nästa år har vi varit tillsammans i tio år. Vore inte det ett fint år för det där bröllopet som aldrig blev av?

Om att sova gott inatt.

Jag vaknade med fjärilar i magen i morse. Något slags pirr, som nervositet fast ändå inte riktigt. Svarta byxor och vit skjorta. En av tjejerna i min grupp säger det så bra när vi möts klockan nio. Känns det inte som skolavslutning idag? Det är precis så det känns.

När klockan slår tjugo över elva är det vår tur att redovisa vårt projektarbete. Vi har tagit ledigt på eftermiddagen, för att fira att vi är godkända eller för att dränka sorgerna efter att ha fått rest. En timme senare trillar vi jublande ut från konferensrummet, godkända.

Vi sätter oss på Orangeriets uteservering. Dricker vin och äter lunch, flyttar in när regnet kommer och beställer en runda till. Plötsligt är klockan fem och vardagen kallar. Det här gör vi snart om, söndag klockan tre? är det sista som sägs innan vi kramar varann hej då.

Äntligen.

Så kommer fredagen och det är den första kvällen på veckan där det inte finns någon plan. Jag kommer hem vid halv fem och faller baklänges ner i soffan. Har en kopp kaffe i handen och läser gratistidningen som kom flera dagar tidigare.

Min man slänger ihop en sallad av de grönsaker som finns i lådan i kylskåpet och tre kycklingfiléer som han hittar längst in i frysen. Min son är i badhuset med en kompis, han skickar ett sms när vi bestämt att vi ska äta. Sorry men jag är sen.

Han äter senare, när vi har trillat tillbaka ner i soffan igen. Min man går till gymmet och jag frågar barnet om han vill gå och spela badminton. Vi har spelat säkert tio gånger de senaste veckorna och det slutar inte vara roligt.

Nu är alla hemma igen, spridda runtom i lägenheten. En läser bok, en annan surfar och den tredje skriver det här. Jag har ett glas rödpang och en liten skål chips, de smakar av parmesan och dill, och en hel helg framför mig.

Konst och daimstrutar.

Himlen är mörk när jag kliver ut på trottoaren och börjar promenera mot jobbet. Någon timme senare öser regnet ner. Jag sitter vid mitt skrivbord och lyssnar på hur miljoner regndroppar slår mot fönstret. När jag går hem sicksackar jag mellan vattenpölarna.

Vi äter varsin smörgås stående vid diskbänken, kammar till oss och och strax efter arton är vi ute igen. Solen har börjat spricka genom det tunga molntäcket. Vi går på konstvernissage, min svägerska är en av de som ställer ut. Någon placerar ett glas rödvin i min hand.

Efteråt skiner solen från en klarblå himmel. Den står lågt, men vi promenerar från Skeppsholmen och det finns inga byggnader som skymmer oss. Köper varsin daimstrut och vandrar genom Östermalm och in i Vasastan. När vi svänger in på vår gata rundar solen hustaken och vi försvinner in i vårt port.

Om två hörapparater och nitton franskaglosor.

Jag står i köket och fyller diskmaskinen med kvällens sista glas. Tittar på klockan, den är tjugotre minuter efter hans läggtid. Ropar och frågar hur det går med franskan. Han sitter vid sitt skrivbord och skriver glosorna, ord efter ord. Une journée ensoleillée, en solig dag. Une belle excursion, en trevlig utflykt.

Jag tittar ner på mina fötter. Jag har jeans och skjorta men inga strumpor. De behövs inte längre. I mina öron sitter två små hörapparater. De är väldigt små, syns nästan inte ens om jag har håret uppsatt. Första timmen tänker jag bara på hur burkigt allting låter, andra timmen inser jag hur mycket jag hör, tredje timmen känns de knappt i öronen.

Jag ställer mig i dörröppningen in till hans rum, lutar axeln mot dörrposten. Han räcker mig franskaboken och jag säger meningarna på svenska och han upprepar dem på franska. Bra, säger jag och slår ihop läxboken. Bonne nuit, säger han.

Om en blåsa på tummen.

Jag säger till Vera att jag måste röra mig hemåt, att vi har gårdsstädning. Ska ni båda gå på det? säger hon. Jag gör typ aldrig det, Steffe går på alla såna grejer och jag tänker att det är en per enhet som räknas. Jag fnissar ner i kaffekoppen, säger att jag har blivit en sån som tycker att det är lite mysigt med gårdsstädningar.

Några timmar senare står jag med ett vinglas runt det stora bordet på vår gemensamma uteplats. Jag har en blåsa på insidan av tummen efter att ha sopat upp all grus från vår innergård. Värmen från grillen studsar mellan oss, gör att det inte känns särskilt kallt trots att solen har gått ner och ingen har någon jacka på sig.

Lite senare går jag in i vår lägenhet. Vid matbordet sitter min man. Han lämnade städningen efter bara en timme, hade någon sorts arbetsrelaterad kris som han var tvungen att ta tag i. Han sitter där och jobbar och jag har druckit vin och skrattat tillsammans med våra grannar och en elak tanke flyger genom mitt huvud: fy fan vilken tråkig typ. 

Fast det är inte rättvist, för det har inte ens gått en vecka sedan jag bestämde mig för att sluta arbeta övertid och han är ju ingen tråkig typ, det är bara det att det ställs höga krav på honom. Jag är glad att jag inte satt där bredvid honom och jobbade ikväll.

Godnatt.

Det är sen måndagskväll och jag är den enda som är vaken. Det räknas nog som natt, men jag tror inte att jag kommer kunna somna. Eller så är det ett sånt tillfälle när man tror att det kommer vara en fysisk omöjlighet att sluta ögonlocken och sen sover man plötsligt.

Det hade varit fint. Imorgon ska jag sitta med min projektgrupp hela dagen, det är näst sista dagen innan inlämning och vi har ingen tid att söla bort. Sen kommer kvällen och då har vi gårdsstädning i föreningen, korvar att grilla och en rödvinsbox att dela.

Jag ska försöka blunda nu. Jag hoppas att ni redan gör det, att ni sover gott medan de här trötta orden hittar ut i natten.

Om att göra tillräckligt och sitt bästa.

Klockan är 15:42 och nu är det helg. Företaget som jag jobbar för stänger halv fyra på fredagar och eftersom jag har bestämt mig för att de inte ska få någon mer obetald övertid så stängdes min dator av prick 15:31. Egentligen är jag inte klar med dagen, men det får vänta.

Min man dricker öl med några kollegor och min son ska ta kvällsbussen till sin pappa i Gävle. Vi ska gå förbi någon uteservering och äta en väldigt enkel middag, han och jag, sen ska jag följa honom till bussen och ta en lång promenad och släppa alla tankar. Jag vill ha helg och lugn i mitt huvud. Inte tänka på elände, inte känna så här.

Jag ska verkligen göra mitt bästa för att släppa taget nu.

Tack för att ni rasar med mig.

Det har varit en konstig dag. Jag sov ingenting inatt. Låg och vände och vred och hade så många olika samtal i huvudet. Som jag har skällt inatt, i min hjärna har jag rasat. Samtidigt var jag så trött och ögonen var söndergråtna och gjorde ont, så det fanns inget alternativ till att ligga kvar där med slutna ögonlock och en storm inombords.

Men samtidigt som jag är skitförbannad så känns det okej. Jag har fnissat åt en podd och legat dubbelvikt av skratt när mina kollegor försökt muntra upp mig. Verkligen njutit när vi satt ute på lunchen och solen bredde ut sig över oss. Och så har jag känt något slags pirr över att hitta något nytt. Något annat, något som utmanar mig. Som att det är något jag verkligen vill, och inte bara för att jag vill fly.

Det som skaver allra mest är att jag alltid har haft en bra relation med min chef. Lite knepig ibland, men nästan alltid bra. Det finns de som har sagt både det ena och andra om honom, men jag har alltid försvarat honom. Jag vet inte om jag hade fel hela tiden eller om något har förändrats. Jag vet bara att vi antagligen aldrig mer kommer ha en riktig konversation, och det gör lite ont.

Om att vara bättre än de förtjänar.

Så jag föll jävligt hårt idag. Jag har ju känt ett tag att det kanske är dags att byta jobb, men nu vet jag det med säkerhet. För vi fick information om en organisationsförändring idag.

Jag har jobbat som projektledare i fyra år. Under de fyra åren har jag varit den enda projektledaren hos oss. Idag presenterades en grupp med två projektledare och två administratörer. Den andra projektledaren som har tillsatts kommer från sälj, har aldrig någonsin arbetat i ett projekt och har ingen kompetens eller erfarenhet från det.

De gör honom till teamledare. Han ska planera mitt arbete och mina projekt. Jag är den som har arbetat längst, den enda som har kompetens och erfarenhet, men jag har skyfflats undan. Jag är så jävla arg och ledsen och besviken. Och redo att lämna.

Så jag har uppdaterat mitt CV och skrivit om mitt personliga brev och sökt två jobb. Jag inser att det kan ta tid, men nu har jag bestämt mig. Det är dags. Så om någon behöver en jävligt grym projektledare så är jag din.

Om stämmor, revisorer och mail.

Tisdag. Vi kommer hem från jobbet och hinner bara koka ägg och äta på grovt bröd med avokado, sen måste vi springa iväg på årsstämma i föreningen. Sitter där och lyssnar på när vår pensionerade internrevisor drar revisorernas berättelse i hundra år. Röstar om egentligen ingenting och jag tänker att det är en timme som jag aldrig kommer få tillbaka.

Slänger mig i soffan efteråt och det är första kvällen på flera veckor där jag inte öppnar arbetsdatorn. Skummar mailen i telefonen, men det finns inget som absolut måste besvaras. Imorgon är det dags för projektarbete igen. Varannan dag viks åt arbete, varannan dag åt projektarbete. Om nio dagar ska det vara inne, om tretton dagar ska det presenteras. En del av mig tänker helvete vad skönt, men en annan del kommer verkligen sakna det.

Fyra dagar i åtta glimtar.

Det är fredag och jag sitter på tunnelbanan. Jag har andan i halsen för jag har exakt en timme och sju minuter att ta mig till andra sidan av staden för att köpa ett badmintonracket och sedan hem och koppla upp mig till ett skypemöte. Det är jag som håller i mötet och det finns verkligen ingen chans att smita in obemärkt ett par minuter för sent.

Klockan är tjugotre och det är fortfarande fredag. Köket är varmt av ugnen som har varit igång i flera timmar. Vi har bakat kanelbullar, kanellängder, kolasnittar och hallongrottor. Fast hallongrottorna glömde jag bort i ugnen. Jag har köpt ett racket, haft det där mötet och sprungit genom fyra butiker för att köpa de sista födelsedagspresenterna. Och snäst åt min man för att han inte är lika stressad som jag.

Lördag. Alarmet ringer klockan sju. Jag hör mitt barn börja stöka ute i köket. När klockan är halv nio tar vi varsin papperskasse, han med gamla leksaker och jag med kanelbullar, och promenerar till Kungsholms torg. Hans klass ska ha loppis och jag har första föräldrapasset, det när loppisen ska göras i ordning. En annan mamma tar bokbordet, jag tar fikabordet och en pappa fixar kaffekokningen. Vid tio är loppisen igång och alla är där.

När klockan slår tolv köper jag en kaffe av mitt barn och vinkar hej då till loppisen. Möter min man och köper ännu en födelsedagspresent, den här gången till någon annan. Promenerar hem, slår in alla presenter och bakar en ny sats hallongrottor. Tvättar kalaskläder och dammsuger golv, stryker och duschar och fejar.

Det är lördag kväll och vi sitter runt ett bord på en liten restaurang. Det är bara vi tre. Vi tjuvstartar barnets fjortonde födelsedag. Vi har beställt in flera förrätter som vi delar på. Jag äter en nudelsoppa som är så het att läpparna svider. Vi går och plockar godis och sen till Biograf Saga. Sitter ner tre timmar i en biofåtölj och det är så obeskrivligt skönt. När klockan är halv tolv promenerar vi hemåt, hinner säga grattis på födelsedag innan vi säger godnatt.

Så blir det söndag och jag har varit mamma i fjorton år. Smyger upp och gräddar en pannkaksfrukost så som han vill ha den, i en hög på tallriken med färska bär och skivad banan, lönnsirap och pudrad florsocker. På toppen sätter jag ett ljus och han skrattar när han ser det. Han öppnar sina presenter och går mannekäng för oss, swoshar med sitt nya racket i luften och säger att han nog kommer skjuta riktigt hårda bollar med det.

Söndag eftermiddag och vi har åkt till den lilla staden. Min brors son fyller några dagar före barnet och frågade om vi kunde ha kalas tillsammans hemma hos dem. Så jag bakade bullar och kakor och han gjorde tårtor. Vi stannar till hos svärmor på vägen hem, får köttbullar och potatismos till middag och så blåbärspaj till efterrätt. När vi kommer hem sätter vi oss i soffan, nästan på rad, och bara sitter. Lyssnar på tystnaden och orkar absolut inte någonting alls.

Och nu är det måndag och snart har även den passerat. Jag sitter i träningstights och en tunnstickad tröja i soffan. Äter en näve nötter och skriver det här, fast jag egentligen borde gå och duscha och sova. Vi har varit på en skolgård runt hörnet, barnet och jag, och spelat badminton. Det var roligt, men efter en timme såg jag jättemånga bollar i luften. Jag antar att jag borde träna lite mer. Nåväl. Godnatt nu.

Det är en dag imorgon också.

Så kommer torsdagen och blir ett litet andningshål. Inga möten, inga saker som måste vara klara, inga projektarbeten, inga besvärliga beställare. Jag jobbar i lugn och ro, äter en kanelbulle vid tre och går hem klockan fem. Sedan öppnar jag inte datorn något mer.

Vattnar våra växter, men en håller verkligen på att dö och jag tror att jag vattnar i onödan. Orkar inte laga mat så vi äter frukost igen. Googlar recept på vetelängder, kolasnitt och hallongrottor, för imorgon kväll ska det bakas.

Och i sovrummet ligger fyra par skor utspridda. Jag har inventerat mina sommarskor och inte orkat plocka bort. I hallen står kartonger som behöver kastas, men jag orkar inte.

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Jag står i duschen och kan inte gråta. Vattnet strilar över huvudet, ner över kroppen, men tårarna stannar kvar bakom ögonlocken. De trycker på och gör ont och jag vill så gärna att de ska rinna över. Jag är så trött, så trött. Har pressat mig själv och min projektgrupp mot en deadline som var igår, men vi fick inte accept på projektet.

Nu har vi en lång lista med saker att korrigera och så lite tid att göra det på. Samtidigt gör vi projektarbete i utbildningen som jag går och vi förväntas lägga hundra procent av vår arbetstid på det. Jag vet inte när jag ska kunna andas igen. Kanske i juni.

Och imorgon ska jag träffa en läkare för att börja prova ut hörapparat.

Eventuellt miljonär.

Vi fick en trisslott av min svärmor i påskas. Skrapade och vann sextio kronor, lämnade in och fick två nya lotter. De har legat på vår köksbänk sen dess. Min son tittar på dem varje dag, säger men åh, kan vi skrapa nån gång eller? Ännu har jag inte sagt ja, jag bara skakar på huvudet och ler åt honom.

För tänk om det ligger tio miljoner på vår köksbänk. Det är ju väldigt osannolikt, det är väl därför jag inte vill skrapa lotterna riktigt än. För antagligen är det nitlotter och den tanken är ju inte alls lika svindlande som att jag har tio miljoner på köksbänken. Jag vill dra ut på känslan, gosa in mig i tanken på alla mina miljoner som jag inte har.

Drömmer.

Vi pratade om sommaren igår. Skapade målbilder om när vi är på vårt lantställe i Finland. Han sitter på altanen med en cigarr och en whisky, löser ett sudoku med papper och penna. Det är kväll och vi har badat hela dagen, spelat badminton med barnet och läst på bryggan och flutit runt på madrasser i vattnet. Tänt bastun och sen grillen, ätit långsamt och länge och avslutat med blåbärspaj och vaniljglass. Druckit ett glas rosé och känt livet i oss.

Den där kvällströttheten som kommer av sol och skog och luft. Som jag längtar efter den. Längtar efter juli och ledighet och sommar. Det är tillräckligt nära för att man ska våga börja drömma om det. Fy fan vad fint.

Trevlig helg osv.

Jag vaknar till en fredag. Är så trött och ryggen gör ont. Jag säger att jag måste börja träna, han säger att vi kanske borde köpa en ny säng och det låter så mycket skönare än att träna. Går till Mellqvist och äter frukost med min projektgrupp. Jag dricker fyra koppar kaffe under två timmar och är alldeles fladdrig när jag kommer hem.

Det är meningen att jag ska ägna de närmsta timmarna till att skriva klart en hemtenta, men det spritter för mycket i kroppen och jag måste göra av med koffeinet på att nypa av vissna blommor i balkonglådorna, tömma och fylla diskmaskinen och gå ett varv med dammsugaren och torka av badrummen.

Koffeinchocken har klingat av och jag sitter skräddare i soffan. Har datorn på en kudde i knät. Det är alldeles tyst här hemma, det enda som hörs är mina fingrar mot tangenterna. Det är ett behagligt läte, låter som regn. Jag ska öppna det där dokumentet nu och slå upp skolböckerna. När det är klart väntar dagens arbetsskörd.

Det kommer att bli en lång fredag, men det gör inte så mycket. Om några timmar är det helg och om ingenting dumt händer så behöver jag inte jobba alls i helgen. Jag håller minutiöst fast vid min tidsplan och ta i trä, men den ser tusan ut att hålla. Ursäkt franskan.

En annan första maj.

Måndag, tisdag, onsdag. När jag promenerar hem från föreläsningen på måndagskvällen värker armarna under tyngden av de tjocka böckerna som vi behöver till vårt projektarbete och fotsulorna domnar mot de höga klackarna.

På tisdagen står jag vid skrivbordet på kontoret, tänker att jag kanske somnar om jag sitter ner. Jag sparkar av mig klackarna och står i strumpbyxorna, för fötterna har inte slutat värka. Vid tre är kontoret tomt och jag tar min dator och går hem och jobbar vidare. Stänger ner vid nio och dricker ett glas rosé och somnar i soffan med fötterna i min mans knä.

Så blir det onsdag och jag sover till tio. Min man åker till sin syster och hjälper henne måla en vägg, min son sätter sig med franskaläxa och matteplugg och jag hamnar i soffan med min dator. Skriver en presentation och jobbar klart två dokument. Jag förhör franskan och förklarar ett mattetal, steker pannkakor till lunch och jobbar lite mer.

Nu är klockan snart fyra och jag tror att jag har jobbat klart för idag. Jag har fortfarande pyjamas på mig, har ännu inte kammat håret. Utanför våra fönster har himlen blivit mörk och tung. Jag hoppas att det kommer regn, att det ska vräka ner. Jag vill krypa ner under filten i soffan, fortsätta vara rufsig i håret och inte göra någonting alls.