Den dyker upp i det nedre högra hörnet av min skärm. Det är en kalenderinbjudan. Middag hos mig 29 januari. Min första tanke är att avböja. Inte för att jag inte vill äta middag med mina närmaste kollegor, utan för att det är just den tjugonionde januari.
Det datumet är reserverat för en födelsedag. Förutom att det ju inte alls är det, för det är ett barn som aldrig föddes. Kanske hade den tjugonionde januari aldrig blivit ett viktigt datum alls, för även om det var då som vårt barn var beräknad att komma så kunde det ju ha blivit närsomhelst under både januari och februari.
Men det är det enda datumet som jag har att hålla fast vid. Eftersom vi aldrig fick barnet, eftersom vi aldrig fick den riktiga födelsedagen. Så jag håller fast vid den tjugonionde januari, vill att datumet ska göra ont. För vet ni, det gör inte särskilt ont längre. Vår familj är perfekt som den är. Ändå vill jag att vår förlust ska kännas. Jag vill att det ska göra ont.
Men så tänker jag på tisdag nästa vecka. Funderar på hur jag vill att dagen ska se ut, tänker att jag inte vill gå hem och lägga mig ner och gråta. Tänker att jag kanske inte ens skulle kunna gråta, det är inte den sortens smärta. Så jag accepterar middagsinbjudan.
Tänker att jag kan gå hem till min kollega, äta lite mat och dricka ett glas rödvin. Jag kan skratta och vara en del av middagskonversationen. Jag kan vara glad, jag kan till och med vara lycklig, och ändå sörja barnet som vi aldrig fick.
Oj.. Jag förstår vad du menar med att du vill att det ska göra ont. Hur långt hann graviditeten gå? Jag bara undrar.. svara bara om du vill.
SvaraRaderaTill vecka nio. Vi försökte i flera år innan vi lyckades, och då hade vi gett upp och accepterat att det inte skulle bli något barn för oss. Det är därför vi inte försöker igen. Jag vet inte vad som var värst, att det aldrig tog eller att det slutade som det gjorde.
RaderaJag förstår att det måste vara en stor sorg, eller åtminstone att det har varit det. Åren går ju och som du skriver känns årsdagar mindre och mindre till slut. Så himla tråkigt och ledsamt att det blev så här för er! Jag fattar om det tog musten ur er och att ni slutade försöka sedan. Det som ändå glädjer mig är att ni verkar ha det så bra och mysigt ihop, för att inte säga romantiskt - utifrån det jag läser här i alla fall. :)
SvaraRaderaJa men det har vi, vi lever ett väldigt fint liv ändå. Tack för din omtanke. ❤️
Radera