Det väller en trötthet över mig. Nej, jag omformulerar, en människa fyller mig med trötthet. Vi sitter i ett möte och jag känner hur jag inte orkar skratta åt ännu ett av hans skämt, inte orkar låtsas bli imponerad av hans påhittade skryt. Skämten är alltid gamla, skrytet aldrig sant.
Så när nästa skämt kommer är jag tyst. Jag känner hans blick på mitt ansikte, men jag tänker att jag fan inte ens ska le. Och när han sen berättar om någonting som jag är ganska säker på aldrig har hänt, då sitter jag tyst. Tänker att jag vägrar stämma in i kören av oj är det sant och wow, så imponerande. Jag orkar fan inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar