Om en tidig onsdagskväll.

Det kommer ett textmeddelande under eftermiddagen. Det är från min son. Vi tänkte gå och bowla efter skolan, är det okej? Jag svarar att det går bra. Det går en liten stund. Kan vi gå till McDonalds efteråt? Jag textar min man att jag har gett barnet okej att äta på McDonalds med sina kompisar och att det blir havregrynsgröt till middag för oss.

Vi ska inte ta en bit mat på vägen hem, bara du och jag då? skriver han och det låter ju bättre än havregrynsgröt. Vi bestämmer att ses i gamla stan klockan sex. Jag blir lite tidig, så jag hoppar av tunnelbanan några stationer för tidigt och promenerar längs Hornsgatan. Det faller stora snöflingor ner på trottoarerna.

Jag kliver in på restaurangen tio minuter för tidigt, blir visad till vårt bord och beställer ett glas rött. Sitter och tittar ut genom det stora fönstret, snurrar på vinglaset. Så ser jag honom på trottoaren utanför, han vinkar och ler när han stiger in på restaurangen, tittar på hovmästaren och pekar på mig. Hänger av sig rocken och ställer sin datorväska på stolen bredvid, böjer sig ner för att ge mig en puss, tar en klunk av mitt vin.

Bristerna och behoven.

Jag ligger så många timmar efter med sömnen. Låg och läste till alldeles för sent i måndags och sen var jag så uppjagad över hur otäck boken var att jag inte kunde somna. Och igår var jag hemma vid elva och uppe i varv och låg med stora ögon och tittade ut i mörkret.

Vaknade vid fyrasnåret av en jävel till mardröm, kurrade ihop mig till en liten boll mot min mans rygg och försökte tänka ofarliga tankar en stund, somnade om och gled raka vägen in i mardrömmen igen. Så hemsk natt. Hemska nätter.

Jag har längtat hem hela dagen. Längtat efter att få kliva i pyjamasen och krypa upp i soffan, dricka te och titta på något snällt på netflix och somna vid tio. Jag behöver det, kräver det.

Ett snabbt hej bara.

Jag är hemma och vänder. Har dragit en borste genom håret och bättrat på sminket. Om några minuter ska jag bege mig hem till min kollega. Vi ska laga mat tillsammans, alla ska göra varsin rätt. Det ryktas om råraka med löjrom till förrätt och ugnsgratinerade rotsaker och en fin köttbit till varmrätt, bubbel till det första och rödpang till det andra.

Efterrätten ligger på mitt ansvar. Jag är inte alls lika skrytig, så det kommer bli vaniljglass i varm äppelcider toppad med kolasås. Lite festligt, väldigt enkelt och lätt att fixa inför publik. Har såna matlagningskomplex alltså. Nej, nu är jag sen. Hej!

Oxkänslan.

Det sägs att det här är oxmånaderna. Jag vet inte varför man säger så, är det för att vi sliter som oxar? För att vi inte har råd att äta oxfilé? Jag har förstått att det har med en skral kassa att göra, men jag har inte förstått varför det skulle heta oxmånad.

Hursomhelst så känns det väldigt mycket som oxmånad just nu. Tidigare ikväll var jag på styrelsemöte i föreningen, imorgon ska jag äta middag med några kollegor och på onsdag ska min man på after work. Inte så mycket oxmånad om man tänker på oxfilén, märker jag nu. Kanske inte är så himla kämpiga saker heller, när jag tänker efter.

Men det känns som en oxmånad.

Om det som började med en bokhylla.

Tidigare idag strök jag på den sista färgen i vår nya platsbyggda bokhylla i sovrummet. Bakom mig står min man lutad mot dörrposten. Borde vi måla om sovrummet, kanske i mörkblått? säger han och jag blänger på honom över axeln, för jag målar in bokhyllan i samma färg som sovrummet. Det är en mjukt grå nyans.

Tankarna vandrar iväg när jag står där framför bokhyllan. Jag tänker på min kollega, där inget får komma in om det inte är från Newport. Jag kan inte bestämma mig för om det är skitsnyggt eller dötråkigt. Oavsett så är det inte vi. Vi har aldrig lyckats hålla oss till en stil.

Vi bor i en lägenhet som är från slutet på artonhundratalet och som har bevarade lister, dörrar och fönsterspeglar, fortfarande samma trägolv och takhöjden kvar. Vi har köpt en väldigt enkel och avskalad kristallkrona som en liten hyllning till lägenheten, men annars har vi ingenting som är tidstypiskt.

Sen vi flyttade hit har vi sakta börjat sälja de saker som inte längre är vi. Byter ut det mot enkla, klassiska favoriter från genom åren. Sånt som passar oss och som passar varandra. Men någon egentlig, definierad stil har vi inte. Det är en salig blandning. Och jag vet inte varför, men plötsligt fick jag lite komplex för det.

Om hur den tjugonionde januari kommer kännas.

Den dyker upp i det nedre högra hörnet av min skärm. Det är en kalenderinbjudan. Middag hos mig 29 januari. Min första tanke är att avböja. Inte för att jag inte vill äta middag med mina närmaste kollegor, utan för att det är just den tjugonionde januari.

Det datumet är reserverat för en födelsedag. Förutom att det ju inte alls är det, för det är ett barn som aldrig föddes. Kanske hade den tjugonionde januari aldrig blivit ett viktigt datum alls, för även om det var då som vårt barn var beräknad att komma så kunde det ju ha blivit närsomhelst under både januari och februari.

Men det är det enda datumet som jag har att hålla fast vid. Eftersom vi aldrig fick barnet, eftersom vi aldrig fick den riktiga födelsedagen. Så jag håller fast vid den tjugonionde januari, vill att datumet ska göra ont. För vet ni, det gör inte särskilt ont längre. Vår familj är perfekt som den är. Ändå vill jag att vår förlust ska kännas. Jag vill att det ska göra ont.

Men så tänker jag på tisdag nästa vecka. Funderar på hur jag vill att dagen ska se ut, tänker att jag inte vill gå hem och lägga mig ner och gråta. Tänker att jag kanske inte ens skulle kunna gråta, det är inte den sortens smärta. Så jag accepterar middagsinbjudan.

Tänker att jag kan gå hem till min kollega, äta lite mat och dricka ett glas rödvin. Jag kan skratta och vara en del av middagskonversationen. Jag kan vara glad, jag kan till och med vara lycklig, och ändå sörja barnet som vi aldrig fick.

Jävla människor.

Det väller en trötthet över mig. Nej, jag omformulerar, en människa fyller mig med trötthet. Vi sitter i ett möte och jag känner hur jag inte orkar skratta åt ännu ett av hans skämt, inte orkar låtsas bli imponerad av hans påhittade skryt. Skämten är alltid gamla, skrytet aldrig sant.

Så när nästa skämt kommer är jag tyst. Jag känner hans blick på mitt ansikte, men jag tänker att jag fan inte ens ska le. Och när han sen berättar om någonting som jag är ganska säker på aldrig har hänt, då sitter jag tyst. Tänker att jag vägrar stämma in i kören av oj är det sant och wow, så imponerande. Jag orkar fan inte.

Onsdagstankar.

Så jag köper en klänning. Jag bläddrar bland bilderna och den känns så rätt. Det tar nästan ett dygn innan jag kommer på att jag har köpt klänningen som Vivian bär när hon är på hästpolo med Edward. Jag tänker tunna svarta strumpbyxor, svarta stövlar och något stickat till.

Annars då? Jag har just lagat en köttfärssås till imorgon. Det var mysigt, konstigt nog. Bra musik i bakgrunden och ett glas vin i handen. Ingen stress, ingen hunger. Kanske är det alltid så man ska laga mat. Bröt loss ett par bitar mörk choklad, stoppade en bit i munnen och en bit i grytan. Det var både en rimlig fördelning och ett rent njuteri.

Om klänningar och olikheter.

Jag ligger på soffan. Bläddrar bland klänningar på internet, för på hallgolvet låg idag en dopinbjudan. De har fyra barn var nu, mina bröder. Bor i samma lilla by bara några hundra meter från varandra. De tycker att jag prioriterar så konstigt i mitt liv, kan inte förstå varför jag inte vill ha fyra barn och bo på landet och herregud varför måste du tro att du är något?

Så jag ligger på soffan sent en tisdagskväll, fast jag egentligen borde tömma diskmaskinen, borde dammsuga upp alla små stenar i hallen, borde stryka morgondagens klänning, borde gå och lägga mig. Istället letar jag efter en klänning som ska visa att jag är något. Bara för att det låg ett litet, vitt kuvert på marmorgolvet innanför dörren idag.

Dåligt föräldraskap.

Vi började ju titta på Riverdale förra veckan, barnet och jag. Han gav upp redan efter ett par avsnitt men jag har kämpat på. Jag är snart klar med den första säsongen, men jag tror att jag ska stanna där sen. Det är för mycket teen för mig, för lite att relatera till.

Det som jag däremot har reflekterat över under varje avsnitt är hur dåligt föräldraskap det är? Bara Dylan, förlåt Fred heter han ju i den här serien, är vettig. Alla andra luras och ljuger och manipulerar sina barn. Det är ju galet? Fast det är ju fint att jag känner mig som en topnotch förälder bara genom att inte vara en Riverdale-morsa.

Saker under en helg.

Så blev det fredag, lördag, söndag. Vi tvättar hundra maskiner tvätt, dammsuger tusen små stenar från hallgolvet flera gånger om dagen, spacklar, slipar och målar en bokhylla. Om och om igen spacklas, slipas, målas den. Vi tjatar på barnet om att plugga till nästa veckas prov. Lagar laxtacos. Bokar bord för söndagsmiddag på restaurang.

Tävlar om vem som först kan komma upp i hundra armhävningar under lördagen, tävlar om vem som först kan komma upp i hundra situps på söndagen. Min man vinner inom en timme båda dagarna. Jag har nittio situps kvar.

Det här är ingen film.

Jag vaknar av att han sitter på min sängkant. Han ler, men säger ingenting, bara tittar på mig. Hans hand ligger mot min höft. Jag kan fortfarande känna tyngden av den där. Sen vaknar jag. Det var bara en dröm, han är inte här.

På en sekund blir jag isande rädd, för i filmerna är det ett avsked. I min mobil finns ett sms från natten, ett som säger att det kan vara för mycket snö för att de ska kunna landa. Jag läser på alla nyhetssajter, men ingenstans står det något om störtade flyg. Det var bara en dröm.

Idag kommer han hem.

Dramaqueen.

Sextonde januari. Någon säger hej, god morgon, hur är det? Himlen är grå och tung därute. Mitt humör befinner sig på samma plats som himlen. Det är januari, svarar jag. Jag tror att det verkligen är det som är felet, att det är januari. Att det är orsaken till att jag känner mig trött och glåmig och ledsen. Att ingenting känns roligt.

Jag är så påverkad av vädret. Det är inte mörkret som är det värsta för mig. Mörker kan man göra något mysigt av. Det är gråheten som förstör mig. Gör mig trist och matt och nere. Jag hatar den här intensiva gråheten som är just nu. Allt är grått, himlen, träden, luften, husen. Allra gråast är jag.

Behöver sömn, behöver min man.

Jag kan inte sova på nätterna. Jag vet att det är fånigt, men det är så svårt att somna när det är tomt på hans sida av sängen. Kanske för att han aldrig ligger på sin egen sida, kanske för att han alltid är så nära när vi sover. Har en arm krokad runt mig, ett ben över mina ben.

Sängen känns kilometerbred utan honom i den. Lägenheten känns märkligt stor när han inte är här. Jag har legat och vänt och vridit i sängen i två nätter nu. Jag vet att jag har en tredje natt framför mig. Det spelar ingen roll att jag är trött, att jag läser ögonen grusiga innan jag släcker sängbordslampan, det hjälper ändå inte. Jag sover fortfarande inte.

Prinsessor, glosor och pannkakor.

Måndag. Jag är den första att tassa upp över våra kalla trägolv. Slår på kaffebryggaren, nyper barnet i stortån och säger upp och hoppa törnrosa. Han muttrar att han är mer som Askungen. Jag möter bort arbetsdagen, börjar förbereda för ett nytt projekt. Ser till att komma hem innan eftermiddagen blir för sen.

Vi sitter länge vid matbordet, pratar om skolan och vännerna och lärarna. Sen böjer han sig över matteboken, sen franskaglosorna och till sist historieboken. Till slut säger jag att det räcker, att han måste vila hjärnan också. Vi tittar på det första avsnittet av Riverdale, fastnar och tittar på det andra avsnittet också. Han säger god natt och kryper i säng, och jag lovar pannkakor till middag imorgon.

Söndag kontra måndag.

Så går en söndag där jag inte gör någonting alls. Det är obeskrivligt skönt. Jag sitter i ett hörn i soffan, tittar på tre filmer efter varandra. De är alla romantiska. Jag plockar in leveransen med matvaror som lämnas utanför vår dörr. Det är höjden av vettiga saker som sker.

Tänker att jag borde gå och simma, men nä. Tänker att jag borde gå en långpromenad, men nä. Startar nästa film istället. Så kommer barnet hem och vi går och köper semlor. Jag förhör honom på antikens Grekland. Han kryper i säng och jag tänker att jag borde göra likadant.

Imorgon börjar allt om igen. Klänning och klackar, läppstift och möten. Saker som ska göras, viktiga saker, hela dagen. Det blir inga filmer imorgon. Men kanske blir det ett badhus och några simlängder, och grönsaker till alla måltider och verkligen inget godis till lunch.

Om ett sista dygn.

Jag vaknar av hans händer mot min hud, hans andetag mot min nacke. Jag vaknar långsamt. När vi drar upp rullgardinen träffar solen huset på andra sidan innergården. Jag ligger kvar i sängen. Min bleka hud utgör en så skarp kontrast mot det djupsvarta silkiga nattlinnet, skapar ännu större kontrast till de dimblå lakanen.

Han står vid fotänden, plockar fram kläder ur sin garderob, sätter samman plagg som ska bilda en enhet under de närmsta dagarna. Om mindre än ett dygn kommer han vara på väg till Shanghai.

Irritationen rann av mig igår. Vi bestämde oss för att låta bokhyllan vänta tills han är hemma igen. Städade bort alla verktyg, torkade bort varje uns av dammkorn. La oss nära varandra i soffan istället. Det fortsätter så idag.

Vem är jag ens?

Det blödde från hjärtat ut i fingertopparna, mitt lilla brandtal om allt som jag vill göra istället för att spackla bokhylla. Skrev jag verkligen att jag vill gå på konstutställningar? Jag var tvungen att gå tillbaka och titta. Ja, det gjorde jag.

Det är inte det att jag inte vill det, i teorin låter det väldigt fint, det är bara det att jag har varit på cirka tre konstutställningar i hela mitt liv. Jag tror att det mer är den som jag vill vara än den som jag faktiskt är. Uppenbarligen var det ord som trillade ur hjärtat utan att passera hjärnan. Uppenbarligen tycker jag också om att dricka alkoholhaltiga drycker.

Hursomhelst. Jag står fast vid allt det där som jag vill.

Förlåt, mer gnäll.

Fredag, äntligen fredag. På något sätt har veckan lyckats te sig evighetslång samtidigt som den har dundrat förbi så fort. Motsägelsefullt, men sant. Men nu är det iallafall fredag och barnet har just åkt till sin far och vi, vi ska väl åka och köpa mer spackel och färg till vår nya bokhylla. Jag är så less på lägenhetsfix, så less på att bygga saker.

Jag vill bara ha det rent och städat och fint. Jag vill ha tid för att äta brunch och gå på konstutställningar och dricka rödvin och dry martini och gå på bio och läsa böcker och bara drälla rakt ner i soffan och stanna där efter att jobb och mat och disk är klart om dagarna.

Jag är så less på att snickra och spackla och måla och på damm som sprider sig genom hela lägenheten och är omöjligt att få bort. Fast det värsta är att snickarprojekt orsakar dålig stämning. Det placerar stress och press på redan hektiska liv och skapar irritation mellan oss. Jag förstår inte varför vi ska göra det själva när två arbetsveckor för oss motsvarar två dagar för en hantverkare. Jag tycker att vi är lite korkade, faktiskt.

Nåväl, den blir fin iallafall, den jädra bokhyllan.

När vi ändå är inne på januarignället.

Min hudkräm har slutat fungera. Eller så har min hud gått sönder, jag vet inte. Oavsett så är jag det torraste som jag någonsin har varit, säkert det torraste ni någonsin har varit också. Igår köpte jag den allra fetaste hudkrämen som jag kunde hitta och det har blivit lite bättre, men så har jag också varit ständig blank av ansiktskräm sedan dess.

En annan grej som jag hatar med januari är att jag är ständigt kall. Särskilt om fötterna. Har strumpbyxor, strumpor, tofflor och inte ens särskilt kalla golv just nu, men ändå - fryser som fan. Jag skulle vilja lösa det med två åtgärder:

1. En öppen spis
2. Badkar

Nummer ett kan ordnas, fast på sikt förstås. En gång i tiden fanns det tre kakelugnar i vår lägenhet. De monterades ner och skorstenen sattes igen när elektricitet drogs in i huset för en herrans massa år sedan, men under de senaste åren så har kakelugnar satts i bruk igen hos våra grannar och skorstenen är åter fungerande. Vi kommer nog göra samma sak, men eftersom det kostar många pengar så får det bli efter att köket byggts om.

Badkar får jag dock se mig om i stjärnorna efter, för det får verkligen inte plats i vårt minimala badrum. Det är en skam, för jag lägger nog en timme per vecka på att fantisera om att sjunka ner i ett hett bubbelbad, endast i sällskap av tystnad och rödvin. Så ljuvligt.

Just det, jag kom på en tredje sak som jag hatar med januari. Strumpbyxor. Jag hatar egentligen inte strumpbyxor, och egentligen kan problemet nog inte ens skyllas helt på januari, men det är runt omkring nu som problemet dyker upp. Att sömmarna vid tårna börjar ge upp. Det hatar jag, stortår som kryper ut genom strumpbyxor.

Ge mig en stund som kommer jag nog på fler saker att irritera mig på.

Januarignället.

Jag har en trötthet över mig. En sån som naglar sig fast i januari, som intensifieras i februari och mynnar ut i mars. Det här är månaderna som vi kämpar. Det är en onsdagskväll i den andra veckan i januari och vi har hela tiden saker att göra.

Vi har precis kommit hem från tandläkaren, jag och barnet, och jag ska sätta mig med dagens sista jobb. Dricka en kopp kaffe men önska att det var rödvin. Min man är på afterwork och det är skönt, för det innebär att för några timmar behöver jag inte slipa, damma, torka. Den där bokhyllan som platsbyggs i vårt sovrum, den ger vårt hem allvarliga dammkonsekvenser och vårt förhållande allvarliga irritationsmoment.

Eller ja, min man är väl det mest allvarliga irritationsmomentet i vårt förhållande just nu. Jag antar att det är baksidan av att älska någon. De får makten att irritera en något så fruktansvärt. Nä. Jag ska inte tråka er med gnäll, särskilt som jag inte har något konkret att gnälla om. Jag är bara irriterad. Kan vi lasta januari för det också?

Karusellen.

Det verkar som att vardagen är tillbaka. En arbetsdag som bara försvinner, ersätts av en mörk stad som glider förbi på andra sidan av bussfönstret. Två datorväskor som står lutade mot varandra i hallen, jag lagar kycklingtacos och han slipar och spacklar en bokhylla som vi byggde i helgen. Diskar, dammar, tjatar lite på barnet. Ja, vardagen är tillbaka.

Och snart är det tisdag och då upprepas allt. Någonstans borde även par maskiner tvätt rymmas. Och sen kommer onsdagen och allt snurrar vidare, fast ett tandläkarbesök med barnet måste också hinnas med. Är det det här som är livet?

Kallt och vitt.

Vi städade ut julen redan på nyårsdagen. Skalade av julgranskulorna och glittret, lade försiktigt ner dem i sina lådor igen, i väntan på en ny december. Bar ner julgranen till hörnet på Vasaparken, tog fart och kastade upp den på toppen av det lilla berget med julgranar som redan låg där och var färdiga för i år.

Och så hem, städade bort alla barr som julgranen släppt ner på golvet på sin väg ut. Plockade ner julstjärnorna från fönstren, diskade adventsljusstaken och tog ner kransen från ytterdörren. Den här julen är förbi. Jag kan tänka mig ännu någon kall vintermånad, med kyla som nyper i kinderna och snö på vår innergård, men ganska snart vill jag ha vår.

Om den tredje januari och tillräckliga utmaningar.

Tredje dagen på året. Det är dagen då ledigheten tog slut, då plikten kallade. Det var inte särskilt tungt. Jag vaknade klockan åtta, smög ut i köket och startade kaffebryggaren, fiskade upp datorn och satte mig under en filt i soffan med datorn i knäet. Det var fortfarande mörkt ute, inga lampor tända inne. Ett behagligt sätt att komma tillbaka på.

Jag betar av mailen, ett efter ett. Det är det och att påbörja en ganska stor rapportgranskning som gäller den här veckan. Det är fortfarande så lugnt, autosvar efter autosvar om ledighet jullovet ut trillar in. Det känns rätt att starta året mjukt, med en monoton uppgift som kräver ganska lite tankeverksamhet. En långsam start som kommer ha mig ivrig på utmaningar om tre-fyra arbetsdagar, lagom tills uppgiften är klar.