Så kommer mailet. Fem elever från Adrians klass befann sig på Sergels torg i fredags och blev vittnen till det som inte ens går att föreställa sig. Samtalsstöd ska sättas in. Jag säger högt till mina kollegor att jag undrar exakt vilka bilder som finns på barnens näthinnor idag. En kollega sträcker sig efter sin telefon, frågar om jag vill veta.
Jag säger nej. Tittar på honom, tittar på hans telefon. Frågar om han har bilder på döda människor där. Ja, säger han. Och jag vet att det är jävligt hemskt att jag har det, men är det inte samtidigt vår skyldighet att veta hur det faktiskt var? Att se det de såg. Det kunde ha varit ditt barn som såg det.
Jag nickar. Visa mig, säger jag. Och han frågar om jag är beredd och jag nickar igen och sedan vänder han telefonen mot mig. Bilden visar en människa som inte längre är hel. Om det här är vad barnen har sett i verkligheten, då är jag inte säker på att allt samtalsstöd i hela världen kommer att räcka till.
Och min själ värker så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
usch, fy fan. jag har aktivt undvikt de där bilderna, kan inte föreställa mig hur det känns att se det på riktigt...
SvaraRaderaTror du gör rätt i att undvika det. Jag ville mest veta vad de har sett, för att kunna hjälpa och förstå. Undvik om du kan.
RaderaDet här är absolut ingen kritik mot dig och din kollega, hade jag varit i din situation hade jag kanske gjort likadant. Dock. Om det hade varit en bild på någon jag älskat. Sån vrede jag hade känt av att människor runt om i världen hade bild på detta och att det fanns för alla att se. Den sorgen? Så svår att föreställa sig.
SvaraRaderaJag vet det. Och jag håller med. Men samtidigt. Det är något som människorna jag håller nära har sett? Det är också en sorg som är svår att föreställa sig.
Radera