Men även logiskt tänkande gör ont.

Vi har det inte så bra just nu. Livet handlar så mycket om Kims jobb. Om jag säger att jag har haft en körig dag svarar han alltid så att man förstår att hans har varit värre. Om jag säger att jag är trött är han alltid tröttare. Och han handlar ingen mat och han är bara i köket för att äta det jag har tillagat och han tvättar ingen tvätt och han förhör inga läxor och han städar inga ytor alls. Han bara jobbar. Jobbar och klagar och suckar.

Och jag känner hur det nästan kan bubbla i mig av glädje ibland. När jag står i en kö och ska beställa lunch och mina kollegor skämtar eller när min son med rösten full av iver berättar om något som hänt under dagen. Men inte när jag är i samma rum som min man. Inte just nu. Istället känner jag hur irritationen fyller mig när han är där. Känner hur jag biter ihop om hur missnöjd jag är. Det händer att jag tänker att han inte tillför något till mitt liv.

Samtidigt vet jag ju att det inte är så här jag känner. Inte egentligen. För jag älskar ju honom, har gjort det i så många år. Men de senaste veckorna har han varit en människa som är svårare att tycka om. Så fokuserad på sig själv, så blind för alla andra. Och jag försöker förlika mig med att det är så här i förhållanden. Att det går upp och ner, att det inte bara kan vara rosa sockervadd i bröstkorgen utan att det ibland också måste vara sextio timmars arbetsveckor och trötthet och instängd irritation.

Och att vi kan komma ut på andra sidan och fortfarande vara intakta.