Efterskalven.

Det är måndag och jag vill inte lämna mitt hem. Vaknade och kände i hela kroppen att det inte går. Så jag ringde min chef och sa att jag jobbar från soffan. Jag tror att de senaste dagarnas spänningar släpper nu, för jag fryser och skakar och svettas och musklerna i nacken drar ihop sig och huvudet känns liksom alldeles för tungt.

I lördags åkte Adrian till sin far. Det var ju dit vi var på väg i fredags, till centralen för att han skulle ta bussen vidare. Det känns på ett sätt skönt att inte ha honom i Stockholm, men det känns fel att inte ha honom i närheten. Jag vill vara där han är. Jag vill se att han är trygg.

I torsdags var han och hans kompisar på Hötorget och sålde majblommor. Jag kan inte tänka på att det kunde ha hänt då. Ordagrant, jag kan inte tänka tanken. Hela hjärnan låser sig och illamåendet väller upp i magen. Och samtidigt skriver tidningarna att en elvaåring dog i attacken. Det är så jävla hemskt och fel och fruktansvärt.