Och så kommer helgen. På fredagen är vi alla så trötta, så där loja i kropparna att det enda som duger är att hämta hem mat och ligga i soffan i pyjamas och dricka rödvin och titta på serier. Fast barnet har mest bara näsan ner i en bok. Han plöjer en fantasyserie just nu, tittar bara upp på oss när vi sagt hans namn tre gånger och petar på honom med tårna. Jag älskar hur hängiven böckerna han är, hur varannan mening han säger handlar om dem.
Tröttheten stannar kvar på lördagen. Han är så nära hela tiden, missar aldrig en chans att låta sin hand glida över min rygg när han går förbi, fångar upp mina fötter i sitt knä när han sitter mittemot, andas mot min nacke när vi sover. Jag kommer på honom med att titta på mig då och då, nästan lite förundrat. Möter hans blick och hans leende.
Vi samlar ork till att lämna hemmet ändå, köper två böcker och sitter på en fullproppad restaurang. Promenerar hem och han röker en cigarr. På kvällen tittar barnet upp från sin bok, säger att han är hungrig. Jag går och kokar lite makaroner och steker korv, är det någon som vill ha? säger han. Vi tittar på varandra, stammar fram ett ja tack. Kim tittar på mig igen. Har vi ett väldigt stort barn? säger han. Jag nickar bara, har halsen full av känslor.
På söndagen åker vi till hemstaden. Spenderar timmar under en sol, först tillsammans med hans mamma och vid hans pappas grav. Planterar nya blommor och pratar med stenen. Sedan åker vi till mina föräldrar. Leker med hundarna och äter rulltårta och påskgodis. Pratar bort ett par timmar. Det är mörkt när vi kommer hem. Ett fönster står lite öppet och det är så friskt i lägenheten, doftar av vår. Jag älskar att komma hem till den känslan.
Den här helgen, så fin på alla vis.
mmm låter härligt
SvaraRadera