Nittio år.

Vi ligger i soffan. Jag har mitt huvud i hans knä. Hans hand rör sig fram och tillbaka över min rygg, försvinner in i håret ibland. Vi tittar på Passengers. Det är en ganska dålig film.

Jag skulle kunna vara så med dig, säger han. Ensamma i nittio år? frågar jag. Ja, svarar han. Med restaurangerna och baren och biografen och poolen. Jag skulle kunna vara lycklig så, ensam med dig i nittio år. 

Och även fast det inte är sant, han skulle vara rastlöst inom en vecka, så är det nog det finaste han nånsin sagt till mig.