Jag brukar fundera på vilka vi kommer vara när Adrian har flugit ut ur boet. Vi kommer ju vara oss själva förstås, men samtidigt tror jag att vi kommer förändras. Det blir så tydligt när Adrian är hos sin pappa lite längre än de normala veckoavsluten varannan helg. Hur vi struntar i att laga mat, jobbar tills jobbet är klart och möts upp för en matbit innan vi går hemåt. Hur vi inte ens tänder lamporna när vi kommer hem, bara dimper ner i en liten hög i soffan. Armar och ben huller om buller, något på netflix och sedan i säng.
Så ser ju inte livet ut idag. Även om det är långa dagar och snabba middagslösningar nu också, men det är även träningar och utflykter och matsäckar och innebandystrumpor som ska tvättas, läxor som ska förhöras och prov som ska pluggas inför. Och framför allt en människa som ska växa upp och bli stor och fortsätta vara en fin människa på vägen. Sånt tar tid. Gör att man får prioritera sig själv något mindre, kräver ett tryggt hem och närvarande föräldrar. Alla dagar i veckan.
Jag tror att det är därför vi blir tvärtemot när det bara är vi för några dagar. Hur vi pausar alla måsten, andningsstoppar och börjar om. Men sen då, när det blir det permanenta tillståndet. Hur kommer vi vara då? Så kittlande att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar