Jag är så genomskinlig idag. Huden är alldeles tunn och vätskefylld under ögonen, spänner över kindbenen. Våren verkar hålla sig på avstånd. Regn, regn, regn. Igår gick vi till Adlibris och fyllde på med böcker, sedan gick vi till K25 och åt burgare. Läsk mitt i veckan till barnet, han konstaterade själv att han är ganska bortskämd. Men han kan uppskatta det, jag tänker att det ursäktar mig lite. Att det hade varit värre om han inte såg det fina i det.
Vi har börjat planera sommaren. Bara lite, bara försiktigt. Gjort de största penseldragen. Adrians pappa, den genetiska, undrade om Adrian kan vara hos honom under hans fyra semesterveckor. Frågan har aldrig ställts förut och Adrian blev så glad. Det gör ont i mig, men det går inte att neka till. Och egentligen tror jag ju att det är bra för dem båda.
Och det löste sig ganska fint, för Adrian kommer vara där de fyra veckorna innan vi går på semester. Dessutom kommer han hem en helg på mitten och sedan lagom tills jag går på semester. Hela vecka tjugonio är det bara jag och Adrian under dagarna, Kim jobbar fortfarande då. Vi är så lika, barnet och jag, att det brukar kunna bli väldigt bra när vi hänger förutsättningslöst bara han och jag. Vi gillar samma sorts saker, är fullständigt nöjda med att köpa varsin bok och glass och läsa bort ett par timmar på en parkbänk.
Och nu tittar solen fram över trädtopparna, in genom mitt fönster och över datorskärmen. Jag har en sallad som väntar till lunchen och Lars Keplers senaste som lunchsällskap. Kanske kommer jag sluta vara så genomskinlig, så matt, alldeles snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar