Det fruktansvärda.

Det är söndag och två dygn och tre timmar sedan lastbilsdådet på Drottninggatan. Jag och Adrian är på väg till centralen när Kim ringer. Han frågar var vi är, säger att medier skriver om ett terrordåd i city. Vänd, säger han. Ta er hem. Vi vänder och börjar gå gatan upp. Vi möter karavaner med polisbilar i hög hastighet och helikoptrar hovrar ovanför oss. Jag tror att de till sist är fyra stycken där uppe. Min mamma ringer, min pappa ringer, vänner ringer, sms trillar in. Alla säger samma sak.

Är ni okej?

Sedan ringer Kim igen. Var är ni? Det står på Twitter att det skjuts på Odenplan, säger han. Vi är ju på Odenplan, nästan skriker jag. Jag håller mitt barn i handen, hans underläpp darrar. När vi kommer till Sankt Eriksplan möter vi en ström av människor, någon säger att någon sagt att det skjuts på Fridhemsplan. Vi är ett övergångsställe från vår port och jag vill bara springa, springa, springa men jag har ett barns hand i min. Håll dig lugn, ekar i mitt huvud. Får inte färga honom, får inte göra situationen värre än den är. 

När vi kommer in i porten är det som att alla hans barriärer brister, hans tårar forsar ner för kinderna. Han är liten i min famn i många långa minuter. Tillsammans sätter vi oss framför nyheterna, lyssnar och tar in och gråter. Sätter oss i vardagsrumsfönstret och tittar ner på folkmassorna på Sankt Eriksplan, tittar på hur de rör sig bort från city. Någon börjar springa och de närmast intill springer de också, tills de inser att det inte finns något att fly från.

Bara rädslan. Rädslan, och paniken. Vad den gör saker med oss, mot oss. Och samtidigt är det så fint hur människor sluter upp nu, hur vi fångar varandra. Det är okej att vara rädd. Det får man vara. Bara vi fortsätter vara tillsammans och fortsätter ta hand om varandra.