Jag låter lätta fingrar spela över bokryggarna på Akademibokhandeln. Hittar ingenting som lockar, tänker att en timme med telefonen också spiller tiden. Beställer ett glas rött på Klang, sjunker ner i min vanliga fåtölj. I fåtöljerna snett över sitter en man och kvinna. Jag hör var de pratar om, även om jag inte aktivt tjuvlyssnar.
De verkar vara vänner. Mannen tittar på mig. Först bara en snabb blick, sedan en till och en till och en till. Han skapar anledningar att titta åt mitt håll, spanar efter servitrisen, säger att stället är fint, men han dröjer med blicken vid mitt ansikte. Han är en vacker man. Ett kort och välvårdat skägg, armarna fulla med vackra mönster och färger. Och hans ögon är fina och fulla av både blyghet och uppskattning.
Och jag skulle aldrig någonsin agera på något sådant, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde något för mig. För det gör det. Jag går därifrån med en självkänsla som mår lite bättre än innan, bara en gnutta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar